Chefen undercover och klassamhället

Den svenska versionen av Undercover Boss, "Chefen Undercover" sänds på TV4 just nu. Där går en högt uppsatt chef ut på golvet i sin verksamhet och testjobbar under falsk identitet. Allt för att uppleva den osminkade sanningen om företaget.

I stort följer den svenska upplagan samma styrda mall som de brittiska eller amerikanska varianterna: chefen presenteras som kontorsråtta och familjefar, chefen odlar skäggstubb, chefen testar olika arbetsuppgifter och intervjuar samtidigt sina arbetskamrater som ofta har bra förbättringsidéer som av någon anledning inte tagits om hand plus även en gripande privatsituation med sjukdom/familjeproblem/brokig bakgrund, chefen kommer tillbaka till sin ledningsgrupp med några förändringsförslag, chefen skickar de utvalda arbetskamraterna till huvudkontoret där han avslöjar sin verkliga identitet och ger dem någon form av belöning för deras goda arbete.

Men det sker något rätt intressant i översättningen till svenska förhållanden. Grundidén baseras nämligen på ett utpräglat klassamhälle med djupa klyftor mellan samhällsgrupper. Att när en chef sänker sig till arbetarnivå är det två skilda världar som möts. Det märks kanske tydligast i den amerikanska varianten, där reaktionen från arbetarnas sida när avslöjandet kommer närmast kan jämföras med om det i Sverige skulle varit kungafamiljen som arbetat under täckmantel. Många blir rörda och känner sig hedrade av att överhuvudtaget få vara i samma rum som en vd. De kan inte nog uttrycka sin respekt och underdånighet för den ur toppskiktet som dristat sig till att arbeta sida vid sida med dem.

Riktigt så reagerar inte de svenska deltagarna. I avsnittet senast fick Samhalls marknadsdirektör sig en skopa ovett av arbetaren Åke när han dök upp som sitt rätta jag, välkammad och i kostym. "Varför kom du inte till oss som dig själv?" sa Åke. "Orakad och slafsig, är det så du tycker vi ser ut? Är det så man ser ut om man jobbar på Samhall? Nä det där tycker jag var fult gjort."

De svenska belöningarna är också betydligt blygsammare. När man i USA betalar tiotusentals dollar till exempelvis vård av folks sjuka släktingar nöjer man sig i Sverige med att ordna en firmafest eller skicka nån på hockeymatch. Dyra förmåner och presenter kan man inte slänga ut till särskilt utvalda hur som helst, hur skulle det se ut?

Och slutmomentet har den svenska varianten helt plockat bort. Där ska egentligen chefen ordna en samling för hela företaget där han visar bitar av det filmade materialet. Man visar scener där chefen förnedras så mycket som möjligt, gör misstag, blir tillrättavisad (tänka sig!) eller till råga på allt smutsar ner sig. Ett perfekt upplägg för det motivationstal som chefen sen håller om hur ödmjuk han blivit av denna upplevelse, hur han plötsligt inser vilket fantastiskt jobb hans underordnade utför och hur de om alla hjälps åt och jobbar lite hårdare nu kan bli det bästa företaget i världen.

Jag gillar trots allt förlagan, även om den ofta slår över i ogenerad företagsreklam. Men jag tror nästan att jag gillar ännu bättre det som inte riktigt funkar i den svenska versionen. Det säger nåt bra om oss.