TV-spelsmusik och dess publik

Ikväll har jag lyssnat till SCORE, tv-spelsmusik som presenterades av Orvar Säfström och framfördes av Nordiska kammarorkestern. Det var en mycket trevlig tillställning, men det som fångade mig mest var nästan publiken. Det var en så skön blandning. Där fanns de vanliga, de som går på alla kulturevenemang som bjuds oavsett om det är konstdans eller afrikanskt slagverk: gråpantrar och silverrävar i små välklädda par, kulturtanter i klunga, en och annan pretentiös tonårspoet med klängig pojk- eller flickvän. Där fanns också de väntade nytillskotten för sammanhanget: finniga unga killar med speltröjor och stripiga hästsvansar.

Men majoriteten bestod av en väldigt särpräglad stereotyp. Snedryggad man i 35-årsåldern med blek hy, lättskött frisyr, iklädd illasittande skjorta där man nästan ser hålen efter namnbrickan som det står PATRIK, SYSTEMTEKNIKER på. Och glasögonen! Jag blev full i skratt när jag vandrade mellan stolsraderna och såg ett hav av människor i exakt likadana glasögon. Rektangulära glas, tunna svarta bågar, formmässigt lika spinkiga som sin ägare.

Som publik var de väluppfostrade. Artiga utan att vara översvallande, något tvekande av nervositet för att applådera på fel ställen. Men vissa kunde inte låta bli att undslippa halvkvävda utrop av förtjusning när Orvar pratade om Legend of Zelda eller nämnde International Karate och jag såg en som gjorde små låtsashugg i luften under ett särskilt intensivt musikstycke.

Efteråt överhörde jag följande konversation mellan två bekanta som stötte ihop där den ena tydligen var sjukskriven för tillfället:

"Jaha, så vad har du för nördåkomma då? Onlineutmattning? Höhö."
"Eh, nej... depression... eller fobi eller nåt sånt."
"Å fan."

Kort sagt så kände jag mig helt bland vänner.