Stark öppning för Sommar

Sommar i P1:s tre första värdar hade alla något verkligt att komma med. Om Jonas Gardell gjorde det förväntade, pratade välfunnet om rädslor och mod och rörde oss än en gång med den aldrig utslitna upprättelseberättelsen, var Maja Ivarsson desto mer överraskande med sin råa redogörelse för våldtäkt, knark och rehabiliterande kärlek. Liv Strömquist å sin sida var upplysande och saklig om kvinnokropp och kvinnosyn på ett sätt som borde användas i skolor.

Det kan bli ett riktigt bra Sommarår.
Såhär tyckte jag om de 36 sommarpratare jag hörde ifjol.

Midsommar

Min Sopranos-bekännelse

Jag har inte sett Sopranos. Så, nu var det sagt. Jag blev tillfrågad att prata Sopranos i P3 idag i och med James Gandolfinis för tidiga död, och jag sa som det var. Kanske hade jag inte vågat om jag inte just hade sett Hanna Fahl, Emma Gray Munthe och Axel Björklund med flera komma ut som Sopranos-oskulder de med.

För det är nåt med de där måste-serierna. Ni vet vad jag menar, vissa serier måste man ha sett för att få kalla sig tv-intresserad. Jag gjorde misstaget när jag skrev blogg för DN en gång att berätta att jag just börjat se The Wire. OMG, hur kunde jag ens göra en föresats att skriva om tv när jag inte sett The Wire, tyckte folk. Och snart höll jag med dem. Det krävs så lite, när balansbrädan tippar över från "osedd" till "sedd" glömmer man fort hur det var innan. Plötsligt står man där på den fingerpekande sidan och ser tillbaka med skam. Hur kunde jag erkänna att jag inte sett The Wire? Pinsamt.

Fast då finns ju där en annan osedd måste-serie. Som hånar en från hyllorna, som retar en med ständiga placeringar på bästa-tv-serien-nånsin-topplistorna. Som Sopranos. Jag vet, jag vet, jag måste se Sopranos! Tyst, jag ska, nån gång, jag lovar. Kanske.

Man kan inte se allt. Det går inte. Herregud, jag har ett jobb också. Och alla har sina egna måsten. "Nähä, har du inte sett X, det är väl okej, men Y! Hur kan du inte ha sett Y! Den är ju grunden till allt!"

Då och då tänker jag att jag ska komma ut. Outa alla mina osedda på en gång. De jag aldrig kommer att se, de jag aldrig ens velat se, de jag fortfarande har en förhoppning om att få tid för. Men jag har aldrig vågat.

Idag, ett första steg.

Bästa dansfamiljerna i årets SYTYCD

En ny säsong av "So you think you can dance", den tionde i ordningen, har dragit igång. I svensk tv kan du se den på TV11. I år märks en tydlig trend i programmet: familjen. Allt handlar om familjen. Många av de som provdansar uppmanas få sällskap på scenen av fäder och mödrar, bröder och systrar, söner och döttrar.

Veckans måndagslista blir därför topp tre provdansande familjer från SYTYCD säsong 10:

1. Exorcist-familjen.

Den här lilla familjen var den mest magiska av dem alla. Känner du igen Hampton "The Exorcist" Williams från fjolårssäsongen kan du hoppa två minuter fram i klippet. Här gör han comeback på scenen tillsammans med fru och fyraårig dotter.

2. Kuf-Caleb och hans pappa.
"That's my nerd!" ropar pappan i publiken stolt efter charmtrollet Calebs audition. Då fick han såklart visa upp lite egna moves också. Underbart!

3. Donovans far visar att gammal är äldst.

De flesta föräldrar bjöds upp på scenen för komisk effekt, men när det gäller Donovan Gibbs pappa har han inget att skämmas för. Imponerande.

Bubblare: Katlyn och lillebror.

När Katlyn Rodriguez danspartner drog sig ur i sista sekund fick lillebror, egentligen för ung för att vara med och tävla, rycka in istället. Han lärde sig dansen på tre timmar och ordnade så att systern tog sig till Las Vegas.

Filmer man ser om

Vilka filmer har man sett flest gånger? frågar sig Caroline Hainer och delar in sina multiplar i olika kategorier: Filmer man såg som barn, filmer man sett om av slump eller under påverkan av andra, filmer man faktiskt aktivt väljer att se om och filmer man till och med ser flera gånger på bio.

Jag ser rätt sällan om film. Jag har aldrig sett samma film två gånger på bio. (Överlag ser jag inte så mycket film, hur hinner man det när det finns så mycket tv?) Jag kommer ihåg när jag såg American Beauty på bio. Ett par saker i den knockade mig helt och hållet. Jag tänkte på dem i veckor efteråt, det var en av mitt livs största filmupplevelser. Jag har aldrig sett om den.

Omtittningsfrekvens säger nog mindre om filmens kvalitet än vad man kanske tror. Men det är en intressant fråga. Vilken film har jag egentligen sett flest gånger?
Så här skulle nog mina kategorier se ut:

1. Filmerna man hakade upp sig på under barndom och tonår.
Förutom barnfilmerna (Disney, Astrid Lindgren) hamnar här diverse "tokroliga" komedier. Glöm inte kamelerna har jag nog sett minst sju gånger. Detsamma gäller Top Secret. Den förstnämnda råkade vi ha på VHS, den sistnämnda hyrde vi då och då i kompisgänget pga det roligaste vi visste.

2. Filmerna som ofta går på tv och som man stannar i när man råkar zappa in i dem.
Ofta romantiska komedier. Matinéer. Snälla filmer liksom. Notting Hill har jag nog sett flera gånger, om inte alltid från början till slut. Pretty Woman eller liknande nostalgirullar. En värsting till syster 2. Svenska cornyklassiker, typ Göta kanal eller Strul.

3. Traditionsfilmer.
Här hamnar julfilmerna, rysarklassikerna och de där som liksom blivit en grej i bekantskapskretsen. Sound of music har man väl sett sju? tio gånger? Elf har jag sett i alla fall tre, av någon anledning. Likaså Nightmare before christmas. Kan du vissla Johanna, såklart, om den räknas. (Sambon säger Ivanhoe, pga nyårsdagsbakistradition, men jag har nog aldrig sett den i sin helhet.) Life of Brian eller någon annan Pythonsk.

Det finns förstås en handfull filmer jag faktiskt valt att se om bara för att jag var sugen att se dem igen. Stranger than fiction. Wall-E. Lars and the Real girl. Men ingen av dem kommer över tre tittningar.

Så, vad blir slutsatsen? Jag gissar nån Disney. Aladdin kanske. Eller Sound of music. Eller vad som helst med Julia Roberts och/eller Hugh Grant. Eller mest troligt någon jag glömt, för nu står det helt still.
Hjälp mig, vilken film har du sett flest gånger?

Ice cream girls

Ett helgtips du inte bör missa är Ice cream girls. Finns på SVT Play några dagar till. Brittisk serie i tre delar om tonårsflickorna Serena och Poppy som åtalas för mord på sin lärare. En av dem döms, den andra frias. Efter 17 år i fängelse blir Poppy villkorligt frigiven, samtidigt som Serena återvänder till hembyn för att vårda sin sjuka mamma. Men vad hände egentligen den där kvällen 1995?

Det är ett extremt välskrivet drama som blir bättre för varje minut. Se innan det försvinner, jag lovar att du inte ångrar dig.

Mer än tusen ord

Här är några fototweets från den senaste tiden som jag av olika anledningar favoritmärkt:

Svenskt American Idol och brittisk äggattack

Stora tv-nyheter i veckan har varit att...

...svenske Per Blankens tar över American Idol. Han har tidigare producerat svenska Idol, men nu hamnar han i en helt annan bollpark. Och står inför massiva utmaningar - senaste säsongen var i mångt och mycket bedrövlig och tittarna svek.

... Simon Cowell blev utsatt för en äggattack under finalen av Britain's got talent. Under ett nummer med två operasjungande bröder gick en av fiolspelarna i bakgrunden fram på scenen och kastade råa ägg på domare Cowell. Hon träffade rätt bra också, han blev tvungen att ta av sig kavajen för resten av showen. Är det live-tv så är det. (Operabröderna kom trea.)

Och så har Portlandia fått klart för två nya säsonger.

TV-hatobjekt

Inspirerad av det här handlar veckans måndagslista om tv-hatobjekt. Här kommer tre saker jag vanligen stör mig på i tv-serier:

1. Skådisbyte.
Ett av de största sveken mot tv-hantverket är att behålla en rollfigur men byta ut skådespelaren. Snacka om att effektivt bryta illusionen. Jag minns till exempel en säsongsavslutning av Cityakuten när den stora cliffhangern kretsade kring ett dramatiskt bortrövande av Sams son Alex. När nästa säsong sedan började återförenades mor och son – bara det att "Alex" nu var utbytt. Jag kan säga att jag inte brydde mig ett skit om den tårfyllda scenen där Sam kastade sig om halsen på ett helt okänt barn. "Dr Quinn" var också en flitig syndare mot denna regel (och körde även den besläktade "ta-tillbaka-samma-skådis-fast-i-ny-roll" som också är irriterande).

2. Glamourifiering.
Det här kan hända långkörarserier som blir oväntat populära. Det är ju ingen nyhet att tv-seriemänniskor ofta är snyggare, mer välklädda och tillfixade än vad som vore normalt i deras miljö, men det stör mig allra mest när det smyger sig på i takt med Emmys och tittarsiffror. Cityakuten är ett bra exempel även här – första säsongerna var grå och skitiga och folk såg ut som folk. Sista säsongerna hade läkare och sköterskor perfekt stajlade, ständigt utsläppta lockar på jobbet.


Övre bilden: Parminder Nagra när hon började i "Cityakuten" i lättskött page. Nedre bilden: Parminder Nagra några säsonger senare. Trots att hon jobbar maratonpass med att rädda liv och skära i folk prioriterar hon att lägga håret på spolar för bästa hårsvall varje dag.

3. Övertydlig recap-dialog.
Det här är vad som skiljer manusförfattaragnarna från vetet. Hur återberättar man intriger på ett smidigt sätt så att även den som missat ett avsnitt eller två ska kunna hänga med? Lätt är det inte, men det går att göra mer eller mindre snyggt. Blir tokig på scener av typen: "Varför är du så arg? Är det för att jag låg med din man på er bröllopsresa och sen har utpressat honom på pengar för att betala min sons njurtransplantation? Kan det ha med det att göra?" Kom igen folk, lite finess tack.

Catching up

I veckan har jag tittat ikapp några dåliga samveten:

- How I met your mother. Mamman avslöjades! Äntligen. Jag har ju tidigare vädrat lite oro för att HIMYM ska bli för långdraget för sitt eget bästa, och mammans entré var väldigt välkommen. Jag gillar faktiskt hur de verkar sy ihop det hela och efter en lång svacka känns det som att de är tillbaka på banan.

- New girl. Hoppade på New girl-tåget sent eftersom många dissade den i början, men den är ju bra ju? Lite ojämn möjligen men den har både en klockren will they/won't they och riktigt starka bifigurer.

- House of cards. Den här karamellen tål att sugas på. Är bara halvvägs än. Det är ju himla briljant på alla sätt och vis men så låååångsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag känner för Kevin Spacey-bryter-fjärde-väggen-greppet. Det är otvetydigt snyggt såklart, men distanserar mig.

Serie jag INTE tittat ikapp: Game of thrones. Jag la ner den efter de första två säsongerna, den fick liksom aldrig riktigt fäste i mig. Reaktionerna efter senaste avsnittet fick mig dock att bli sugen att plocka upp den igen, även om jag nu är spoilrad upp över öronen. Vi får se.

Alla ska vi börja någonstans

Jag kom häromdagen över ett av mina första alster i min journalistiska karriär: en tidning jag gjorde med en vän när vi var tolv. Typiska nyheter: "Skolbussarna är sena" (Ingress: På grund av vädret är skolbussarna ofta sena. De kan väl åka lite tidigare om de vet att det är halt."), "Två nya tjejer i 5A" och "Ny skiva av Bryan Adams" (Bryan Adams har släppt en ny skiva. Den är mycket bra, säger de flesta.")

Där fanns också några oväntat välskrivna artiklar om olyckor, en sida om nordisk mytologi och en om "Veckans djur" (den röda jättekängurun). Det första som möter en när man slår upp tidningen är dock: "I varje nummer ska vi ha fakta om en könssjukdom. Denna vecka handlar det om KLAMYDIA".

Vi publicerade också insändarna "STOPPA RASISMEN", "Det här med mens" och "Disco". ("Varför är det så sällan Disco? Disco som är så kul.") Den insändarskribenten borde bläddrat till sidan märkt "annonser" där det fanns två olika inbjudningar till discon. (Övriga annonser: två födelsedagsbarn, tre önskas-köpa (Metallica-box, biljetter till fotbolls-VM, Bryan Adams nya skiva) och en säljes: "Jag vill sälja min lillebror. 100 kr.")

Jag bläddrade i detta mästerverk samtidigt som jag fick veta att han som tog sig an mig när jag fick mitt första riktiga journalistiska jobb (på Sundsvalls tidning som tonåring) jobbar sin sista dag efter hundra år (nåja) på sagda tidning idag.
Tack Håkan!

Danny DeVito o co pratar svenska

Det här var ju väldigt roligt: Gänget från "It's always sunny in Philadelphia" (Danny DeVito bland andra) laddar upp inför säsong 9 på svenskt vis. Eller Bergmanvis, närmare bestämt. Och alla pratar helt okej svenska! Kolla själv:

Uppdatering: Klippen borttagna. Jag ska se om jag hittar dem någon annanstans.





Hittat hos Anna Thunman Sköld.

Yohio

Ett litet SVT Play-tips är dokumentärserien om Yohio som sedan igår finns komplett. I åtta behändigt korta avsnitt får man följa hans resa från innan genombrottet i första deltävlingen till efter den stora besvikelsen i finalen.
Det är framförallt sevärt för bakom-kulisserna-scenerna från Melodifestivalcirkusen och det fina far/son-porträttet. Kolla in här.

De mest välskrivna tv-serierna

Veckans måndagslista kommer från amerikanska manusförfattarna i "Writers Guild of America" som har sammanställt de 101 mest välskrivna tv-serierna. Hela listan och mer information hittar du här, men detta är deras topp tjugo:

1. The Sopranos
2. Seinfeld
3. The Twilight Zone (1959)
4. All in the Family
5. M*A*S*H
6. The Mary Tyler Moore Show
7. Mad Men
8. Cheers
9. The Wire
10. The West Wing
11. The Simpsons
12. I Love Lucy
13. Breaking Bad
14. The Dick Van Dyke Show
15. Hill Street Blues
16. Arrested Development
17. The Daily Show with Jon Stewart
18. Six Feet Under
19. Taxi
20. The Larry Sanders Show