438 dagar

Att boken "438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye om tiden i etiopiskt fängelse skulle vara journalistiskt inspirerande var jag beredd på. Att den, trots att man vet hur det går, är andlöst spännande hade jag också kunnat ana. Men det jag inte hade förväntat mig var hur rörd jag skulle bli. Rörd över de journalistiska idealen, visst, men också rörd över vänskapen, musiken och fotbollen.

Fotboll, fotboll, denna förunderliga sport. Som en röd bomullstråd genom galenskaperna löper den. Från gripandet i öknen där de skottskadade journalisterna bondar med soldaterna över Zlatan, till tiden i fängelset där en Manchester United-plansch gör all skillnad i världen och fotbollsmatcher pumpar in syre i vardagen ända till dess att byråkratin och maktfullkomligheten kväver det. Det är så himla fint. Ja, inte kvävandet då, utan det innan.

Och musiken, ja, jag blir rörd över Justin Bieber och Titanic-soundtracket. Och de muslimska bönesångerna och hårdrocken och Den blomstertid nu kommer. Läs själv så förstår du.

Så vänskapen. Den mest svårbeskrivliga. Det står i boken att Martin och Johan inte kände varandra innan. Det visste jag inte. Det känns som en helt främmande tanke. Jag minns när jag såg dem på presskonferensen efter frisläppandet. Hur de hade så självklara roller. Hur Martin var den som pratade, den som var förberedd. Men när det blev svårt, i samma sekund som det nästan brast, var Johan där och tog över. Svarade på frågan, pratade på. Precis så länge som Martin behövde för att samla ihop sig. De växeldrog den där presskonferensen som ett cykelproffsstall.

Jag läser i boken att även första natten i frihet somnade Johan mot Martins axel.

Det är väl sånt det gör med en, 438 dagar i total symbios. 438 dagar av hysteri och tristess, idealism och diplomati, triviala rutiner och grandiosa fantasier. 438 dagar av mardröm, men också av fotboll, musik, vänskap – och storslagen journalistik.

För på ett skickligt sätt är andras berättelser inflätade i deras. Livsöden kommer i små munsbitar, komplicerad politik portioneras ut i lättbegripliga stycken. En etiopisk historielektion som sväljs med en rafflande spänningsintrig till sockersked.

Löftet att berätta historierna har hållits. Nu är frågan hur noga vi lyssnar.

Bilden tog jag tidigare i år då de tilldelades Lubbe-priset.

Speldjävul

Jag kan ha tänkt mitt livs mest patetiska tanke häromdagen.

Jag har börjat spela ett spel på paddan, ett sånt där realtidsspel där man skördar/mjölkar/bakar eller vad det nu är med givna tidsintervall. Typ: nu kombinerar jag min havre med äpplen och bakar en paj som är klar om fem timmar då jag kan sälja den och tjäna pengar. Vissa saker tar fyra minuter, andra sexton timmar vilket garanterar att det alltid är nåt på gång, alltid är nåt himla får som snart ska lämna ull och gör det omöjligt att slita sig. Jag är galen i såna spel, och nu har jag fastnat i det här. Så till den milda grad att jag häromdagen för bråkdelen av en sekund övervägde att ta med mig paddan till jobbet. Så att jag skulle kunna stöka undan lite på farmen under tex lunchen, och tjäna flera timmar.

Märk väl att detta inte var den patetiska tanken jag syftade på.

Nej, i samma stund som idén att ta med mig paddan på jobbet för spelets skull kom till mig slog jag också ner den. För, tänkte jag, det vore ju idiotiskt. Och sen är det ju så trevligt att ha nåt att komma hem till också!

Herregud.

Goda nyheter för syskonen Poehler

Idag blev det klart att NBC köper TV4:s kommande serie "Welcome to Sweden" av och med Greg Poehler. Jag har skrivit lite om den tidigare, mer om NBC-dealen kan du läsa här. Greg Poehler har produktionsbolaget "Syskon" tillsammans med sin syster Amy som är en av mina älsklingspersoner i världen. Titta bara på när hon höll tal häromdagen efter att ha prisats för sitt arbete med Worldwide Orphans Foundation: A-ma-zing.

Skärpning, SVT

Idag hände något ack så symptomatiskt för vårt nutida nyhets-tv-klimat.

Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.

Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.

Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.

Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.

Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."

Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.

Skärpning.

(Läs också: TV-kriget om Obama.)

Walter Whites sorg

Läs inte den här texten om du inte har sett finalen av Breaking Bad.

Walter White fick ett relativt, och nu menar jag relativt, stillsamt slut. Även om finalavsnittet sannerligen hade sina ögonblick av dramatik var det inte lika tätt andlöst, obönhörligt brutalt och smärtsamt konfronterande som exempelvis "Ozymandias", och skönt var kanske det. Frågan är hur mycket man orkar.

I stället kan nu känslan jag lämnar Walter White med kokas ner till en enda scen. Den där han gömd bakom en byggnad väntar in sin son för att få se hans ryggtavla i en stund. Några sekunder Junior som kommer gående, öppnar en dörr och går in. Hans vana hanterande av kryckorna, luggen som hänger ner över ögonen. En händelselös, ordinär, lågmäld scen fullkomligt dränkt i okuvlig sorg.

Jag har hört många saker sägas om finalavsnittet. Att det gick så bra det kunde gå. Att Walt vann. Att det kanske var så lyckat att det bör ifrågasättas? Är det verkligen rätt att låta honom gå segrande ur striden på det där sättet? Efter allt?

Då säger jag bara: Juniors rygg.

För visst, allt gick Walts väg den där sista dagen. Han förödmjukade sina gamla affärspartners, säkrade sina barns ekonomiska framtid, fick säga farväl till Holly och uppleva något närbesläktat till försoning med Skyler. Han hämnades Hank, slaktade sina fiender och räddade Jesse. Och, den kanske största segern av alla, han fick dö på sina egna villkor.

Men med Junior, där fanns inget att göra. Sonen som bär hans namn, den person som varit hans viktigaste i världen i sexton, sjutton år men som han nu betraktade på obryggbart avstånd. Där fanns ingen försoning, ingen upprättelse, inte ens ett farväl. Visst, Junior kommer att få sina pengar. Men till vilket pris? Hans familj är splittrad, nedbruten, död. Han får leva resten av sitt liv med hålet från sin far hängande över sig. Hålet av monstret. Han kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att kunna förlåta.

Så ja, det gick Walts väg i slutet. Men han hade gått vilse långt innan dess. Det var den där stoltheten som ledde honom. Stoltheten som manifesterade sig i girighet och vrede och storhetsvansinne. Med stoltheten gick han fram som en häcksax i en blombukett och när han väl insåg det var det försent.

Han lyckades föra vidare sina pengar, döda sina fiender och frita Jesse. Han blev hjälten som räddade dagen. Ändå är det blicken mot Juniors ryggtavla som säger mig mer om hur den här historien slutade för Walt.