Inne i OS-dimman

Idag för exakt tjugo år sedan stod Derek Redmond på startlinjen för 400 meter i OS i Barcelona. Jag har skrivit om det, och min OS-fetisch, tidigare:

"I vanliga fall byter jag kanal när obskyra sporter visas. I vanliga fall rynkar jag på näsan åt blind patriotism och vi-och-de-alienering. I vanliga fall har jag en sunt cynisk inställning till den massindustri som är elitidrott. OS är inte i vanliga fall.

När det är OS följer jag plötsligt nordisk kombination, denna menlösa gren. När det är OS går jag omkring groggy på jobbet för att jag inte kunnat slita mig från skridskokvalet natten innan. När det är OS skriker jag mig hes av glädje över framgångar som egentligen inte är mina. För mig kan denna galenskap sammanfattas i ett begrepp: The olympic spirit.

Den olympiska andan är en speciell sorts sportslighet som inte finns i något annat sammanhang. Vissa dagar är den bara ett avlägset minne, överskuggad av dopningsfall och big business. Andra dagar är den brutalt närvarande.
 [...]
Friidrottaren Derek Redmond kom till OS i Barcelona för att vinna guld på 400 meter. Han hade haft en skadedrabbad karriär, men var i sitt livs form och gick till semifinal med bästa tiden av alla. Men efter halva loppet hör han en skarp smäll och förlamas av smärta. Han faller ihop och tror först att han blivit skjuten, men inser snart att något gått sönder på baksidan av benet. Här kunde Derek Redmond ha lagt sig ner raklång och gråtit. Ja, i själva verket är det nog det enda vettiga. Men Derek Redmond har inte åkt till Barcelona för att springa 250 meter. Han har kommit för att springa 400 meter och därför reser han sig och börjar hoppa mot mål på ett ben.

Sedan OS i Seoul fyra år tidigare hade han opererats åtta gånger. Den gången tvingades han dra sig ur bara minuter innan start på grund av skada. På läktaren i Barcelona sitter nu pappa Jim och ser sin sons dröm gå i kras ännu en gång. Att följa sonens förtvivlade linkande på håll blir för mycket för Jim som sliter sig genom säkerhetsanordningarna och rusar ut på banan. Stödd av sin far tar sig Derek Redmond hela varvet runt, och tillsammans korsar de mållinjen till publikens stående ovationer."
 
Hur mycket av den olympiska andan har man sett år 2012 i London då? Mja, det har varit lite mycket läggmatcher och skit, men jag gillade bordtennisfinalen där kineserna när domaren dömde fel rättade till saken själva genom att ge bort poäng till motståndaren. De svenska silvermedaljerna har varit andlösa ögonblick också så det finns ljuspunkter bland besvikelserna.

Här några skojiga OS-länkar:

De 28 roligaste OS-namnen.
Hur skulle det se ut om man fotade andra grenar som beachvolleyn?
Simhopparansikten.