Whitney

Jag var elva år, det var sommar och jag satt i en sliten bäddsoffa med min tre år äldre tremänning Katrin. Hon hade en kassettbandspelare i knät och ville prompt att jag skulle lyssna på en låt. Det var den bästa låt hon nånsin hade hört, sa hon, och hon som sjöng hade liksom en röst som var helt galen, som inte liknade nåt annat. Hon tryckte play. När låten var slut spolade hon tillbaka för att lyssna på sista refrängen igen. Och igen.

Det var Whitney Houston som sjöng "I will always love you" och jag önskar att jag kunde säga att det var ett omvälvande ögonblick i mitt liv. Det hade känts fint, en dag som den här när alla tävlar om att berätta sina bästa Whitney-minnen. Men det vore inte sant. För medan Katrin lite diskret försökte blinka bort sina tårar var jag oimponerad. Visst, det var väl en fin melodi, men skrek hon inte fram den på slutet? Och varför skulle hon hoppa mellan tonerna så där hysteriskt hela tiden?

Katrin idiotförklarade mig, och bara några veckor senare fick jag erkänna mig besegrad. Jag antar att jag behövde vänja mig vid den där ohejdade kraften och det akrobatliknande wailandet. När jag väl hade gjort det kunde Whitney spela på mina känslosträngar lika effektivt som hon gjorde på Katrins.

Men jag har inget omvälvande Whitney-minne. Ingen historia om hur hon påverkat mitt liv på något avgörande sätt. Jag har aldrig köpt en Whitney-skiva eller gått på en konsert och jag tänker inte låtsas, nu när hon är död, att hon alltid varit min stora idol och förebild. Efter den där sommardagen i den slitna bäddsoffan fanns hon helt enkelt bara där, som en del i soundtracket till min uppväxt. Drottningen av tryckare på skoldiscot. Filmstjärna, larger-than-life-diva och skandalmakare. Men bakom allt – sångerska. Och vilken sångerska sen.