Lars-Gunnar Björklund är död. Sportjournalisten, programledaren och Tipstjänstmannen Björklund blev 75 år.
Själv minns jag honom kanske mest från frågesportprogrammet "Supersvararna" som sändes 1987-1998 och som jag av någon anledning var mycket förtjust i. Här med Anders Ekborg (där Ekborg för övrigt på frågan "vilket politiskt parti i Tyskland förknippas med den bruna färgen" svarar "De bruna..?" Notera Björklunds milt sagt tillbakalutade intervjustil:
Gillar du det långa, ostörda, nördiga samtalet? Då kan jag tipsa om Conan O'Briens intervjuserie "Serious Jibber-Jabber", webbexlusiva och timslånga möten med intressanta personer. Här Judd Apatow: Eller gillar du kanske lite mer... action? Mindre finlir och djup och mer hysteri? Då kanske nya "Killer Karaoke" är någonting för dig! Premiär imorgon på truTV: (Tack för tips, Philip Teir och Jonas Peterson).
Så här såg det ut 2001 när Zlatan Ibrahimovic debuterade i landslaget. Studiodekoren var Bolibompainspirerad, Zlatan tittade reportern i ögonen, ville lära sig holländska och verkade kroppsligen ungefär hälften så stor som idag. (Tipstack till Hans L).
Efter en stark första säsong back in 2009 har SVT:s "Sommarpratarna" gått lite på sparlåga. Kanske har inte personmatchningarna varit lika genomtänkta, kanske har de små formatförnyelseförsöken inte riktigt fungerat, kanske har bara förväntningarna höjts i ett medieklimat där självutlämning och förutsättningslösa samtal blivit vardagsmat.
Det glimtar fortfarande till ibland dock. För några veckor sedan Homelandgrät begåvade Gina Dirawi i frustration över de fördomar hon och hennes familj ständigt utsätts för, och med ens slutade samtalet trippa runt i artighetskonversationens förlovade land och förankrades i något verkligt och viktigt.
I veckans program rörde diskussionen samma ämne igen och jag kom ständigt tillbaka till samma tanke: Jag tycker så mycket om Soran Ismail. Så respektfull men ändå kompromisslös i all sin klokskap. Han parerade skickligt Camilla Henemarks obetänksamheter och tog Rachel Mohlins indignation över sin minoritetstillhörighet som rödhårig på största allvar. Jag vet inte om jag klarat av att göra detsamma. För FÖRLÅT Rachel Mohlin, du kompetenta skådespelare och briljanta imitatör, men i sammanhanget så framstår de envisa frågor om solbrändhet och temperament i sängen du får som en smula... futtiga.
Men i grunden är det förstås samma mekanismer. Fördom som fördom. Att placeras in i fack utifrån yttre faktorer man aldrig kunnat påverka, tillskrivas egenskaper man inte har och ges en roll man inte själv valt. Något som Soran omedelbart identifierade och lyfte.
Ja, det var vad jag tänkte i måndags. Man kan väl säga att mina varmstarka känslor för Soran Ismail inte direkt falnat under veckan som gått.
Återfann i veckan en gammal favorit. Visst har ni sett denna?
Last Minutes with ODEN from Eliot Rausch on Vimeo.
Ibland lämnar även jag tv-djungeln och läser en bok som en vanlig man. Eller kvinna. I somras läste jag till exempel "Unbearable lightness" av Portia de Rossi och blev positivt överraskad. Skådespelaren Portia de Rossi är väl mest känd för att 1. vara Ellen Degeneres fru och 2. ha spelat Nelle i Ally McBeal, men boken handlar om hennes tjugoåriga kamp mot ätstörningar, från jojobantningen som tonårig modell till fullt utvecklad anorexi och näradödenkollaps mitt i filminspelning. Det är en uppriktig och välskriven berättelse om en ganska vardaglig galenskap.
Sedan gick jag över till "My booky wook" av Russell Brand, en besläktad men ändå diametralt annorlunda självbiografi. (Till vänster: foto ur boken på ung Russell Brand). Underhållande är definitivt historierna om hans drog- och sexdimmiga eskapader, men det hela håller sig i ett helt annat ytskikt än de Rossis bok. Den kvardröjande känslan efter att man slagit igen pärmarna är mer förvåning över att han överlevt att förtälja om det hela än något djupare. Men visst, läsvärt för stunden.
Perception är en kriminalserie vars första säsong du kan se på Kanal 5 just nu. Det är en relativt medioker historia som jag väl inte skulle bry mig om vore det inte för att Eric McCormack spelar en av huvudrollerna – den bipolära men briljanta neuroforskaren Dr. Pierce som hjälper FBI med särskilt svåra mordfall.
Jag är svag för McCormack sen Will & Grace och hans svårt hallucinerande rollfigur har en precis lagom lättsmält will they-won't they-grej på gång med FBI-agent Moretti (Rachael Leigh Cook) för att jag ska ge det någon chans till.
Men vad i hela världen har de gett honom för en frisyr? Jag vet inte om det är en försvinnande-hårfäste-panik eller ett medvetet val för att understryka rollfigurens excentricitet, men den där bävermössan han har på huvudet stör mig å det grövsta.
Den är hundra gånger fulare i serien än här på pressbilderna men ni förstår kanske:
Inlägg
Alla kommentarer
