438 dagar

Att boken "438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye om tiden i etiopiskt fängelse skulle vara journalistiskt inspirerande var jag beredd på. Att den, trots att man vet hur det går, är andlöst spännande hade jag också kunnat ana. Men det jag inte hade förväntat mig var hur rörd jag skulle bli. Rörd över de journalistiska idealen, visst, men också rörd över vänskapen, musiken och fotbollen.

Fotboll, fotboll, denna förunderliga sport. Som en röd bomullstråd genom galenskaperna löper den. Från gripandet i öknen där de skottskadade journalisterna bondar med soldaterna över Zlatan, till tiden i fängelset där en Manchester United-plansch gör all skillnad i världen och fotbollsmatcher pumpar in syre i vardagen ända till dess att byråkratin och maktfullkomligheten kväver det. Det är så himla fint. Ja, inte kvävandet då, utan det innan.

Och musiken, ja, jag blir rörd över Justin Bieber och Titanic-soundtracket. Och de muslimska bönesångerna och hårdrocken och Den blomstertid nu kommer. Läs själv så förstår du.

Så vänskapen. Den mest svårbeskrivliga. Det står i boken att Martin och Johan inte kände varandra innan. Det visste jag inte. Det känns som en helt främmande tanke. Jag minns när jag såg dem på presskonferensen efter frisläppandet. Hur de hade så självklara roller. Hur Martin var den som pratade, den som var förberedd. Men när det blev svårt, i samma sekund som det nästan brast, var Johan där och tog över. Svarade på frågan, pratade på. Precis så länge som Martin behövde för att samla ihop sig. De växeldrog den där presskonferensen som ett cykelproffsstall.

Jag läser i boken att även första natten i frihet somnade Johan mot Martins axel.

Det är väl sånt det gör med en, 438 dagar i total symbios. 438 dagar av hysteri och tristess, idealism och diplomati, triviala rutiner och grandiosa fantasier. 438 dagar av mardröm, men också av fotboll, musik, vänskap – och storslagen journalistik.

För på ett skickligt sätt är andras berättelser inflätade i deras. Livsöden kommer i små munsbitar, komplicerad politik portioneras ut i lättbegripliga stycken. En etiopisk historielektion som sväljs med en rafflande spänningsintrig till sockersked.

Löftet att berätta historierna har hållits. Nu är frågan hur noga vi lyssnar.

Bilden tog jag tidigare i år då de tilldelades Lubbe-priset.