Oh. My. God. Jag insåg NU, hundra år försent, att Ron Swansons romans i Parks and Recreation är med Lucy Lawless, aka Xena Krigarprinsessan. Hur är det möjligt att jag inte såg det direkt!? Kan för övrigt inte tänka mig någon mer passande kvinna för Ron.
#blogg100
68.
HUR lyckades Jimmy Fallon få Blake Shelton och Nick Offerman att gå med på det här..?
Tipstack till Anna.
#blogg100
67.
När man har haft en framgångsrik humorkarriär i hundra år är det inte så lätt att hitta på nya roligheter alltid. Särskilt när man blir inbjuden till hyllningsgalor för kolleger till höger och vänster. (Du missade väl inte min topplista över de bästa AFI-galaögonblicken?). Tur då att man kan återanvända lite gammalt. Steve Martin, denne GIGANT (insert Ernst-Hugo-spott) bland humorgiganter gillar att köra beprövat format.
Vi börjar 1982, när han är den som känt Frank Capra längst av alla:
Något han tar med sig när han hyllar Jack Lemmon 1988. Jack Lemmon, vars succéer han dessutom starkt bidragit till:
Och när han ska hylla Paul Simon 2002 har det ju ändå gått 14 år, så både känt-längst-skämtet och bidra-till-succéerna-skämtet är värda att damma av:
Hmm, det där Paul Simon-öppningsskämtet var ett riktigt bra öppningsskämt. Varför inte använda det igen 2010?
#blogg100
66.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det faktum att om man börjar googla "World war..." så handlar ALLA de föreslagna träffarna om en zombiefilm med Brad Pitt.
#blogg100
65.
Hipstersverige månde bäva och/eller jubla åt nyheten att Brommamamma (Henrik Schyffert, Kerstin Johansson, Erik Haag) gör en tv-serie åt Kanal 5 under arbetsnamnet "SoFo".
Serien ska utspela sig på en kombinerad smoothiebar, skäggauramassageinrättning och gym i det "identitetssökande och bekräftelseknarkande" Stockholm enligt Dagens Media.
Holy moly. Detta kan sluta hur som helst.
#blogg100
64.
- Äntligen klart: Det blir en andra säsong av Historieätarna! Kommer tidigt 2014.
- Amerikanska The Voice har startat sin fjärde säsong med de nya coacherna Shakira och Usher och de gamla favoriterna Adam Levine och Blake Shelton. Första avsnittet var riktigt starkt, ljuuusår ifrån den extremt ointressanta Idolsäsongen som redan pågår.
- Ikväll börjar andra säsongen av SVT-serien "Mot alla odds." Såg du förra säsongen vill du säkert se denna också, och såg du inte förra säsongen, läs vad Klara Svensson skriver så blir du nog pepp ändå.
- Dagens bästa notismening: "Fåret var känt av polisen sedan tidigare".
- Och varsågod: trettiofem bebiselefanter.
Talkshowmonologen är en egen konstart. Den följer ett givet mönster: programledaren gör entré, tar emot publikens jubel, levererar stående (eller vankande av och an) några snabba skämt om aktuella händelser. Vissa går hem, vissa gör det inte, sedan startar showen. Så ser det ut nittionio dagar av hundra. Men ibland händer något och standardmallen bryts. Det är ingen vanlig dag och någon kanske vill säga något på riktigt. Här är min topp tre o-roliga kvällstalkshowmonologer:
1. Jon Stewart efter 9/11.
Jag hade nöjet att träffa och lyssna till en av grundarna till The Daily Show, Lizz Winstead, för några veckor sen och hon hade inte mycket gott att säga om min favoritmonolog. Tvärtom. Hon tyckte det var helt fel av Jon Stewart att be om ursäkt. Man ber inte om ursäkt för det man gör, tyckte hon, man går ut och bara gör det. Inte ska han sitta där med böjd nacke och skrapa med foten och skämmas för att jobba med tv och underhållning, han ska stå för det. Jag förstår hennes poäng. Men jag tror också att det inte fanns något annat sätt för honom att göra det här på, just då. Han behövde vara personlig och då blev det så här. Upp med hjärtat på skrivbordet och ut med det bara. Det blev svamligt och snörvligt och möjligen ursäktande, men jag tror honom i vartenda ord.
2. Craig Ferguson om Britney Spears.
En dag kände Craig Ferguson plötsligt inte längre för att köra sina slentrian-Britney-skämt. Istället tyckte han det var dags för lite självrannsakan. De vanliga punchlinerna blev till en personlig historia om alkoholism och självmordstankar. För publiken var det svårt att ställa om från de sedvanliga skojförväntningarna till allvar. Notera de nervösa skratten som långsamt klingar av.
3. Johnny Carson tar farväl.
Johnny Carson var en amerikansk institution som i trettio år höll folket sällskap på senkvällen. Sittande på en pall och med tårar i ögonen sa han tillslut hejdå till ett liv i offentlighetens ljus och avslutade en era. (Här ovan finns inte hela monologen utan lite glimtar från Johnnys karriär och ett kort klipp från monologen på slutet.) Se även Dave Lettermans hyllning efter Johnnys död.
Tidigare måndagslistor: Favoritord, favoritljud, favorithyllningstal.
En annan seriestart jag ser fram emot är andra säsongen av "Veep" som kommer på HBO 14 april. Julia Louis-Dreyfus är ljuvlig som den mycket... ska vi säga mänskliga vicepresidenten Selina Meyer. Kvick, skönt cynisk och med ett ständigt (fruktlöst) sökande efter bekräftelse från presidenten styr hon det lite svårnavigerade ämbetet med järnhand, tillsammans med en liten krets bundsförvanter. Den här ganska stillsamma och oglättiga sitcommen verkar ha flugit under mångas radar men jag tycker den är väl värd att dyka in i.
#blogg100
59.
Favoriten Chris O'Dowd som vi tidigare sett i "The I.T. Crowd", "Bridesmaids" och nu senast "Girls" har huvudrollen i en ny komediserie av mokumentärkungen Christopher Guest, mannen bakom filmer som "This is Spinal Tap" och "Best in Show". Det låter som en lovande kombination. "Family Tree" heter serien och handlar om en ung man som hittar en mystisk låda hos en släkting som får honom att försöka spåra upp sin excentriska familj och utforska sin familjehistoria.
Här är en första smygtitt:
Serien kommer på HBO i maj.
#blogg100
58.
Ibland möter fiktionen verkligheten på ett magiskt sätt. Chris Hadfield är Kanadas förste astronaut i rymden och i januari twittrade han bilder från sin rymdfärd. Följande konversation utspelade sig: LLAP = Live long and prosper. Fler sköna tweets hittar du här.
#blogg100
57.
Det amerikanska filminstitutet, AFI, delar varje år ut ett "Life Achievement Award" som firas med en hyllningsgala. Där samlas de största filmstjärnorna för att klappa varandra på ryggen och tävla i klyschor om den aktuella pristagarens förträfflighet. Men ibland händer även sådant som är värt att minnas. Här är min topplista över de bästa AFI-gala-ögonblicken:
1. Elaine May om Mike Nichols 2010.
Jag älskar den här kvinnan. Så oerhört rolig. Elaine May ger det kanske mest surrealistiska hyllningstalet någonsin till sin gamle parhäst Mike Nichols. (Rolig den här kvällen var också Kevin Spacey som imiterade Jack Nicholson och Christopher Walken.)
2. Rosa Parks hedrar Sidney Poitier 1992.
James Earl Jones pratar om Sidney Poitiers betydelse för amerikansk integration och det går ett sus genom publiken när de inser att medborgarrättshjälten Rosa Parks är på plats i lokalen.
3. Verklighetens män saluterar Tom Hanks 2002.
Den kanske bästa galan av alla (i sin helhet) är hyllningsgalan till Tom Hanks. I klippen ovan ser ni två krigsveteraner från det verkliga "Band of Brothers" och astronaut Jim Lovells tal. Älskar Toms min.
4. Bill Clinton ställer upp för Warren Beatty 2008.
Att ha en gammal president som vill vara med och hylla en är inte så pjåkigt. Bill Clinton tar över scenen totalt med karisma, självdistans och en historia om en oväntad kampanjarbetare.
5. Kärlek till Meryl Streep 2004.
Om Tom Hanks-galan är min favorit är Meryl Streep-galan en klar tvåa. Finns massor av bra stunder. Här ovan ser du Tracey Ullman få ett bryt och James Woods berätta vackert om Meryls stora kärlek. Missa heller inte Nora Ephron.
6. Carrie Fisher roastar George Lucas 2005.
Carrie Fisher skräder inte orden om mannen som "förstört hennes liv".
7. Steve Martin om Jack Lemmon 1988.
Steve Martin tar fräckt åt sig äran för Jack Lemmons framgångar.
8. Michael Douglas får besök av långväga gäst 2009.
Michael Douglas uppmärksammades inte bara som filmstjärna utan även för sitt humanitära arbete. Fint var det också att pappa Kirk fick en stående ovation.
9. Ingrid Bergman leder galan om Alfred Hitchcock 1979.
Gud vad hon var classy, Ingrid. Här berättar hon om det bästa råd hon fått som skådespelerska.
10. Sandra Bernhard är bitter på Robert Deniro 2003.
Robert De Niro får en släng av sleven för sin slutenhet av en avmätt Sandra Bernhard.
Det var veckans måndagslista! Enjoy.
#blogg100
55.
Ah, såpan. Den så nedvärderade men ofta beroendeframkallande tv-genren som fått stryka på foten de senaste åren när realityserierna svept in på banan och krossat allt motstånd. Jag kan inte säga att jag idag följer något som kan räknas som hederlig såpa. Vilket inte direkt känns som ett problem. Men det är klart, ibland blir jag nostalgisk vid tanken på "Glamour" som jag som barn fick se enbart hos mormor och där man alltid kunde följa med i handlingen även om det gått tre-fyra månader sedan det senaste avsnittet. Eller "Sunset Beach" som jag fullkomligt avskydde, men ändå fastnade i en kort period (tyst, berätta inte för någon). Eller nätterna med "Kvinnofängelset". Eller för all del "Rederiet" och "Tre Kronor".
Vissa manusgrepp finns nästan bara i såpavärlden. I dn-bloggen 2011 skrev jag om några favoritexempel:
"I listan över serier som hoppat hajen* fann vi att vissa hajögonblick var lånade från såpans värld. När fantasin tröt hos manusförfattarna verkar man ha sneglat mot de karikatyriska och dramaskickliga dagsåporna och stulit deras billigaste knep. (Till exempel den plötsliga upptäckten av ett oäkta barn, som vi såg både i Ally McBeal och Gilmore girls.)
Men vilka såpatrick finns det mer? Här är några favoriter:
1. Onda tvillingen.
Självklar i topp. Ännu har väl ingen mer seriös drama- eller komediserie använt sig av den här (undantag: Phoebe/Ursula i Vänner). Men i såpavärlden är det en användbar intrigtwist. I det avsnitt av ”All my children” som sändes i USA igår introducerades till exempel en ond tvilling till Erica Kane. Kul för skådespelerskan Susan Lucci som annars spelat samma karaktär i 41 år(!).
2. Minnesförlusten.
Skulle man tro tv-världen är det förfärligt vanligt att människor vaknar upp efter olyckor friska och snygga med inga andra hjärnskador än en total minnesförlust. Mycket praktiskt när en karaktär uttömt sina utvecklingsmöjligheter. En liten trafikolycka blir en reboot och plötsligt är alla vägar öppna. Vi har sett det nyligen i dramaserier som Desperate housewives och Brothers and sisters. I sjukhusserierna är det förstås också vanligt, vi minns till exempel Rebeccas/Avas jämförelsevis trovärdiga öde i Grey’s anatomy.
3. Fejkade graviditeten.
Kring graviditeter finns många intrigtrådar att väva. En oönskad graviditet kanske behöver döljas och faderskapet är i stort sett alltid oklart. Men den mest skruvade är nog ändå den fejkade graviditeten. Ofta en desperat handling för att hålla kvar en motvillig partner men en idé som av naturliga skäl blir svårare och svårare att upprätthålla över tid. På senare tid har vi sett det i exempelvis Glee.
*Pågått för länge, nått en bottenpunkt och ändå fortsatt. Översatt från engelska uttrycket jumping the shark efter en scen ur serien The Happy Days."
#blogg100
53.
Har du missat en av de bästa rättegångsdokumentärer som någonsin gjorts, "Soupçons" – mer känd under sitt engelska namn "The Staircase" – på svenska "Dödsfallet" – får du din chans när Kunskapskanalen nu sänder hela serien, ett avsnitt om dagen åtta dagar i följd med start på söndag kl 22.00.
Dokumentärserien från 2004 av Jean-Xavier de Lestrade handlar om amerikanske författaren Michael Peterson och den rättegång som följer på Petersons hustrus död. Hustrun Kathleen har enligt Peterson och försvaret dött efter att ha fallit ner för en trappa. Åklagaren hävdar mord. Det är en närgången nagelbitare med fler skruvar och vändningar än den mest välskrivna thriller.
Lördag 30 mars sänds sedan den första delen i den efterlängtade uppföljningen från 2012 i SVT2. Jag kommer definitivt att titta.
#blogg100
52.
För sex år sedan (herregud) skrev jag den lilla språkserien "Veckans uttryck" som än idag drar en hel del besökstrafik när folk undrar varför man säger till exempel "ana ugglor i mossen" eller "att skita i det blå skåpet". Så varför inte återuppta den? Här ett ord som ofta felanvänds:
Björntjänst.
En björntjänst betyder inte en extra stor, generös tjänst som vissa verkar tro utan en tjänst som blir till skada för mottagaren. Man menar väl men det blir fel. Uttrycket kommer från en fabel från 1600-talet av fransmannen La Fontaine: "Björnen och trädgårdsmästaren". I fabeln har en man en björn som husdjur, och när en fluga landar på den sovande mannens näsa vill björnen lite hjälpsamt åtgärda detta:
"Tar upp en större sten, varpå han slungar den och krossar flugan lätt och mannens huvud spräcker: med lika säker tass som klent förstånd vår vän sin trädgårdsälskare till marken stendöd sträcker. En obegåvad vän är farlig såsom få. En vettig fiende är bättre då."
Så det är kanske inte helt lyckat att döpa sitt konsultföretag till "Björntjänst AB" även om man heter Björn och vill vara lite skojig.
#blogg100
51.
Överst: Ett "konstverk" som sitter på väggen på mitt jobb. Dålig bild men det är alltså ett gummibröst som ammar ett armbandsur i en glasbur. I mitten, mitt signerade ex av Lizz Winsteads bok, nederst en ögonblicksbild från Grävfesten där Aschberg pekar med hela handen och Sofia Mirjamsdotter inte är särskilt imponerad.
#blogg100
50.
Tack för alla förslag på svenskans vackraste ord, de var fantastiskt bra. Denna veckas måndagslista fick skjutas upp en dag på grund av sjukdom, men här är den:
När man pratar favoritljud är det lätt att svara "barnskratt" eller "vågor som slår mot stranden" eller "valsång" eller vad det nu brukar vara på såna där avslappningsskivor från flumbutiken men då jag varken har barn eller är någon havsmänniska är det andra ljud som gör mig trygg och glad. Här är några favoriter:
1. Orkester som stämmer instrumenten.
Jag vet inte, det ligger så mycket förväntan i det här ljudet. Ni vet hur det låter, som en skenande blåsbälg med en drillande fagott eller flöjt någonstans. Alla toner på en gång, fult och fint samtidigt.
Här kan jag också räkna in – även om ljuden är rätt väsensskilda – andra typer av instrumentstämning, till exempel från en soundcheck av det mer populärmusikaliska slaget. Ljudet av roddare som springer omkring och drar kablar, plinkar på en elgitarr och provslår på ett trumset. (Överlag är jag mycket förtjust i roddare.)
2. Röjsåg.
Aahh. Att höra vårens första röjsåg på avstånd, den knattrande kopplingen till värme och grönska och barfotagång.
3. Fotbollsljud.
Sorlet från åskådarna blandat med dova sparkar och bryska spelarrop. Inramningen till en fotbollsmatch är mig så familjär, om det så är på plats eller via tv eller radio.
Andra sporter kan också fungera som favoritljud. Frasigheten från skidor mot snö, skärskrapet av skridsko mot is, en stavisättning eller sandgropslandning. Är det kommenterat av rätt röst kan jag lyssna dygnet runt.
Vilka är dina favoriter?
#blogg100
49.
Idag skulle Douglas Adams fyllt 61 år. Grattis på födelsedagen, Douglas.
#blogg100
48.
Nu har jag tre gånger sett Robin Stjernberg långsamt, långsamt inse att han vunnit Melodifestivalen 2013 och jag ser det gärna igen. Fantastiskt tv-ögonblick. Roligt också att de – i klassiskt Idolvinnarlåtmanér – skrivit låttexten så att den stämmer in på triumfögonblicket "if only you could see me now, I live my dream, I owe it all to you, isn't it crazy, it's all because of you" så att han inte klarar att hålla ihop det när han sjunger. Bra låt, bra röst, sjukt sympatisk kille och en värdig vinnare.
Men. När Robin efter vinsten skriker "Jag älskar er Sverige" känns hans kärlek och tacksamhet en smula felriktad. Anledningen till att han vann var ju inte att Sverige älskade honom, det som fällde avgörandet var att Europa inte älskade Yohio.
Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Bort med juryerna! Jag SKITER i vad Europa tycker. Jag bryr mig inte det minsta om våra chanser i ESC. Jag vill att vi ska skicka vårt bidrag, den låt som vinner vår tävling, och sen får Europa tycka vad de vill om det. Är det, rent hypotetiskt, bättre att skicka en slätstruken kompromiss typ David Lindgren (om internationella juryn hade föredragit honom) som kommer på tolfte plats i ESC än ett pajasnummer à la Sean Banan (om svenska folket hade föredragit honom) som kommer på tjugoandra plats? Är det verkligen det? VI ska väl skicka VÅR vinnare.
Innan du säger att jag bara är bitter för att inte Yohio vann, ja, jag höll en tumme för honom på förhand, jag gillar honom, men bäst i finalen tyckte jag nog Anton Ewald var ändå. Proffsigast nummer.
Men som sagt, jag är jätteglad för Robins skull och han kommer att göra bra ifrån sig i Malmö. Även om han inte är svenska folkets vinnare.
#blogg100
47.
Detta är det första #blogg100-inlägget som skrivs bara för att skrivas. Det är dåligt. Men det är också det fyrtiosjätte, så att det inte hänt förrän nu är väl rätt okej. Jag kan bara konstatera att jag har himla mycket att säga och ingen tid att säga det på. Kanske säger jag det en annan gång, kanske säger andra det åt mig. Ni som hört talas om fredagskvällen på Gräv 2013 vet vad jag pratar om och ni andra behöver kanske inte bry er. Hade jag varit en mer polariserande person hade jag säkert kunnat sammanfatta mina tankar i två snabba punkter men nu är jag ju så JÄVLA nyanserande av mig.
Nu ska jag på Guldspadegala. Ni kan väl berätta vem som vinner Melodifestivalen.
#blogg100
46
Jag är i Göteborg för två stora konferenser: Mediedagarna och Gräv (konferensen för undersökande journalistik) och det är som alltid inspirerande och hektiskt med en himla massa "nämen hej, vad kul, är du här!" till höger och vänster.
Idag har jag bland annat hört Gellert Tamas prata om hur man hanterar ett stort grävmaterial – hans tre nyckelord var struktur, sortering och ordning (vilket väl quite frankly är samma sak) men det var ändå intressant att höra om hans arbete med boken Lasermannen, en av mina favoritböcker i genren.
Lizz Winstead och Brian Dunphy pratade underhållande var för sig och även tillsammans om politisk satir och mediekritik i USA. Lizz Winstead är en av grundarna till The Daily Show(!), så det var stort att få träffa henne och få hennes bok signerad.
Huvudattraktionen för dagen var en annan Liz, Liz MacKean, en av journalisterna som grävde fram Jimmy Savile-skandalen som sen tystades av BBC. Otrolig historia.
Det var bara några nedslag från dagen nedskrivna i största hast, nu vidare till nya upptåg och en lika fullmatad dag imorgon.
#blogg100
45.
Har haft den här låten på hjärnan ett dygn nu. Kan inte klaga, den är bra på riktigt ju. Och vilken musikvideo! Banbrytande klippteknik.
#blogg100
44.
En av tidernas bästa sjukhusserier har gått i graven, och i går skulle den svenska tv-publiken ta farväl av "House". Trodde de.
Så såg det ut enligt tablån: tisdag kl 21 i TV4, den vanliga House-tiden, sändes avsnitt 23 av 23 i säsong 8. Veckan innan såg vi den näst sista delen, ett intensivt drama som slutade med (SPOILERVARNING) (Seriöst, läs inte resten av detta inlägg om du inte sett slutet) House och Wilson på rymmen från allt, den ena död på papperet och den andra med fem månader kvar att leva.
Hur skulle de knyta ihop det här? House var bortkopplad från världen, kunde aldrig arbeta som läkare igen. Wilson var döende och alla andras berättelser nogsamt avslutade. En strimma av hopp fanns hos mig att slutet skulle ägnas åt ett finalmirakel – House skulle lösa sin sista gåta, lägga sin sista pusselbit, ett omöjligt fall skulle vändas till ett möjligt som så många gånger förr: Wilson skulle räddas. Vad annars fanns kvar att berätta?
Det var bara det att det som annonserades i TV4 som det näst sista avsnittet i själva verket var det allra sista.
I USA avslutades serien i maj i fjol med en tvåtimmarsspecial. Först "Swan Song"; ett hyllningsprogram med Hugh Laurie som berättare där man ser tillbaka på seriens åtta säsonger och presenterar folket bakom kulisserna. Ett specialprogram som bäddade för "Everybody dies"; seriefinalen, som följde direkt efter.
I svenska TV4 sändes programmen istället med en veckas mellanrum och i omkastad ordning. Hyllningsprogrammet lades sist, på seriens ordinarie tid. Många (som jag) såg alltså seriefinalen – märkt som del 22 av 23 – i tron att det skulle komma ett avsnitt till.
Som min tv-bloggarkollega Magnus Häglund uttryckte det: "Det är som när man går uppför en trappa i mörkret och det översta trappsteget inte finns där".
Ja, snubblande snopet.
Så här i efterhand är det ju tydligt att historien slutade där.
Det blir till att se om finalen, med nya ögon. Acceptera att Wilson ska dö. Att House inte är läkare längre. Att jag aldrig får träffa dem mer. Så kanske jag kan skriva vad jag faktiskt tycker om serien, och om slutet, en annan gång.
#blogg100
43.
- "Hannibal" kommer att visas i Kanal 5 bara fyra dagar efter amerikansk premiär. Måndag 8 april ser du alltså Mads Mikkelsen som Dr. Lecter i svensk tv.
- Kevin Bacons nya serie "The Following" har premiär på söndag i TV4. Det är nu även klart med en andra säsong. Fox har också förlängt "The Mindy Project" och "New girl".
- Carina Bergs första program på Kanal 5 blir "Bergs bärbara talkshow", ett program där hon tillsammans med en publik söker upp kändisar i deras vardagsmiljö. Premiär 2 april.
- Även om det inte är definitivt bekräftat pekar allt mot att säsong åtta av Dexter blir den sista. CBS-chefen Les Moonves antydde vid en frågestund häromdagen att slutet för seriemördarsuccén nu är nära.
För övrigt är jag lite sur över att en av mina favoriter åkt ur Masterchef Australien. Amina Elshafei borde definitivt haft en plats i topp tio med sin sköna personlighet och intressanta mat (som alltid såg vansinnigt god ut). Ah well. Alltid ska nån tittarfavorit offras.
Härmed lanserar jag: Måndagslistan. Varje måndag en ny lista, kan vara allt från favoritfrisyr till bästa politiska tal eller viktigaste seriefigur. Häng gärna på, antingen genom att stjäla mina rubriker eller hitta på egna.
Först ut: Svenskans vackraste ord.
Svårt, naturligtvis, och förfärligt subjektivt. Ska man tänka strikt fonetiskt eller väga in betydelse och etymologi? Ska klarhet premieras högre än onomatopoesi? Hur jämför man det runda, sköna ordet "bumling" med det kraftfulla, effektiva "påk" eller det lekfulla "falafel"?
Tja. Jag går på känsla helt enkelt, och där vägs alla aspekter in. Både ljudbild och innebörd. Här är min topp tre:
1. Följeslagare.
Det rullar mjukt ur munnen för att sedan liksom veckla ut sig. Däri bor en trygghet, det här gör vi tillsammans. Om vi slår följe blir du min följeslagare, och jag blir din.
2. Gråtmild.
Första halvan är hård och direkt, kräver tungskärpa. Sedan kommer andra halvan och fångar upp. Ett ord om en gränslandskänsla – ett kantbalanserande tillstånd.
3. Trösterik.
Rik på tröst. Det säger allt.
Vilka är dina favoriter?
#blogg100
41.
Vilken sport-tv dag! Jag sitter klistrad. Två bröder var med bland de som stod i centrum i Vasaloppet – grattis Jörgen som var starkast – och det kändes passande eftersom det i år är tjugofem år sedan bröderna Anders och Örjan Blomquist korsade Vasaloppets mållinje exakt samtidigt. Nu guidar Anders oss på ett föredömligt sätt genom tv-sändningen i stället medan brodern Örjan ledsamt nog inte finns i livet.
Så här såg det ut då:
Uppdatering: HERREGUD. Efter två timmars hjärtklappning blev det till att jubla, äntligen. Älskar femmilen och älskar Johan Olssons kämpainsats.
Missa för övrigt inte när SVT:s kameror fångade Johan Olssons möte med dottern Molly efter fristilssilvret. Titta här. Hjärtskärande.
#blogg100
40.
Glad över vinnarna. Även om Martin Rolinski var värd en finalplats, låtstöld eller inte.
Peter Jöback, sjukt vacker.
EN kvinna i final. EN.
#blogg100
39.
Jag vill aldrig att Vinterstudions VM-månad ska ta slut. Det är någon monumental trygghet i skidåkning på tv. På söndag blir det till att ställa klockan och äta långfrukost till Vasaloppet, denna folkrörelse som jag egentligen inte bryr mig om det minsta, förutom en dag om året.
Vinterstudion kör på med sin Uppvärmning också, där man kan hitta en del guldkorn. Ejeborgs imitationer till exempel (eller snarare de andras skrattbryt till Ejeborgs imitationer).
En favorit i repris: När vi för tre år sedan fick gå bakom kulisserna på OS-produktionen och där hittade "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med ljussättning:
#blogg100
38.
Inlägg
Alla kommentarer
