Bara döda amerikaner räknas
De har puttrat på ett tag nu, de kritiska rösterna mot mediebevakningen av orkanen Sandy. Det började snällt, med Grease-referenser och skämt om mediernas självknutslagande för att komma på den bästa nya ordbildningen (superstormen, monsterstormen, f-r-a-n-k-e-n-s-t-o-r-m). Sedan kom hånen mot reportrar som antingen är för mycket på plats (våghalsigt och töntigt) eller för lite (fegt och töntigt). Vi har hört några få klagomål om underdrifter och desto fler om överdrifter. När spaltmeter och eterminuter nu explosionsexpanderar dyker de sedvanliga jämförelserna med andra katastrofer upp: "vadan denna hysteri? När xxx personer dog i xxx år xxx var det minsann tyst."
Så vadan denna hysteri? Tja, medielogiken är tydlig här, vår kulturella samhörighet trumfar avståndet, vårt syster- och brödraskap med USA:s östkust känns i magen. Bilder och vittnesmål finns i överflöd, och de är dramatiska, och alla de svenskar som varit i New York kan se sig själva på bilderna, höra ljuden och frammana dofterna. Och - och detta är det riktigt märkvärdiga - så kan också många av de som inte varit där. Den är oss så bekant, denna obekanta stad.
Så nej, jag är inte förvånad. Kanske inte ens upprörd. Det måste väl få vara så, måste det inte? Att vi har starkare band till vissa delar av världen, att det ligger i vår natur att knyta an till de vi tycker är som vi? Att det just är den rikare delen av världen vi sympatiserar med, ja, så kan det gå. Det var ju typiskt. Så olyckligt för resten. Men det är det ju inget att göra åt, det här att det är de som klarar sig bäst som vi bryr oss om mest.
Eller..? Nejdå, nejdå, inte är det något problem, denna massiva obalans, detta självfödande hamsterhjul av djup orättvisa.
När svenska medier rapporterar antal döda är det bara amerikaner som räknas. Haiti? Äh, vem bryr sig. De har väl fyllt sin kvot av katastrofbevakning för det här århundradet.
The Washington Post/Aftonbladet tisdag kl 11.00:
Inlägg
