Anna Lindh

Jag stod bredvid Alf Svensson och Maria Wetterstrand när de första rapporterna började komma. Något hade hänt med Anna Lindh. Maria Wetterstrand pratade i telefon, pratade och pratade. Jag minns hur Alf Svensson rynkade pannan och skakade på huvudet, först långsamt och sen snabbare. Vi lyssnade på kvart i fem-Ekot i andäktig tystnad. NK. Kniv. Skada i handen.

Vi stod i en provisoriskt uppbyggd radiostudio på torget i Sundsvall. Jag jobbade med ett radioprogram som sände direkt från det som kallades Demokrativeckan. Min kollega skulle intervjua Wetterstrand och Svensson efter en paneldebatt de just genomfört. Anna Lindh skulle ha varit med i den paneldebatten, hennes namn stod fortfarande i programmet. Men hon kom inte. Det var bara ett par dagar till folkomröstningen om EMU och hon behövdes bättre i Stockholm, det är anledningen jag hört. Så när paneldebatten i Sundsvall började gick Anna Lindh i stället på NK.

Tillfälligheter, det är så att man blir tokig. Hade Anna Lindh åkt till Sundsvall kanske vi fått vår första kvinnliga statsminister. Eller inte. Det finns ingen mening i spekulationer.

Förfärligt, använde han det ordet, Alf? Det känns som det. Det är förfärligt, minns jag att han sa, men jag kan ha fel. Det är tio år sen nu. Vi var hur som helst överens om två saker: det fasansfulla i att attacken kunnat ske och vilken lättnad det var att det inte var värre.

Fast det var visst värre. Morgonen efter kom beskedet och på eftermiddagen satt jag i en radiostudio och ledde ett program som blivit tömt på allt förplanerat innehåll. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till Anna Lindh. Vilka vet jag inte. Jag minns ingenting av den där direktsändningen. Det var bara ett enda svart hål av fokus.

Vad jag minns av Anna Lindh? Mest positiva saker. Men jag träffade henne aldrig. Så det är inte min plats att säga något om hennes person, gärning eller arvet efter henne. Jag lämnar det till andra, de som kände henne. Läs till exempel Eva Franchell.