Stephen Fry! <3 <3 <3 Förhållandet pepp/depp över kommande "Intresseklubben" (bra namn!) ligger för min del någonstans kring 32/68. Hade önskat att trailern (nedan) lovat mer. Har inte gett upp hoppet, många bra namn finns på medverkandelistan, men jämfört med originalet känns allt naturligtvis lätt urvattnat. Intresseklubben har premiär lördag 8 september kl 21 i SVT 1.
Idag öppnar UR sitt arkiv och gör 7369 program tillgängliga att se gratis på nätet. Mycket trevligt initiativ i folkbildningens anda. Gå in och frottera dig här.
Foto: Sveriges Radio.
Nu är sommaren över (eller började den aldrig?), (eller är det nu den börjar?) Oavsett vilket så har sommarpratarna slutat prata i P1. Jag har inte hört alla men såhär tyckte jag om de 36 jag har lyssnat på.
Om jag endast får lyfta fram en av de trettiosex som årets "måste-lyssning" så blir det Lars Lerin, lite för att han är ett av de mindre kända namnen men framför allt för att det var det charmigaste, finurligaste och varmaste sommarpratet.
Fast berörde mig allra mest gjorde nog ändå Klara Zimmergren, med sitt fina prat om ofrivillig barnlöshet. Soran Ismail var sedvanligt klok och relevant också. Där har ni min topp tre.
Många gjorde vad man förväntade sig men inte mycket mer, putslustige David Hellenius med sitt provocerande bokstavliga musikval, Martina Haag som skicklig dramaturg, Sara Bergmark Elfgren som pratade bra om nörderi och Lotta Lundgren tillika om mat och bekräftelse.
Överraskande underhållen blev jag av kraftpaketen Anders Olsson och Heidi Andersson som jag inte hade så höga förväntningar på, Elise Lindqvists berättelse var rå och okuvlig och Ison Glasgow gjorde bra ifrån sig. Amanda Svensson var modig och väldigt viktig och Shima Niavarani gjorde mig glad.
Godkända program gjorde också Daniel Sjölin, Daniel Ek, Märta Tikkanen, Christer Björkman, Marika Carlsson, Rakel Chukri, Jan Scherman och Eskil Pedersen. Vissa hade jag kanske väntat mig mer av men alla hade i alla fall något starkt parti, ett som gav mig något, fick mig att känna mitt i all mellanmjölk.
Generellt tycker jag att det har varit på tok för mycket ytskrap. Kom igen, formatet borde hålla för att komma djupare än så. Du måste inte redogöra för hela ditt liv. Välj nåt att berätta istället och se till att berätta det väl.
Anja Pärson har det väl sagts tillräckligt om. Jag tyckte det var... fint, men hade monstruösa problem med den där liksom homofobiska tonen som låg som ett täcke över allt hon sa. Nåväl. Det känns färdigdiskuterat.
Till har-väl-egentligen-inget-att-anmärka-på-men-minns-knappt-vad-de-pratade-om-gänget hör Hannes Holm, Katrin Sundberg, Elsa Billgren, Neneh Cherry, Ebbot Lundberg, Karin Falck, Henrik Dorsin, Marta, Jenny Jägerfeld, Emma Wiklund och Klara och Johanna Söderberg.
Två tråkade ut mig såpass att jag hade svårt att lyssna färdigt: Magdi Abdelhani och Daniel Espinosa.
Odiskutabelt sämst var dock Jan Lööfs svammel om jazz och ogenerade okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Min annars så översvämmande kärlek till Skrotnisse naggades definitivt i kanten. Synd på så rara ärtor.
Jaha. Hej OS-abstinensen. Och vissheten om att detta var sista gången på länge som vi får se de olympiska spelen i SVT gör inte det hela bättre. MTG, som äger Viasat, har ju köpt rättigheterna till de två kommande spelen och även om jag så sent som förra året skrev "Skit i OS, SVT" så får jag nästintill andnöd vid tanken på reklamavbrott och obekanta kommentatorer.
Nåväl, vi överlever väl.
Det här årets sändningar kan hursomhelst sammanfattas som en succé för SVT. Proffsigt och stabilt hela vägen igenom. Naturligtvis inte helt utan problem och förvirring, men oöverblickbarhet och teknikstrul ligger i arrangemangets natur. Marie Lehman och Yvette Hermundstad skötte sig fint och André Pops var André Pops och jag behöver väl inte hylla honom mer än jag gjorde här, kommentatorer och expertkommentatorer var mestadels lyckade, lyfter gärna fram basketparet Becksmo/Myrthil som funkade väl ihop och också kunniga gymnastikkollegorna AnnaMaria Jansson och Veronica Wagner, även om den senare stundtals blev överdrivet pratsam. Handbollsduon Chris och Magnus har skapat ett par klassiker och det kändes väldigt bra att höra Katarina Hultlings arbetsröst igen.
Vad gäller den för mig relativt dominerande friidrotten är Jacob Hård en legendar, Jonas Karlsson stabil (och som krönikör växande), Kajsa Bergkvist fortsatt strålande. Gärderud kan jag ha och mista ärligt talat.
Största minuset obviously Janne Gunnarsson som hade RASISTGUBBE stämplat över alla sina tenniskommentarer.
Missa inte Jens Lind som gjorde Jens-Lindiga-reportage, till exempel det här fina om tyngdlyftaren Matthias Steiner.
Har nu haft den här på hjärnan i drygt en vecka. Den är omöjlig att skaka av sig. Ungefär när som helst kommer jag att självantända.
Det här klippet har allt. En Larry David-lookalike. Jubel och tv-kameror och dataspelsgrafik. En mohikankille som syns i en sekund men blev kändis pga cool och nörd – samtidigt! Tusen highfives och ovana omfamningar. Vanvettig glädje över ett pixligt och gråsuddigt foto. Nervositet och förlösande gråt. En rockabillydoftande ledartyp som vankar och vankar och pekar och pekar. Ett långt grått hår. Mannen vid 1.37 – är det inte en något åldrad Chandler? Och förstås redan klassiska repliker som: "Time to see where our Curiosity will take us."
Jag känner direkt att jag älskar de här människorna. Heja teknik och forskning och ingenjörer och smarthet!
Idag för exakt tjugo år sedan stod Derek Redmond på startlinjen för 400 meter i OS i Barcelona. Jag har skrivit om det, och min OS-fetisch, tidigare:
"I vanliga fall byter jag kanal när obskyra sporter visas. I vanliga fall rynkar jag på näsan åt blind patriotism och vi-och-de-alienering. I vanliga fall har jag en sunt cynisk inställning till den massindustri som är elitidrott.
OS är inte i vanliga fall.
När det är OS följer jag plötsligt nordisk kombination, denna menlösa gren. När det är OS går jag omkring groggy på jobbet för att jag inte kunnat slita mig från skridskokvalet natten innan. När det är OS skriker jag mig hes av glädje över framgångar som egentligen inte är mina.
För mig kan denna galenskap sammanfattas i ett begrepp: The olympic spirit.
Den olympiska andan är en speciell sorts sportslighet som inte finns i något annat sammanhang. Vissa dagar är den bara ett avlägset minne, överskuggad av dopningsfall och big business. Andra dagar är den brutalt närvarande.
[...]
Friidrottaren Derek Redmond kom till OS i Barcelona för att vinna guld på 400 meter. Han hade haft en skadedrabbad karriär, men var i sitt livs form och gick till semifinal med bästa tiden av alla. Men efter halva loppet hör han en skarp smäll och förlamas av smärta. Han faller ihop och tror först att han blivit skjuten, men inser snart att något gått sönder på baksidan av benet.
Här kunde Derek Redmond ha lagt sig ner raklång och gråtit. Ja, i själva verket är det nog det enda vettiga. Men Derek Redmond har inte åkt till Barcelona för att springa 250 meter. Han har kommit för att springa 400 meter och därför reser han sig och börjar hoppa mot mål på ett ben.
Sedan OS i Seoul fyra år tidigare hade han opererats åtta gånger. Den gången tvingades han dra sig ur bara minuter innan start på grund av skada. På läktaren i Barcelona sitter nu pappa Jim och ser sin sons dröm gå i kras ännu en gång. Att följa sonens förtvivlade linkande på håll blir för mycket för Jim som sliter sig genom säkerhetsanordningarna och rusar ut på banan.
Stödd av sin far tar sig Derek Redmond hela varvet runt, och tillsammans korsar de mållinjen till publikens stående ovationer."
Hur mycket av den olympiska andan har man sett år 2012 i London då? Mja, det har varit lite mycket läggmatcher och skit, men jag gillade bordtennisfinalen där kineserna när domaren dömde fel rättade till saken själva genom att ge bort poäng till motståndaren. De svenska silvermedaljerna har varit andlösa ögonblick också så det finns ljuspunkter bland besvikelserna.
Här några skojiga OS-länkar:
De 28 roligaste OS-namnen.
Hur skulle det se ut om man fotade andra grenar som beachvolleyn?
Simhopparansikten.
Inlägg
Alla kommentarer
