Sorkins styrka är också hans svaghet
Det har sagts om Aaron Sorkins manusförfattande att han ger alla karaktärer samma röst – sin egen – det vill säga den intellektuella rappkäften med ständigt närvarande sarkasm. Att det därför är upp till skådespelarna att göra karaktären till sin. Och att stommen i Vita husets succé var den fantastiska ensemblen där varje person lyckades med det. Tolka Sorkins röst på sitt eget sätt.
Man behöver inte ha sett särskilt mycket Sorkin för att veta att det stämmer, och om man var det minsta osäker blev det ännu tydligare efter det här ambitiösa montaget av Sorkinismer som cirkulerat ett tag:
Det här satte också fingret på något med Sorkins senaste tv-serie (innan nu aktuella The Newsroom), det som kallats hans "flopp": Studio 60 on the Sunset strip. Låt mig först säga: Jag tycker mycket om Studio 60 och dess enda säsong, det finns helt glimrande stunder i den; men den haltar även på betydande punkter.
Ett problem är det jag nämnde ovan. Den ofta briljanta men lika ofta överarbetade och trying-to-hard-dialogen. Ta till exempel när i seriens slutskede (spoilervarning) gravida Jordan hamnar på sjukhus och hennes nyblivne fästman Danny oroar sig till vansinne i väntrummet. Läkaren som tar hand om Jordan. Han beter sig så ORIMLIGT. Lite av det kan ni se i klippet nedan. Att gänget som jobbar med ett tv-humorprogram är genomgående kvicktänkta och vederhäftiga kan man köpa, men den här läkaren? Det är så onödigt! I en vanlig serie skulle han kanske vara en uppfriskande comic relief-typ, men i Sorkinland blir han näst intill en karikatyr, en karbonkopia.
Vad ville jag säga med det här då? Jag vet inte. Kanske bara att jag ännu inte sett The Newsroom, vilket ni kanske förväntat er, och det här är en av förklaringarna till det. The Newsroom känns helt och hållet gjord för mig, den är skriven av Sorkin, den handlar om journalistik och tv. Jag kan inte tänka mig en mer perfekt premiss. Risken är så stor, så stor, att jag blir besviken. Så jag håller nog lite till på det.
Inlägg
2 kommentarer:
New Yorker-recensionen här
http://www.newyorker.com/arts/critics/television/2012/06/25/120625crte_television_nussbaum?currentPage=all
gjorde att jag också sköt upp premiären.
"The second episode is more obviously stuffed with piety and syrup, although there’s one amusing segment, when McAvoy mocks some right-wing idiots. After that, “The Newsroom” gets so bad so quickly that I found my jaw dropping."
För mig är det inte så mycket hur de pratar, utan mer om den här grejen med att "vad vi gör är extremt viktigt" – det funkade bra när det handlar om POTUS men när det är en SNL-writer så blir det väldigt fort patetiskt. För att sparka mer på den döda hästen så var det ju extra pinsamt att inte en sketch i Studio 60 var kul...
Det var inte bara det att ingen av Studio 60-sketcherna var kul, utan att de hade upplägg som var så fullständigt osannolika och att skapandeprocessen som skulle beskrivas var fullständigt osannolik. Kunde inte låta bli att undra om folk som är insatta i politik tyckte att West Wing var lika snett.
Jag älskade Sports Night när den kom, gillade West Wing hyfsat mycket, tyckte att S60 var mestadels katastrofal och The Newsroom är ett sånt pekoral att det får mig att vilja bli republikan.
Skicka en kommentar