Steve Martins skämtåtervinning
När man har haft en framgångsrik humorkarriär i hundra år är det inte så lätt att hitta på nya roligheter alltid. Särskilt när man blir inbjuden till hyllningsgalor för kolleger till höger och vänster. (Du missade väl inte min topplista över de bästa AFI-galaögonblicken?). Tur då att man kan återanvända lite gammalt. Steve Martin, denne GIGANT (insert Ernst-Hugo-spott) bland humorgiganter gillar att köra beprövat format.
Vi börjar 1982, när han är den som känt Frank Capra längst av alla:
Något han tar med sig när han hyllar Jack Lemmon 1988. Jack Lemmon, vars succéer han dessutom starkt bidragit till:
Och när han ska hylla Paul Simon 2002 har det ju ändå gått 14 år, så både känt-längst-skämtet och bidra-till-succéerna-skämtet är värda att damma av:
Hmm, det där Paul Simon-öppningsskämtet var ett riktigt bra öppningsskämt. Varför inte använda det igen 2010?
#blogg100
66.
Inlägg
2 kommentarer:
Men … jag undrar verkligen hur det här har gått till! Har han glömt, är skämten så välkända att de kan köras än en gång för att alla minns dem eller tror han att det är ok för att alla har glömt, eller …?
(Egentligen är jag fullständigt chockad. Han är ju jättejätterolig och borde inte alls behöva återanvända. Fjällen faller från mina ögon och jag … deppar.)
Äsch, ta det inte så hårt Lotten! Det är klart att det blir lite märkligt när man radar upp dem efter varandra såhär, men det är himla Youtubegenerationens fel och inte Steves. Komiker har i alla tider återanvänt skämt och det finns väl inget fel i det egentligen. Jag menar, han har (förhoppningsvis) skrivit dem själv och snor i alla fall inte av nån annan.
Det kan vara medvetet också - ett skämt i skämtet att spela på en redan etablerad persona, hans storhetsvansinne och ständiga självhävdande.
Och som sagt, hur många sätt kan man hylla en kollega på..?
Skicka en kommentar