Walter Whites sorg

Läs inte den här texten om du inte har sett finalen av Breaking Bad.

Walter White fick ett relativt, och nu menar jag relativt, stillsamt slut. Även om finalavsnittet sannerligen hade sina ögonblick av dramatik var det inte lika tätt andlöst, obönhörligt brutalt och smärtsamt konfronterande som exempelvis "Ozymandias", och skönt var kanske det. Frågan är hur mycket man orkar.

I stället kan nu känslan jag lämnar Walter White med kokas ner till en enda scen. Den där han gömd bakom en byggnad väntar in sin son för att få se hans ryggtavla i en stund. Några sekunder Junior som kommer gående, öppnar en dörr och går in. Hans vana hanterande av kryckorna, luggen som hänger ner över ögonen. En händelselös, ordinär, lågmäld scen fullkomligt dränkt i okuvlig sorg.

Jag har hört många saker sägas om finalavsnittet. Att det gick så bra det kunde gå. Att Walt vann. Att det kanske var så lyckat att det bör ifrågasättas? Är det verkligen rätt att låta honom gå segrande ur striden på det där sättet? Efter allt?

Då säger jag bara: Juniors rygg.

För visst, allt gick Walts väg den där sista dagen. Han förödmjukade sina gamla affärspartners, säkrade sina barns ekonomiska framtid, fick säga farväl till Holly och uppleva något närbesläktat till försoning med Skyler. Han hämnades Hank, slaktade sina fiender och räddade Jesse. Och, den kanske största segern av alla, han fick dö på sina egna villkor.

Men med Junior, där fanns inget att göra. Sonen som bär hans namn, den person som varit hans viktigaste i världen i sexton, sjutton år men som han nu betraktade på obryggbart avstånd. Där fanns ingen försoning, ingen upprättelse, inte ens ett farväl. Visst, Junior kommer att få sina pengar. Men till vilket pris? Hans familj är splittrad, nedbruten, död. Han får leva resten av sitt liv med hålet från sin far hängande över sig. Hålet av monstret. Han kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att kunna förlåta.

Så ja, det gick Walts väg i slutet. Men han hade gått vilse långt innan dess. Det var den där stoltheten som ledde honom. Stoltheten som manifesterade sig i girighet och vrede och storhetsvansinne. Med stoltheten gick han fram som en häcksax i en blombukett och när han väl insåg det var det försent.

Han lyckades föra vidare sina pengar, döda sina fiender och frita Jesse. Han blev hjälten som räddade dagen. Ändå är det blicken mot Juniors ryggtavla som säger mig mer om hur den här historien slutade för Walt.