Heja Jonathan

När man översköljs av talangtävlingar i tv eftersom storbolag märker att det går att tjäna multum på vår törst efter askungesagor och det varje år ska komma en ny Paul Potts eller Susan Boyle som passar in i mallen sjunger-hyggligt-trots-ful så blir man efter ett tag rätt cynisk.

Skådespelet är så regisserat och många av de nya förmågorna är smärtsamt medvetna om vad deras "grej" är att de mjölkar den för allt vad de har. Tjejen min-pappa-är-död nämner efter varje framträdande hur stolt hon tror fadern skulle vara, gubben jag-är-för-gammal pratar i varannan mening om hur det är hans sista chans och hur branschen är ungdomsfixerad och paret vi-har-en-exotisk-etnicitet berättar gärna och tårdrypande om den långa resan från fattigdomen i östeuropa/sydamerika/asien till möjligheternas värld i väst.

Som sagt, cynisk blir man.

Därför är det skönt när det kommer nån som 17-åriga Jonathan i Britain's got talent. Han passar egentligen in klockrent i mallen: Simon Cowell hälsar honom med en spydig kommentar (naturligtvis regisserat). Han har "icke-kommersiellt" utseende. Mobbad i skolan. Sjunger opera.

Och ändå känns det genuint. Jag tror på honom. Det här är inget spel för galleriet, det är han.