The Voice Sverige

Några strödda tankar om gårdagens premiär av The Voice Sverige:

- Alla ni som irriterar er på att upplägget är så likt True Talent, jag förstår er, men The Voice var faktiskt före. Förlagan är det nederländska The Voice of Holland som började sändas 2010 medan True Talent är ett svenskt format som sändes för första gången i höstas.

– Carola, Ola Salo, Petter och Magnus Uggla. En strålande coachpanel på papperet. Här finns bredd, här finns tyngd, här finns både folklighet och hygglig credd.

– Dessvärre finns det få saker i tv-världen jag är så olidligt trött på som jurysnack i talangtävlingar. Ofta substanslöst och med en panel på fyra alltid för långt. Numera snabbspolar jag mig helst förbi. Så också igår, men av det jag såg verkar det ändå som att de skötte sig bra. Ola Salo var varm och insiktsfull, Petter engagerad och trovärdig, Uggla allmänt skön och Carola var... Carola.

– Carina Berg agerade fläckfritt.

– Oavsett det ovan vilar det mesta på deltagarna. Och hittills är jag inte imponerad. Jag gillar att de struntar i öppna auditions och tonårstalanger à la Idol och istället hårdcastar lite äldre, mer erfarna sångare, men frågan är om det räcker. Igår var det bara Timberlake-killen Adrian Modiggård som kändes som ett ämne på riktigt. (Såg ni förresten att en hette Shirin Khan. SHIRIN KHAN.)

– Det "blinda" momentet som grundidén vilar på är för övrigt, precis som i True Talent, rätt mycket ett luftslott. Visst har det betydelse i inledningsskedet, men direkt efter att första stolen vänt sig om får utseende, karisma och scenspråk lika stor vikt som vanligt. Om man har sett den amerikanska versionen vet man också att om coacherna inte lyckats fylla sina lag efter en första omgång kan vissa deltagare få en chans till. Det är alltså inte säkert att tex Peachesbruden Tåve Wanning är utslagen.