Min Sopranos-bekännelse

Jag har inte sett Sopranos. Så, nu var det sagt. Jag blev tillfrågad att prata Sopranos i P3 idag i och med James Gandolfinis för tidiga död, och jag sa som det var. Kanske hade jag inte vågat om jag inte just hade sett Hanna Fahl, Emma Gray Munthe och Axel Björklund med flera komma ut som Sopranos-oskulder de med.

För det är nåt med de där måste-serierna. Ni vet vad jag menar, vissa serier måste man ha sett för att få kalla sig tv-intresserad. Jag gjorde misstaget när jag skrev blogg för DN en gång att berätta att jag just börjat se The Wire. OMG, hur kunde jag ens göra en föresats att skriva om tv när jag inte sett The Wire, tyckte folk. Och snart höll jag med dem. Det krävs så lite, när balansbrädan tippar över från "osedd" till "sedd" glömmer man fort hur det var innan. Plötsligt står man där på den fingerpekande sidan och ser tillbaka med skam. Hur kunde jag erkänna att jag inte sett The Wire? Pinsamt.

Fast då finns ju där en annan osedd måste-serie. Som hånar en från hyllorna, som retar en med ständiga placeringar på bästa-tv-serien-nånsin-topplistorna. Som Sopranos. Jag vet, jag vet, jag måste se Sopranos! Tyst, jag ska, nån gång, jag lovar. Kanske.

Man kan inte se allt. Det går inte. Herregud, jag har ett jobb också. Och alla har sina egna måsten. "Nähä, har du inte sett X, det är väl okej, men Y! Hur kan du inte ha sett Y! Den är ju grunden till allt!"

Då och då tänker jag att jag ska komma ut. Outa alla mina osedda på en gång. De jag aldrig kommer att se, de jag aldrig ens velat se, de jag fortfarande har en förhoppning om att få tid för. Men jag har aldrig vågat.

Idag, ett första steg.