This is The Voice

Medan svenska The Voice haltar en aning (största problemet: svajig nivå på talangerna) har amerikanska The Voice börjat sin andra säsong rekordstarkt. Jag var förtjust i den första säsongen (skrev om det här) men den nya är strået vassare på alla sätt. Extremt kompetenta tävlande, intressanta personligheter och köttigare produktion.

Och juryn! Adam Levine är en riktig sweetheart, Christina och Cee Lo har larger-than-life-diva-auror och Blake Shelton som stundtals kunde uppfattas som stel och arrogant i den första säsongen har växt till en klockren favorit. Jag gissar att han kände sig stjärnstatusmässigt underlägsen sina panelkollegor i början och därför sökte hävda sig, men av det finns nu inget spår. I stället framstår han som trygg, ödmjuk, uppriktig och med humor och självdistans.

Konversation mellan Adam Levine och Blake Shelton från det senaste avsnittet:

Adam: "You're a great vocalist Blake."
Blake: "I love you, Adam."
Adam: "I love you too. In a very non-sexual way."
Blake: "I can't say the same".

<3

Jimmy Kimmels nya superfilm

Har du tänkt någon gång att det skulle vara roligt att se Matt Damon som en klase druvor? Gary Oldman som kentaur? Tom Hanks som robotadvokat? Helen Mirren i någon sorts svävare och Meryl Streep i mustasch? Eller varför inte Gabourey Sidibe som "black Hitler"? Vänta ej längre. Trailern för Movie: The Movie är äntligen här.

Oscarsgalan 2012

Enligt tradition följde jag Oscarsgalan i natt. Inga stora överraskningar, inga superminnesvärda tal, inga storslagna underhållningsnummer. Ändå en helt okej gala. Billy Crystal var stabil om än lite trist, vinnarna glada och kläderna snygga. Filip och Fredrik skötte sig bra som guider genom kvällen även om de stundtals verkade förvånansvärt dåligt pålästa.

Kul med Meryl, väntat med The Artist, hade gärna sett en statyett till Melissa McCarthy men det var nog välförtjänt att ge den till Octavia Spencer. Tyckte det var synd att de skalat bort momentet med fem kollegor som presenterade varsin nominerad i huvudrollskategorierna. In memoriam-segmentet kunde väl varit längre och än mer sentimentalt? Bara två nominerade för bästa sång kändes lite meningslöst (om än kul vinnare).

Det som mest störde mig var dock vikthetsen. Billy Crystal, röda-mattan-reportrarna, twittrarna, alla var de obscent fixerade vid folks kroppar. Melissa McCarthy var för tjock, Angelina Jolie var för smal och Jonah Hill var först för tjock och sen smal och sen lite tjock igen. Visst, jag kan hålla med om att vissa inte såg helt hälsosamma ut, men tror ni det hjälper om man får miljarder kroppskommentarer så fort man visar sig? LÄGG NER.

Prinsessan Estelle

Estelle Silvia Ewa Mary.

Efter lite vägande hit och dit har jag nu bestämt mig för vad jag tycker om namnet. Något behov av att proklamera det för omvärlden känner jag dock inte. Jag vet inte för vem eller vilka min åsikt i frågan skulle vara intressant.

Intressant är det däremot att analysera andras reaktioner.

Det finns de som tycker att namnet är sjaskigt. Ett strippnamn, en dokusåpadeltagare, en "nattklubbsdrottning".

Det finns de som istället fnyser åt namnets "uppenbara" Östermalmskoppling. Som snabbt påpekade hur det passar in bland kronprinsessans välbärgade vänners barnnamn.

Båda dessa till synes motstridiga åsikter handlar naturligtvis om klass.
Vi har föraktet mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot amerikanska stjärnor.
Och så har vi avskyn mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot franska societeten.
De som inte vet bättre och de som är verklighetsfrånvända. Slamporna och snobbarna. Två sidor av samma mynt.

Och någonstans därunder ligger jantelagen och gror. Eftersom de som döper barnen till Tiffany och Liam gör sig löjliga för att de tror det gör dem finare än de är och de som döper barnen till Chloé och Leonie gör sig löjliga för att de vet att de är finare och vill skylta med det. Gör dig inte märkvärdig! Tro inte att du är nåt!

Smakdomarna hittar vi däremellan, medelvägarnas mästare som döper sina barn till Sigrid och Sixten eller andra hederliga svenska namn som är precis lagom individualistiska. Vem försöker vi lura? Ett namn är ett namn är ett namn. Några enkla stavelser – som kommer med ett berg av associationsbagage och statusmarkörer.

Jag förstår att folk har åsikter. Det här stackars flickebarnets livsuppdrag är att representera oss och namnet är naturligtvis en grundbult i denna representation. Men den som fnyser och hånar blottar nog mer sig själv än någon annan. Och att nöja sig med att högljutt slå fast att namnet är fult är utifrån sin inbyggda subjektivitet rätt meningslöst och definitivt ohyfsat.

Reklamskadad

Det jobbigaste med att Sara Li och Ranelids bidrag gick vidare är att jag inte kan läsa/höra namnet Sara Li utan att slingan "the fun part of cooking" tvångsspelas i mitt bakhuvud.

Mello och musiken

Sambon och jag gjorde upp planer för helgen häromdagen och när jag på ett självklart sätt inkluderade Melodifestivalen i dessa protesterade han plötsligt lite. "Men... men... den är ju så dålig." Jag tittade helt oförstående på honom. Dålig? Han försökte igen: "Ja, musiken... låtarna... är ju så dåliga."

Denna inställning syns mig helt obegriplig. Det skulle aldrig falla mig in att titta på Melodifestivalen för att få höra bra musik. Det påminde mig om en text jag skrev till DN-bloggen för två år sen:

"Så är det igång. Mitt favoritspektakel på året. I helgen kom Melodifestivalen till Örnsköldsvik och till och med kranarna i hamnen fick smaka på glittret.

Melodifestivalen är som om Fotbollsgalan bara skulle uppmärksamma spelare i division 3 och 4. Den jämförelsen gör Jan Gradvall i en träffsäker krönika i tidningen Café. Han har rätt i det mesta. Ja, Melodifestivalen är en helt egen värld. Ja, ”Belgian Blue-schlagern” är en särdeles unik musikgenre. Ja, mediehysterin är skrattretande och ja, vi månne skratta åt öststaternas operapop ena året och sedan skicka egen operapop ett par år senare. Men någonstans bottnar upprördheten i en felaktig premiss: att det är i Melodifestivalen som Sveriges Bästa Musik ska utses. Så är det naturligtvis inte.

Melodifestivalen är knappt ens en musiktävling. Hur mycket Björkman än vill att det ska handla om låten kommer det alltid att vara mer en show- och popularitetstävling. Vilket man kan tycka vad man vill om förstås. Men tycker, det gör vi så gärna.

Själv älskar jag Melodifestivalen. Avgudar den, men inte blint.
Jag ser nog när vi hyllar Carola för att två år senare mobba ut henne när vi bestämt oss för att ha tröttnat och hon har mage att komma med en bara halvbra låt. Jag ser när tidningarna etiketterar Marie Lindberg (minns ni henne?) som ”lärarinnan” i syfte att förminska och romantisera henne så att vi än hårdare köper askungesagan de beslutat sälja oss. Jag ser när underbara Nour El-Refai straffas orimligt hårt för att ha fått en hopplös uppgift och inte lyckats vara rolig.

Men. Melodifestivalen är också en värld där en borträknad bimbo i medelåldern kan vinna folkets till synes outtömliga kärlek med några stapplande danssteg, ett trumsolo och en stor skopa självdistans.
Det du, Gradvall, må vara både artificiellt och fejkat. Min gissning är ändå att för en viss Hans från Nyland utanför Kramfors känns det ganska verkligt."

Ovanstående gäller även i år. Schysta musiknummer (som Loreens) är undantag att bli positivt överraskad över. Resten är all about drama och galenskap. Jag menar: imorgon ska Ra-ne-lid stå på scen. Med nån sorts elektrotechno. Hur kan man INTE titta?

Bloggbränsle

Om jag drabbas av våldsam skrivkramp och självtvivel någon gång kan jag alltid gå tillbaka och läsa den här kommentaren som jag fick idag. Tack Patrik, tack så väldigt för den!

Djur som slaktats levande

SVT twittrade detta chockerande avslöjande igår och jag tycker även idag att det är väldigt roligt. Det är inte ofta man har anledning att skratta åt nåt som i grunden handlar om vedervärdigt djurplågeri, så tack för det, @svtnyheter.

Whitney

Jag var elva år, det var sommar och jag satt i en sliten bäddsoffa med min tre år äldre tremänning Katrin. Hon hade en kassettbandspelare i knät och ville prompt att jag skulle lyssna på en låt. Det var den bästa låt hon nånsin hade hört, sa hon, och hon som sjöng hade liksom en röst som var helt galen, som inte liknade nåt annat. Hon tryckte play. När låten var slut spolade hon tillbaka för att lyssna på sista refrängen igen. Och igen.

Det var Whitney Houston som sjöng "I will always love you" och jag önskar att jag kunde säga att det var ett omvälvande ögonblick i mitt liv. Det hade känts fint, en dag som den här när alla tävlar om att berätta sina bästa Whitney-minnen. Men det vore inte sant. För medan Katrin lite diskret försökte blinka bort sina tårar var jag oimponerad. Visst, det var väl en fin melodi, men skrek hon inte fram den på slutet? Och varför skulle hon hoppa mellan tonerna så där hysteriskt hela tiden?

Katrin idiotförklarade mig, och bara några veckor senare fick jag erkänna mig besegrad. Jag antar att jag behövde vänja mig vid den där ohejdade kraften och det akrobatliknande wailandet. När jag väl hade gjort det kunde Whitney spela på mina känslosträngar lika effektivt som hon gjorde på Katrins.

Men jag har inget omvälvande Whitney-minne. Ingen historia om hur hon påverkat mitt liv på något avgörande sätt. Jag har aldrig köpt en Whitney-skiva eller gått på en konsert och jag tänker inte låtsas, nu när hon är död, att hon alltid varit min stora idol och förebild. Efter den där sommardagen i den slitna bäddsoffan fanns hon helt enkelt bara där, som en del i soundtracket till min uppväxt. Drottningen av tryckare på skoldiscot. Filmstjärna, larger-than-life-diva och skandalmakare. Men bakom allt – sångerska. Och vilken sångerska sen.

TV-spelsmusik och dess publik

Ikväll har jag lyssnat till SCORE, tv-spelsmusik som presenterades av Orvar Säfström och framfördes av Nordiska kammarorkestern. Det var en mycket trevlig tillställning, men det som fångade mig mest var nästan publiken. Det var en så skön blandning. Där fanns de vanliga, de som går på alla kulturevenemang som bjuds oavsett om det är konstdans eller afrikanskt slagverk: gråpantrar och silverrävar i små välklädda par, kulturtanter i klunga, en och annan pretentiös tonårspoet med klängig pojk- eller flickvän. Där fanns också de väntade nytillskotten för sammanhanget: finniga unga killar med speltröjor och stripiga hästsvansar.

Men majoriteten bestod av en väldigt särpräglad stereotyp. Snedryggad man i 35-årsåldern med blek hy, lättskött frisyr, iklädd illasittande skjorta där man nästan ser hålen efter namnbrickan som det står PATRIK, SYSTEMTEKNIKER på. Och glasögonen! Jag blev full i skratt när jag vandrade mellan stolsraderna och såg ett hav av människor i exakt likadana glasögon. Rektangulära glas, tunna svarta bågar, formmässigt lika spinkiga som sin ägare.

Som publik var de väluppfostrade. Artiga utan att vara översvallande, något tvekande av nervositet för att applådera på fel ställen. Men vissa kunde inte låta bli att undslippa halvkvävda utrop av förtjusning när Orvar pratade om Legend of Zelda eller nämnde International Karate och jag såg en som gjorde små låtsashugg i luften under ett särskilt intensivt musikstycke.

Efteråt överhörde jag följande konversation mellan två bekanta som stötte ihop där den ena tydligen var sjukskriven för tillfället:

"Jaha, så vad har du för nördåkomma då? Onlineutmattning? Höhö."
"Eh, nej... depression... eller fobi eller nåt sånt."
"Å fan."

Kort sagt så kände jag mig helt bland vänner.

Chefen undercover och klassamhället

Den svenska versionen av Undercover Boss, "Chefen Undercover" sänds på TV4 just nu. Där går en högt uppsatt chef ut på golvet i sin verksamhet och testjobbar under falsk identitet. Allt för att uppleva den osminkade sanningen om företaget.

I stort följer den svenska upplagan samma styrda mall som de brittiska eller amerikanska varianterna: chefen presenteras som kontorsråtta och familjefar, chefen odlar skäggstubb, chefen testar olika arbetsuppgifter och intervjuar samtidigt sina arbetskamrater som ofta har bra förbättringsidéer som av någon anledning inte tagits om hand plus även en gripande privatsituation med sjukdom/familjeproblem/brokig bakgrund, chefen kommer tillbaka till sin ledningsgrupp med några förändringsförslag, chefen skickar de utvalda arbetskamraterna till huvudkontoret där han avslöjar sin verkliga identitet och ger dem någon form av belöning för deras goda arbete.

Men det sker något rätt intressant i översättningen till svenska förhållanden. Grundidén baseras nämligen på ett utpräglat klassamhälle med djupa klyftor mellan samhällsgrupper. Att när en chef sänker sig till arbetarnivå är det två skilda världar som möts. Det märks kanske tydligast i den amerikanska varianten, där reaktionen från arbetarnas sida när avslöjandet kommer närmast kan jämföras med om det i Sverige skulle varit kungafamiljen som arbetat under täckmantel. Många blir rörda och känner sig hedrade av att överhuvudtaget få vara i samma rum som en vd. De kan inte nog uttrycka sin respekt och underdånighet för den ur toppskiktet som dristat sig till att arbeta sida vid sida med dem.

Riktigt så reagerar inte de svenska deltagarna. I avsnittet senast fick Samhalls marknadsdirektör sig en skopa ovett av arbetaren Åke när han dök upp som sitt rätta jag, välkammad och i kostym. "Varför kom du inte till oss som dig själv?" sa Åke. "Orakad och slafsig, är det så du tycker vi ser ut? Är det så man ser ut om man jobbar på Samhall? Nä det där tycker jag var fult gjort."

De svenska belöningarna är också betydligt blygsammare. När man i USA betalar tiotusentals dollar till exempelvis vård av folks sjuka släktingar nöjer man sig i Sverige med att ordna en firmafest eller skicka nån på hockeymatch. Dyra förmåner och presenter kan man inte slänga ut till särskilt utvalda hur som helst, hur skulle det se ut?

Och slutmomentet har den svenska varianten helt plockat bort. Där ska egentligen chefen ordna en samling för hela företaget där han visar bitar av det filmade materialet. Man visar scener där chefen förnedras så mycket som möjligt, gör misstag, blir tillrättavisad (tänka sig!) eller till råga på allt smutsar ner sig. Ett perfekt upplägg för det motivationstal som chefen sen håller om hur ödmjuk han blivit av denna upplevelse, hur han plötsligt inser vilket fantastiskt jobb hans underordnade utför och hur de om alla hjälps åt och jobbar lite hårdare nu kan bli det bästa företaget i världen.

Jag gillar trots allt förlagan, även om den ofta slår över i ogenerad företagsreklam. Men jag tror nästan att jag gillar ännu bättre det som inte riktigt funkar i den svenska versionen. Det säger nåt bra om oss.

Framtidsmode

Hittade ett litet filmklipp i mitt vidsträckta arkiv av blogginlägg-som-aldrig-blev. Jag vet inte när det här inslaget gjordes, men det är en framåtblick på vad det svindlande avlägsna årtalet 2000 kunde tänkas göra med vår klädsel.

Jag finner det fascinerande att klädskapare som ombeds designa för "framtiden" så ofta kommer fram till ungefär samma sak, oavsett när de verkar. Det handlar om 1. udda material som plast och metall och 2. påhittiga plagg med många funktioner.