Frustrerande köfenomen

Idag lånar jag en lista från mig själv anno 2006. Topp fem frustrerande köfenomen, i omvänd ordning:

5. när man stått väldigt väldigt länge i en lång kö, så man hamnat nånstans i mitten, och det plötsligt öppnas en ny kassa, och alla bakom en springer dit, så man vips står sist igen. Visserligen har det ingen betydelse för hur lång kötiden blir, men det är ändå jobbigare att stå sist än att kunna vara lite nöjt halvvägs.

4. när man hamnar i telefonkö hos nåt företag med såna där talstyrda menyer, och mitt bland folk tvingas säga vissa nyckelord på ett absurt tydligt sätt. Jag känner mig alltid som en idiot när jag artikulerar "art-ond-e feb-ru-ari" eller "till Stock-holm" och försöker vara så begriplig som möjligt, och framför allt är det svåra att inte bli irriterad när automatrösten svarar: "Du vill åka till - Alingsås - den - tionde - september". 

3. när man är supersuperhungrig och har jättebråttom och bara har en person före sig i kön till McDonalds och den personen glatt säger: "och så fem happy meal tack". Och så vet man att praktikanten där bakom disken omsorgsfullt ska vika fem kartonger och göra i ordning fem små individuella måltider och fem små ungar som inte kan bestämma sig för nånting ska välja vilken liten leksak dom vill ha. 

2. när det är rea och extremmycket folk och det ringlar en enda lång kö till två eller flera kassor, och 90 procent av alla köande förstår att det är en enda kö som sedan delar upp sig på de olika kassorna och att detta är ett mycket rättvist och väl fungerande system, medan de resterande 10 procenten tänker: "varför står alla i den här långa kön när det är så kort kö till den där kassan?" och resolut kliver före ett tjugotal personer. Stressen är alltid lika total. Vem säger till, nån säger väl till, hon gick ju före, nån måste säga åt henne, ska jag också gå dit, nej det går ju inte, alla kommer att stirra och sen är det alltid nån som säger till, för det är det alltid, och personen i fråga blir antingen väldigt generad eller väldigt sur. Båda sakerna är jobbiga. Och sen har man förflyttat sig ett halvt steg framåt och man vet att denna procedur kommer att upprepas om och om igen ända tills man är längst fram. 

1. när man släpper före sig en liten tant eller farbror som bara köper ättika och en rova, och man känner sig urnöjd med sin goda gärning trots att man håller på att missa bussen, och kassören börjar med att säga: "vet du vad den här kostar..?" och det vet förstås inte den söta lilla tanten eller farbrorn och så måste kassören gå och titta och sen vill tanten eller farbrorn betala allting med mynt men efter mycket skrammel och noggrannt räknande inser dom att det inte räcker och då ska tanten eller farbrorn betala med ett kort som dom inte kan med riktigt och det är förmodligen inte aktiverat eller nåt för det fungerar inte och den svettiga kassören hämtar chefen och sen kommer tanten eller farbrorn på att dom glömt att visa den där rabattkupongen, och sen när allt är löst och klart och kallsvetten börjat torka och ättikan och rovan är nedlagd i den medhavda tygpåsen och man tror att det äntligen är ens tur, då kraxar den söta tanten eller farbrorn: "ja och så var det ju en trisslott också."