Oprah bakom kulisserna

Fastnar då och då i "Oprah: Bakom kulisserna" som är inne på hundrade reprisvarvet på TLC just nu. Jag följde Oprahs avskedssäsong slaviskt, skrev om min kluvenhet och beundran för Oprah här, och för en tv-nörd är nästan serien om serien ännu bättre.

Det är inte minst intressant att se hur hela hennes produktionsteam räknar ner med sorg och ångest inför den kommande arbetslösheten medan Oprah verkar längta efter slutet och sliter bladen från sin specialbeställda nedräkningskalender med illa dold förtjusning.

Fotfolket runt henne kan visserligen sura och tjafsa emot ibland men behandlar henne allt som oftast som en drottning eller gud. I ett avsnitt låter hon en av producenterna åka med henne i hissen ned till studion som avskedspresent. Att han blir rörd till tårar av denna gest och snyftar "jag fick åka i hissen"...  Eh. Kanske inte helt normalt beteende.

Men i mångt och mycket är det en vanlig arbetsplats med vanliga problem och hårt arbetande människor. Fast presidenter och superstjärnor kommer på besök då och då och en arbetsuppgift kan vara att chartra ett privatplan för 70 000 dollar för att flyga Danny Glover till Chicago från Vancouver.

Emmynatt 2012

Hålögd och disträ undrar man nu om det var värt att sitta uppe till kl 05.00 i natt för att se Emmygalan? (Svar: Nej. Det är aldrig värt det.) Hela tillställningen var rätt trist och Jimmy Kimmel gjorde väl ingen direkt minnesvärd insats som programledare. Ribban är satt högre än så. Några ljuspunkter fanns dock.

- En helnaken, tårtätande Lena Dunham i inledningssketchen. Jäklar vad cool hon är.
- Josh Grobans In memoriam till den fortfarande levande Kimmel. (Det gav dock bieffekten att det riktiga In memoriam med den riktiga snyftballaden en kort stund senare fick ett parodiskt skimmer över sig.)
- Prisregn till Homeland och välförtjänta skådisvinster för Claire Danes och Damian Lewis.
- Prisregn till Louis C.K. Älskar Louis C.K.
- När Seth MacFarlane missar sin mick och man tror att det är uppgjort (eftersom han presenterar priset för bästa reality-programledare) men det inte verkar vara det och han får rädda sig med lite Stewie.
- Sketcherna var överlag okej, tex söta Modern Family-Lily-som-bitch-inslaget.

Annars var det mesta slätstruket, presentatörer som tacktal och klänningar som kostymer.

West Wing-reunion!

Kandiderar man till nåt så är det ju inte så dumt att ha ett syskon i West Wing-gänget.

PK om Quick

Igår hölls en välbesökt Publicistklubbskväll i Sundsvall som jag var med och arrangerade, och idag är jag något matt men definitivt nöjd. Det handlade om "cirkus Quick", men vi ville komma bort från pajkastning och skuldfrågespekulationer och istället ha ett konstruktivt samtal om journalistiken och mediernas roll. Det lyckades också, skulle jag säga. Sofia Mirjamsdotter sammanfattar bra.

Hela debatten går att se, om än i halvtaskig kvalitet, här.

Välkomna hem!

Dagen till ära sportar jag Martin-hår och Johan-mustasch!
Gör det du också!

Onkel Sam

Jag har sett Newsroom nu. Serien hade premiär på C More (före detta Canal plus) i söndags och det finns mycket att säga om det men jag tror jag avvaktar för nu.

 Det var roligt att se Sam Waterston och hans ögonbryn dock. Mannen som spelat samma karaktär – Jack McCoy – i fyra olika tv-serier men nu fått en ny snubbe att sätta tänderna i.

 Bilden ovan är från 1970 när Sam gjorde lite modelljobb. Och så här såg han ut 1993 när han fick ta emot pris från självaste MacGyver och Taxi-Elaine:
 
Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Elfte september

Jag är mycket mycket dålig på datum. Minns aldrig vad jag gjort när. Det finns dock undantag.

Idag för elva år sedan satt jag i ett personalrum tillsammans med journaliststudenter, lärare och professorer; alla lika förhäxade av tv-bilderna från New York. Dagen efter ställdes alla ordinarie föreläsningar på journalistutbildningen in och vi skärskådade istället SVT:s nyhetsrapportering.

Idag för nio år sedan satt jag i en radiostudio och ledde ett program där vi fått kasta ut allt planerat innehåll efter beskedet om Anna Lindhs död. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till henne. Vilka vet jag inte. Pratade jag med Torbjörn Fälldin? Nej, det var min kollega någon timme tidigare. Maria Wetterstrand och Alf Svensson? Nej, det var dagen innan, när vi fortfarande trodde det rörde sig om en skada i handen. Åt vi pizza i studion? Nej, det gör man inte. Bara att acceptera att allt jag tror att jag minns antingen skedde före eller efter det svarta hål av fokus som var själva direktsändningen.

Idag välkomnar vi hem Martin Schibbye och Johan Persson. En elfte september med något muntrare förtecken. Bara vi inte glömmer de 14 månader de varit borta. Och de som fortfarande inte fått komma hem.

Vad händer med kvinnor efter 30!?

Utökade nyligen utbudet av tv-kanaler hemma (omodernt, jag vet) och ett oväntat kvällsnöje det förde med sig var att läsa beskrivningarna av de erotiska programmen i tablån. Att någon har betalt för att skriva detta? (Notera att det är samma regissör i de båda exemplen...)

Och vad tror ni om den översta? Hänger man med i intrigen utan att ha sett Double decker sandwich 1-8?

Kristallen 2012

Efter tre timmar med programledarparet som är ljudteknikernas värsta mardröm är man ju lite mör i öronen idag. Och visst var deras prisregn en smula genant när man vet vilket fördelaktigt forum för röstfiske de haft till förfogande.

Men jag tycker faktiskt att Filip & Fredrik är värda en massa priser. "Får vi följa med" var en utmärkt serie, som programledare har de aldrig varit bättre och gårdagens gala var, om än i skral konkurrens, den bästa hittills.

Lite ironiskt då att deras för svensk tv rätt nyskapande och definitivt mest ambitiösa projekt "Breaking News" faktiskt förlorade sin kategori. (Kul för Betnér Direkt dock).

Breaking News-sändningen som följde galan var också – trots programledarnas återkommande ursäkter – kanske mer intressant som tv-fenomen än själva galan. I denna tid av iscensatt reality, manusbunden underhållning och stramt klippta panelprogram var det uppfriskande med live-tv i äkta vilda västern-manér.  Fulla människor i tv (och framför allt folk som pratar om att de är fulla i tv) klarar jag mig helst utan men som format var det kittlande. Men HUR kunde inte Kristin Lundell ha med Gina-släpar-hund-ögonblicket på sin topplista? Obegripligt.

Historieätarna

När vi ändå smygkikar på kommande svenska tv-program tycker jag det är värt att lyfta fram trailern för "Historieätarna" också. Jag är mycket förtjust i BBC-originalets Giles Coren och Sue Perkins men att döma av detta fyller Erik Haag och Lotta Lundgren de skorna rätt väl.
Premiär i november i SVT 1.