Foto: Kanal 5.
Efter säsongsavslutningen av "Sofias änglar" igår är det en insikt som inte riktigt vill lämna mig: Jag tycker så himla mycket om Johnnie Krigström och Mattias Särnholm.
Det är en bekantskap som långsamt vuxit fram, som alla goda tv-bekantskaper gör, och det känns ofattbart att de lärde känna varandra ungefär samtidigt som vi lärde känna dem. 2001 såg vi dem första gången som valpiga, charmiga hantverkare i "Roomservice" och även om man kunde tro att de var barndomsbästisar som nu fått göra tv så fick de i själva verket uppdragen var för sig och blev ihoptussade av produktionsbolaget.
Första gången de träffades ringde Mattias Johnnie, de sågs i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.
Roomservice genomsyrades av humor, lekfullhet och yrkesstolthet och återkom tryggt år efter år. Men för min egen del var det i det nakna och problemkantade välgörenhetsprojektet "Hello Africa" 2007 som deras storhet började framträda på riktigt. Vänskapen och den uppriktiga medkänslan fanns där som förut, men nu syntes också en stark integritet.
Hello Africa var en serie fylld av meta, det vill säga man gjorde tv-produktion om den egna tv-produktionen – vanligen ett generalfel och en amatörstämpel – men här fungerade det. Mycket tack vare distansen hos Johnnie och Mattias, den där känslan av att tv-producerandet aldrig får komma i vägen för deras sanna uppdrag, det att utföra sitt hantverk och infria folks förväntningar. Att hedra de relationer de på rekordtid hunnit bygga upp.
Jag blev påmind om det i Sofias änglar, det sista och starkaste avsnittet som handlade om en familj med tvillingflickor där den ena fyraåringen kämpade mot leukemi. Familjen skulle få sitt hem renoverat som avlastning mitt i alla läkarbehandlingar och all oro. Sofia Wistam, Johnnie och Mattias dundrade in med ett hantverksteam, föräldrar och barn skickades till Junibacken för storslagen lek och mitt i all glättig uppståndelse blev lilla Elsa sämre. De färgglada rutschkanorna som öppnats särskilt för henne fick henne bara att kräkas, hon grät och vägrade äta.
Kamerorna väjde inte för detta. Det där lilla fröet av tvivel, det där "vad fan gör vi här? Vad håller vi på med?" som låg som en kladdig filt över tv-teamet fick lov att ta plats. Och när de uppgivet sitter på golvet i det nästan färdiga lekrummet som familjen kanske inte kommer att kunna komma hem till eftersom de fastnat på sjukhuset och Johnnie säger "men SKIT i det jävla tv-programmet" och börjar gråta, då är det omöjligt att värja sig. Då dricker jag en metaforisk öl i en bar med Johnnie och Mattias och säger att det är vi mot världen från och med nu.
Förra helgen var jag på Grävseminariet i Malmö (en stor årlig journalistkonferens) och det var som alltid intensiva och inspirerande dagar. Jag lyssnade på massor av spännande föreläsningar, träffade miljarder trevliga kollegor och hade tänkt sammanfatta alla intryck här men har uppenbarligen inte lyckats göra det på hela veckan.
Inlägg
