Soran och Sommarpratarna

Efter en stark första säsong back in 2009 har SVT:s "Sommarpratarna" gått lite på sparlåga. Kanske har inte personmatchningarna varit lika genomtänkta, kanske har de små formatförnyelseförsöken inte riktigt fungerat, kanske har bara förväntningarna höjts i ett medieklimat där självutlämning och förutsättningslösa samtal blivit vardagsmat.

Det glimtar fortfarande till ibland dock. För några veckor sedan Homelandgrät begåvade Gina Dirawi i frustration över de fördomar hon och hennes familj ständigt utsätts för, och med ens slutade samtalet trippa runt i artighetskonversationens förlovade land och förankrades i något verkligt och viktigt.

I veckans program rörde diskussionen samma ämne igen och jag kom ständigt tillbaka till samma tanke: Jag tycker så mycket om Soran Ismail. Så respektfull men ändå kompromisslös i all sin klokskap. Han parerade skickligt Camilla Henemarks obetänksamheter och tog Rachel Mohlins indignation över sin minoritetstillhörighet som rödhårig på största allvar. Jag vet inte om jag klarat av att göra detsamma. För FÖRLÅT Rachel Mohlin, du kompetenta skådespelare och briljanta imitatör, men i sammanhanget så framstår de envisa frågor om solbrändhet och temperament i sängen du får som en smula... futtiga.

Men i grunden är det förstås samma mekanismer. Fördom som fördom. Att placeras in i fack utifrån yttre faktorer man aldrig kunnat påverka, tillskrivas egenskaper man inte har och ges en roll man inte själv valt. Något som Soran omedelbart identifierade och lyfte.

Ja, det var vad jag tänkte i måndags. Man kan väl säga att mina varmstarka känslor för Soran Ismail inte direkt falnat under veckan som gått.