Damn, this girl can sing

Det finns en amerikansk sångerska vid namn Natalie Weiss som jag inte förväntar mig att du är bekant med. Har du överhuvudtaget aldrig hört talas om henne – känn dig inte dum för det. Hon syntes några sekunder i säsong fyra av American Idol men blev utslagen innan liveprogrammen. Sedan dess har hon satsat mest på musikal och hankat sig runt på Broadway som inhoppare.

Hur som helst. Back in 2007 roade hon sig ibland med imitationer, som i detta klipp från en lokal kabaret. Jag säger bara: Lyssna på hennes Britney, hoppa sedan fram till 3:10 och hör hennes version av Celine Dion. (Däremellan härmar hon musikalstjärnorna Heather Headley och Carolee Carmello.) Alltså, rösten? Not bad.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

En underbar idiot

Karaktärer vi minns, del 9: (fortsättning på denna serie).

De flesta kanske ser henne som Honey Thacker, systern till Hugh Grants karaktär i Notting Hill. Men är du tv-nörd som jag kommer Emma Chambers alltid att vara Alice. Galna, kärleksfulla och förbålt korkade Alice från Dibley.

"The Vicar of Dibley" är en brittisk komediserie med geniet Dawn French i huvudrollen. Serien sändes första gången i England 1994 och har sedan repriserat om och om igen. För en svensk publik till exempel i TV4 Komedi och BBC Entertainment, ibland under svenska namnet "Ett herrans liv". Grundhistorien är simpel: den lilla inskränkta bygden får en ny kyrkoherde som Gud förbjude visar sig vara kvinna. Komplikationer uppstår. Vid en första anblick är det en oförarglig historia, men humorn är inte fullt så oskyldig. Tvärtom skämtas det både friskt och grovt om allt från Jesus till tidelag. Och medskapare av denna skruvade komik är den ständiga följeslagaren till Dawn Frenchs kyrkoherde: Alice, spelad av Emma Chambers.

Alice Tinker (senare Horton) har en alldeles unik hjärna. Allt från hennes totala oförmåga att förstå ett skämt till hennes absurda besatthet av tecknade figurer och Doctor Who till hennes långa utläggningar om vardagligheter hon inte begriper. Som tamponger. Eller Jesus återkomst. Eller smör.

Tidigare inlägg om karaktärer vi minns, som till exempel Leo McGarry, Vargtass och odjuret Vincent, hittar du här.

Nazistduo räddade av Bob Dylan och marijuana

För fem-sex år sedan dök den otäcka duon "Prussian Blue" upp i mitt medvetande. Det var så de kallade sig, de amerikanska tvillingsystrarna Lamb och Lynx Gaede som i tidiga tonåren skaffade sig en trogen fanbase via gitarr- och fiolspel i små pop- och folkvisor. Tyvärr handlade visorna påfallande ofta om bevarandet av den vita rasen och systrarna kallade Hitler "en stor man med bra idéer".

Eftersom jag skrev en rad om dem här i bloggen då och därför kanske införde dem i några av era medvetanden så kan det vara trevligt för er att veta att de verkar ha bytt bana sedan dess. De är numera inte lika intresserade av att vara nazister – efter att ha funnit marijuana.

Allt började när de i trettonårsåldern turnerade med svenska vit makt-sångerskan Saga och fick för sig att framföra Bob Dylans "Knocking on Heaven's door" på scen. Publiken buade ut denna judiska musik, men tvillingarna gillade låten och fortsatte spela den. Ett frö av tvivel och uppror såddes och när de kom hem kände de sig färdiga med turnélivet.

Så drabbades Lynx av cancer och efter en svår tid av smärtor var hon en av de första minderåriga i Montana att få medicinsk marijuana utskriven. "Marijuanan räddade mitt liv" sa hon i en intervju i The Daily förra året. Även Lamb hade hälsoproblem och har även hon fått drogen på recept. Nu kämpar båda för en legalisering. Om sitt förflutna säger de att de inte visste vad de gjorde. De var bara barn som blev affischnamn för en rörelse de inte kunde förstå och kallar sig idag "liberala".

De har nog inte släppt sina gamla värderingar helt och hållet, men verkar långt mer toleranta. Och det var väl för väl. Hur de ser ut nu för tiden kan du se här.

Sportar Robinsonlooken

Har jag sagt att jag har den här i min ägo? Världens första Robinsonvinnartröja från 1997. En tv-nördsraritet, vad man än tycker om programmet. Och fläckarna är kvar.

The Newsroom i svensk tv

Nu har "The Newsroom" fått ett svenskt premiärdatum: 9 september kl 20.00 börjar Aaron Sorkins nya tv-drama att sändas på C More Series och C More Series HD (det som förut hette Canal +).

Om man inte har tillgång till den kanalen får man förmodligen ge sig till tåls till dess att det naturliga kretsloppet för en HBO-serie (HBO ---> Canal +/C More ---> SVT) fullbordats.

Ryan Gosling dansar

Har hamnat i en smärre fotbollsdepression och stirrar mest in i väggar på min lediga tid. Om man inte enbart vill titta på stora vita ytor kan man titta på Ryan Gosling som sjunger och dansar. Det muntrar alltid upp.

Kevin Bacon i ny thrillerserie

Den kommande serie jag är mest nyfiken på, förutom Sorkins "The Newsroom", är för övrigt den här:
"The Following", en ny thrillerserie från Fox med Kevin Bacon i huvudrollen. Premissen med att ta in en före detta FBI-agent (Bacon) för att stoppa en gammal seriemördare som återupptagit dödandet känns visserligen lite trött, men de som sett piloten kallar den välskriven och extremt spänningstät och trailern bådar gott tycker jag. Den är tänkt som midseason så vi får nog vänta till 2013 på den dock.

Mer om den bästa poddradion

Fortsätter sluka poddradio. Förutom tidigare nämnda Värvet, Filip & Fredrik, Strömstedt & Berg och Luuk & Lokko även tex Hannah & Amanda, Tjejbikten, TSKNAS, allt från TV Heads och naturligtvis kungen av formatet  –  WTF med Marc Maron. Jag vet att många har tipsat om honom före mig men det är verkligen en guldgruva att ösa ur för den som gillar det goda samtalet.

För den som inte känner till WTF så är det den amerikanske komikern Marc Maron som intervjuar andra komiker. Det låter kanske en smula simpelt men han har en förmåga att omärkligt nästla in en i nyfikenhet kring även den mest obskyre ståupparen. Som exempel på måste-lyssning kan jag nämna intervjun med Ron Shock som är ett par år gammal men som nyligen återpublicerades efter att Shock dött i cancer. Hans livsöde är makalöst. Och historien med hur han tar hand om sin heroinberoende, svårt bilkraschade ex-fru... Herregud. "Ron Shock Remembered" heter den och hittas gratis på Itunes.

En pigg nykomling har också presenterat sig i och med Alex & Sigges podcast. Behållningen tycker jag främst är Alex generösa självrannsakan, men han kompletteras av en mer distanserad och analytisk Sigge. Några saker jag tänkte på under senaste avsnittet:

– Vilket vansinnesskratt Sigge har. Ett sånt där skratt som kommer lite för plötsligt, där man i en i övrigt sansad människa ser en skärva av galenskap.
– Angående den återkommande "vem var det egentligen som gömde porrtidningarna i skogen?"-frågan. Ett svar är: JAG. I min hemby var det jag och vännen F som i åtta-nioårsåldern sådär snodde R:s storebrorsas tidningsskatt och sprang med den ihoprullad mot bultande bröstkorgar över åkrar och gömde dem i vad som skulle bli vårt och hela bygdens ungdomstillhåll efter det.
– Jag har inte sett filmen "The Village" och den är säkert rätt lökig men på Sigges resumé lät det som ett fantastiskt slut. En glimt av det som kunnat bli, en hisnande insikt som på en sekund ställer filmens premiss på ända.

Nåväl. Poddradio, vilket genialt medieformat.

Alexander Skarsgård sjunger schlager

Bonusklipp till föregående inlägg:

Alexander Skarsgård sjunger Tusen och en natt från filmen "Leende guldbruna ögon" (2007):
Hörde någon som föreslog honom som programledare för ESC nästa år. Ja, varför inte? Om man får drömma vore det väl trevligt med en återförening av ABBA också. Förra gången vi anordnade Eurovision var 2000, då med Anders Lundin och Kattis Ahlström. HELA den showen finns att se här.

Apropå diskussionen kring Wahllöfs krönika: Jag har också väldigt svårt för den patriotism, vi-och-dom-förstärkning och masshysteri som alltid kommer med stora nationella event, men i ESC-fallet måste jag säga att jag upplever tävlingen långt mer enande än delande för Europa.

Tusen och en natt

Charlotte Perrellis "Tusen och en natt" spelas på radion. Sambon: Alltså, det låter ju fint det där. "Jag ska älska dig i tusen och en natt". Men vad är det för jävla löfte egentligen? Liksom, jag ska älska dig, få se nu, man ska ju inte lova för mycket men jag ska älska dig länge, jättelänge, fast nu ska vi inte ta i här, jag ska älska dig en två-tre år i alla fall.