TV ska inte vara svårt

Så här ser fjärrkontrollerna ut hemma hos min farmor och farfar. 

God Jul

Bästa poddradion – här är hela listan

Bästa svenska poddradion 2012, så här blev det alltså:

1. Värvet.
2. Luuk & Lokko.
3. Alex & Sigge.
4. Sommar i P1.
5. Strömstedt & Berg.
6. Filip & Fredrik.
7. P3 Dokumentär.
8. c/o Hannah & Amanda.

Motiveringarna: Plats 1-3, plats 4-5, plats 6-8.

Bubblare: DN podcast med Hanna Fahl, TSKNAS, En varg söker sin pod, Fan vad fittigt, #Nöjesgaten bl a. Ett hedersomnämnande till TV Heads som borde varit med på listan men tyvärr föll ur min hjärna strax innan publicering.

Någon kommenterade att det bara är "kändispodcasts" på listan, och det är en vettig invändning. Visst lyssnar jag även på annat, men sanningen är att det kräver en del att ta sig an en podd. Det tar tid att strölyssna runt för att hitta rätt, tid att lära känna den och tid att hålla relationen levande. De redan etablerade poddmakarna är oftast proffsigare, mer lättillgängliga och kommer med en grund som ger dem försprång. Men vill ni tipsa om poddar som inte nämns här ovan men som man inte får missa, gör det gärna!

Jag fick också ett par kommentarer om könsfördelningen. På min åtta-i-topp är det alltså tre helmanliga poddar, två helkvinnliga och tre könsmixade, vilket väl får anses vara godkänt. Men visst är det mansdominerat i toppen, inte bara på min lista. Och det finns något intressant i det där förstås. I självutlämningstrenden och någon uråldrig föreställning om att det är modigare, mer kittlande, mer oväntat för män att visa sig sårbara och prata känslor och att de fortfarande har en annan typ av auktoritet i det. Undermedvetet förstås (alla är vi sexister). Men men, mer om det en annan gång.

Årets svenska poddradio, plats 1-3

I omvänd ordning, här har ni då topp tre bästa svenska poddradioprogram 2012:

3. Alex & Sigge.
Briljant kan kännas som ett slitet ord men ihopparningen av dessa två... Det är andlöst lyckat. Sigges svala, tillbakahållna intellekt som kan krackelera utan förvarning i vansinnesskratt eller gråt och Alex huvudstupningar ner i diverse bottenlösa brunnar av självrannsakan, allt bäddar det för fascinerande samtal. Aldrig tuggar de om sånt som redan sagts av hundra andra och även om ämnena skulle vara trötta är infallsvinkeln egen. Enda anledningen att denna inte toppar min lista är att det finns enskilda ögonblick i de andra två som berört mig mer.


2. Luuk & Lokko.
Efter en småputtrig och fin första säsong gick de plötsligt på knock en bit in i den andra. Andres Lokkos våndor kring ensamhet och sitt nyblivna och komplicerade föräldraskap var hjärtskärande, och när de mitt under pågående skilsmässodiskussion insåg att de var varandras "den andre"– en lämnad och lämnare – och samtalet nystade in sig i ömsom tåtassning kring bittersmulor och skuld och ömsom i djup förståelse och empati, då var det banbrytande lyssning.

...och vinnaren är:

1. Värvet.
Den där första förälskelsen är svår att slå. Och även om jag redan hade lyssnat länge och brett så var det ensam på ett hotellrum i Skärholmen med Kristoffrarna Triumf och Appelquist i öronen som jag föll som en fura för poddformatet. Värvet med Kristoffer Appelquist var en av de mest ursinnigt uppriktiga intervjuer jag hört i hela mitt liv och jag satt på hotellsängen och grät som en vuxen. Sedan har de radats upp efter varandra, nyväckelser av slitna intervjuobjekt, upptäckter av oväntade och nerdykningar i tidigare tillknäppta. Det blir inte alltid storslaget omvälvande möten, naturligtvis, men när det blir det, då hör vi något som aldrig tidigare gjorts i Sverige.

Foto: Malin Triumf.
Plats 4-5.
Plats 6-8.

Årets svenska poddradio, plats 4-5

Foto: Sveriges Radio.
Jag fortsätter nedräkningen av 2012 års bästa poddradio på svenska:

5. Strömstedt & Berg.
Carina Berg och Jenny Strömstedt har måhända inte lyckats skapa samma blottande intimitet som andra poddradarpar – till viss del för att de valt kommentera-snackisar-vägen oftare än vräk-ur-dig-dina-innersta-känslor-vägen, plus att kombinerat radio/videoformat skapar lite proffsdistans, plus att när de turas om att bli utbytta mot diverse gästbisittare hela tiden är det svårt att odla den där djupaste förtroligheten. Men jag tycker hemskt mycket om att lyssna till dessa två kloka, kvicka kvinnor. På slutet har det känts som att varje avsnitt varit bättre än det förra och finalavsnittet med Jenny Strömstedt och Linda Skugge var riktigt kittlande.

4. Sommar i P1.
Fjärdeplatsen går till listans andra program som inte är en exklusiv podd utan i första hand ett radioprogram. Men Sommar i P1 gör sig så utsökt i poddformat, förkortad musik och allt. I år lyssnade jag på trettiosex sommarprat med Lars Lerin, Klara Zimmergren och Soran Ismail som mina favoriter.

De här hamnade på plats 6-8.
I morgon får ni veta vilka tre jag rankar allra högst.

Årets svenska poddradio, plats 6-8

TV i all ära, men mediekonsumtionsmässigt har 2012 varit poddradions år för mig. Allra mest har jag lyssnat på den amerikanska intervjuserien WTF med Marc Maron – en sådär 220 avsnitt har jag hört i år (lite ofriskt). Men det har också blivit en del svenskt. Och för att lotsa er rätt i den djungel som uppstått tänker jag härmed lista Årets bästa svenska poddradio. (Det räckte inte riktigt med en topp fem, så det fick bli en topp åtta.)

I omvänd ordning, här är mina svenska poddfavoriter 2012:

8. c/o Hannah & Amanda. Systrarna Widell-Schulman har en varm, proffsig och ofta rolig podd som blev ännu roligare efter att ha parodierats så här klockrent i Sveriges Radio: Carpe F*****G Diem.

7. P3 Dokumentär. Egentligen kanske man bör skilja på exklusiv poddradio och vanliga-radioprogram-som-också-finns-i-poddformat, men P3 Dokumentär är för bra för att hållas utanför en lista som denna. Ett måste för allmänbildningen.

6. Filip & Fredrik. "Veteranerna" i genren är still going strong. Mycket hög lägstanivå och alltid ett underhållande sällskap. De senaste avsnittens snuddning vid Filips ångestproblematik har lyft podden ytterligare. Usch, så hyenigt det låter? Men det är sant, och jag tror att det är nyttigt för deras publik att lyssna till.

I morgon avslöjas plats 5-4.

Exalterad Saul

Homelands Mandy Patinkin blir intervjuad i direktsändning när ena programledaren plötsligt lämnar studion. Anledningen gör "Saul" så upplivad att han inte riktigt vet hur han ska bete sig. (Notera särskilt det bisarra musikaliska inslaget i slutet.)

PK-kväll med Stina Dabrowski

    Publicistklubben Södra Norrland hade julavslutning i veckan och vi fick besök av en av mina idoler – Stina Dabrowski.
Klicka för större bilder.

121212

Det hade varit trevligt att ha en julkalender här på bloggen, hade det inte? Räkna ner mot dopparedan tillsammans i jul-tevens och glöggmysets anda. Istället är jag inne i en arbetsperiod av Björn Gustafsson-mått, ni vet en sån när man blir otålig över toalettbesökens längd, och just den här jobbveckan är alla jobbveckors moder som Johan Falk skulle uttryckt det.

Och idag är det 12-12-12 och detta historiska datums vingslag kommer som det ser ut att svischa förbi mitt huvud med retsamt flyktiga drag och försvinna i horisonten.

Eller? Än är dagen ny.

Hejdå Lars-Gunnar Björklund

Lars-Gunnar Björklund är död. Sportjournalisten, programledaren och Tipstjänstmannen Björklund blev 75 år.

 Själv minns jag honom kanske mest från frågesportprogrammet "Supersvararna" som sändes 1987-1998 och som jag av någon anledning var mycket förtjust i. Här med Anders Ekborg (där Ekborg för övrigt på frågan "vilket politiskt parti i Tyskland förknippas med den bruna färgen" svarar "De bruna..?" Notera Björklunds milt sagt tillbakalutade intervjustil:

Coco och Killer Karaoke

Gillar du det långa, ostörda, nördiga samtalet? Då kan jag tipsa om Conan O'Briens intervjuserie "Serious Jibber-Jabber", webbexlusiva och timslånga möten med intressanta personer. Här Judd Apatow: Eller gillar du kanske lite mer... action? Mindre finlir och djup och mer hysteri? Då kanske nya "Killer Karaoke" är någonting för dig! Premiär imorgon på truTV: (Tack för tips, Philip Teir och Jonas Peterson).

Zlatans debut

Så här såg det ut 2001 när Zlatan Ibrahimovic debuterade i landslaget. Studiodekoren var Bolibompainspirerad, Zlatan tittade reportern i ögonen, ville lära sig holländska och verkade kroppsligen ungefär hälften så stor som idag. (Tipstack till Hans L).

Soran och Sommarpratarna

Efter en stark första säsong back in 2009 har SVT:s "Sommarpratarna" gått lite på sparlåga. Kanske har inte personmatchningarna varit lika genomtänkta, kanske har de små formatförnyelseförsöken inte riktigt fungerat, kanske har bara förväntningarna höjts i ett medieklimat där självutlämning och förutsättningslösa samtal blivit vardagsmat.

Det glimtar fortfarande till ibland dock. För några veckor sedan Homelandgrät begåvade Gina Dirawi i frustration över de fördomar hon och hennes familj ständigt utsätts för, och med ens slutade samtalet trippa runt i artighetskonversationens förlovade land och förankrades i något verkligt och viktigt.

I veckans program rörde diskussionen samma ämne igen och jag kom ständigt tillbaka till samma tanke: Jag tycker så mycket om Soran Ismail. Så respektfull men ändå kompromisslös i all sin klokskap. Han parerade skickligt Camilla Henemarks obetänksamheter och tog Rachel Mohlins indignation över sin minoritetstillhörighet som rödhårig på största allvar. Jag vet inte om jag klarat av att göra detsamma. För FÖRLÅT Rachel Mohlin, du kompetenta skådespelare och briljanta imitatör, men i sammanhanget så framstår de envisa frågor om solbrändhet och temperament i sängen du får som en smula... futtiga.

Men i grunden är det förstås samma mekanismer. Fördom som fördom. Att placeras in i fack utifrån yttre faktorer man aldrig kunnat påverka, tillskrivas egenskaper man inte har och ges en roll man inte själv valt. Något som Soran omedelbart identifierade och lyfte.

Ja, det var vad jag tänkte i måndags. Man kan väl säga att mina varmstarka känslor för Soran Ismail inte direkt falnat under veckan som gått.

Last minutes with Oden

Återfann i veckan en gammal favorit. Visst har ni sett denna?

Last Minutes with ODEN from Eliot Rausch on Vimeo.

Knark, sex och svält

Ibland lämnar även jag tv-djungeln och läser en bok som en vanlig man. Eller kvinna. I somras läste jag till exempel "Unbearable lightness" av Portia de Rossi och blev positivt överraskad. Skådespelaren Portia de Rossi är väl mest känd för att 1. vara Ellen Degeneres fru och 2. ha spelat Nelle i Ally McBeal, men boken handlar om hennes tjugoåriga kamp mot ätstörningar, från jojobantningen som tonårig modell till fullt utvecklad anorexi och näradödenkollaps mitt i filminspelning. Det är en uppriktig och välskriven berättelse om en ganska vardaglig galenskap.

Sedan gick jag över till "My booky wook" av Russell Brand, en besläktad men ändå diametralt annorlunda självbiografi. (Till vänster: foto ur boken på ung Russell Brand). Underhållande är definitivt historierna om hans drog- och sexdimmiga eskapader, men det hela håller sig i ett helt annat ytskikt än de Rossis bok. Den kvardröjande känslan efter att man slagit igen pärmarna är mer förvåning över att han överlevt att förtälja om det hela än något djupare. Men visst, läsvärt för stunden.

Wills nya frisyr

Perception är en kriminalserie vars första säsong du kan se på Kanal 5 just nu. Det är en relativt medioker historia som jag väl inte skulle bry mig om vore det inte för att Eric McCormack spelar en av huvudrollerna – den bipolära men briljanta neuroforskaren Dr. Pierce som hjälper FBI med särskilt svåra mordfall.
Jag är svag för McCormack sen Will & Grace och hans svårt hallucinerande rollfigur har en precis lagom lättsmält will they-won't they-grej på gång med FBI-agent Moretti (Rachael Leigh Cook) för att jag ska ge det någon chans till.

Men vad i hela världen har de gett honom för en frisyr? Jag vet inte om det är en försvinnande-hårfäste-panik eller ett medvetet val för att understryka rollfigurens excentricitet, men den där bävermössan han har på huvudet stör mig å det grövsta.

Den är hundra gånger fulare i serien än här på pressbilderna men ni förstår kanske:

 Så här nånting är vi väl vana att se honom:

Bara döda amerikaner räknas

De har puttrat på ett tag nu, de kritiska rösterna mot mediebevakningen av orkanen Sandy. Det började snällt, med Grease-referenser och skämt om mediernas självknutslagande för att komma på den bästa nya ordbildningen (superstormen, monsterstormen, f-r-a-n-k-e-n-s-t-o-r-m). Sedan kom hånen mot reportrar som antingen är för mycket på plats (våghalsigt och töntigt) eller för lite (fegt och töntigt). Vi har hört några få klagomål om underdrifter och desto fler om överdrifter. När spaltmeter och eterminuter nu explosionsexpanderar dyker de sedvanliga jämförelserna med andra katastrofer upp: "vadan denna hysteri? När xxx personer dog i xxx år xxx var det minsann tyst."

Så vadan denna hysteri? Tja, medielogiken är tydlig här, vår kulturella samhörighet trumfar avståndet, vårt syster- och brödraskap med USA:s östkust känns i magen. Bilder och vittnesmål finns i överflöd, och de är dramatiska, och alla de svenskar som varit i New York kan se sig själva på bilderna, höra ljuden och frammana dofterna. Och - och detta är det riktigt märkvärdiga - så kan också många av de som inte varit där. Den är oss så bekant, denna obekanta stad.

Så nej, jag är inte förvånad. Kanske inte ens upprörd. Det måste väl få vara så, måste det inte? Att vi har starkare band till vissa delar av världen, att det ligger i vår natur att knyta an till de vi tycker är som vi? Att det just är den rikare delen av världen vi sympatiserar med, ja, så kan det gå. Det var ju typiskt. Så olyckligt för resten. Men det är det ju inget att göra åt, det här att det är de som klarar sig bäst som vi bryr oss om mest.

Eller..? Nejdå, nejdå, inte är det något problem, denna massiva obalans, detta självfödande hamsterhjul av djup orättvisa.

När svenska medier rapporterar antal döda är det bara amerikaner som räknas. Haiti? Äh, vem bryr sig. De har väl fyllt sin kvot av katastrofbevakning för det här århundradet.

The Washington Post/Aftonbladet tisdag kl 11.00:

En tv-veteran tackar för sig

Minns ni han som sa "Älgarna tog honom med sig"? Jag skrev om honom för exakt fyra år sedan idag. Nu går han i pension.
R, tack för att jag fått jobba med dig.

 Älskade dumburk 29 oktober 2008:
"[...] Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av ordet "neger" och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen."

Good on you Micke Renberg

Det var fint gjort av hockeygiganten Mikael Renberg att i Hockeykväll av alla program lyfta fram Jonas Gardell-serien "Torka aldrig tårar utan handskar".

"Jag blev alltid itutad att det är viktigt att ha mod för att bli en bra hockeyspelare. De här killarna, homosexuella killarna på åttiotalet, de visar vad verkligt mod egentligen betyder."

Nu vet jag förstås mycket väl att hockeyspelare och deras supportrar inte automatiskt är homofoba grottbor, men det var trots allt ett oväntat forum, och det är i såna forum enkla saker som detta faktiskt kan ha betydelse.

Trött nu

Tack SVT, UR, TV4 och OTW för två dagars givande besök. Höjdpunkterna var:

- bakom-kulisserna-snacket om starka "Jonas löfte" med projektledare Åsa Tolgraven. (Sista avsnittet sänds ikväll).
- att få höra om kommande UR-serie om tv-program som förändrade historien, låter superintressant.
- att enbart på rösten känna igen och dyka på inköpschefen och TV-headsgrundaren Göran Danasten på en busshållplats.
... och förstås att säga hej till diverse bekantskaper från förr (och nu), tex Soraya Hashim.

(På bilderna: Det mycket gula köket på UR, Bolibompastudion och en övergiven TV4-studio.)

Ur Instagramflödet

Veckans rubrikord. Jag tänker att det skulle kunna vara någon form av yrselkänsla. "Gud, när jag såg priset på den här oxfilén fick jag köttsvindel!"

Hur kan Justin Bieber vara med i filmen "Picassos äventyr!?" Hans MAMMA var två år gammal när den filmen kom.

Sundsvall 16 oktober 2012.

Älskar att detta är Richard Geres mellannamn.

Jag i favorittröjan anno 1991.

Lisbeth Åkerman raggar?

Det är inte så lätt att sitta ensam i direktsändning hela dagarna. Ibland kanske även ett nyhetsankare vill prata om lite personligare saker än just nyheter med tittarna.


(Tipstack till Hans Lindblom).

Att göra tv-nyheter

Har man själv varit en "dritnervös 20-åring" och stått där och bankat papper man aldrig använt så är den här gamla norska parodin på tv-nyheter extra rolig:

Även om det förmodligen är en ripoff på det här:

Lori Petty

Saknar man inte den här bruden lite? Jag vet inte varför, kanske är det hennes androgyna stil, kanske att hon påminner om en mörkhårig Ellen Degeneres, kanske är det bara ren nostalgi, men hon är en av de där skådisarna med en särskild plats i mitt hjärta. Lori Petty heter hon och är förstås mest känd för sina roller i "Point Break" och "Tjejligan".

Efter det gick hon vidare till diverse biroller, en huvudroll i kultrullen "Tank Girl" och hon skulle spelat mot Stallone i "Demolition Man" men det skar sig med producenterna och hon byttes ut mot Sandra Bullock.

Jag blev glad när jag såg henne i ett avsnitt av "House" för några år sen, men annars har inte så mycket av det hon pysslat med nått Sverige.

2010 debuterade hon som regissör med den självbiografiska "The Poker House" där Jennifer Lawrence spelar henne. Den handlar om Pettys uppväxt med en knarkande prostituerad mor och en pedofilhallick till styvfar som våldtog henne när hon var fjorton. Yikes.

Jag ser om "Point Break" så länge.

Oprah bakom kulisserna

Fastnar då och då i "Oprah: Bakom kulisserna" som är inne på hundrade reprisvarvet på TLC just nu. Jag följde Oprahs avskedssäsong slaviskt, skrev om min kluvenhet och beundran för Oprah här, och för en tv-nörd är nästan serien om serien ännu bättre.

Det är inte minst intressant att se hur hela hennes produktionsteam räknar ner med sorg och ångest inför den kommande arbetslösheten medan Oprah verkar längta efter slutet och sliter bladen från sin specialbeställda nedräkningskalender med illa dold förtjusning.

Fotfolket runt henne kan visserligen sura och tjafsa emot ibland men behandlar henne allt som oftast som en drottning eller gud. I ett avsnitt låter hon en av producenterna åka med henne i hissen ned till studion som avskedspresent. Att han blir rörd till tårar av denna gest och snyftar "jag fick åka i hissen"...  Eh. Kanske inte helt normalt beteende.

Men i mångt och mycket är det en vanlig arbetsplats med vanliga problem och hårt arbetande människor. Fast presidenter och superstjärnor kommer på besök då och då och en arbetsuppgift kan vara att chartra ett privatplan för 70 000 dollar för att flyga Danny Glover till Chicago från Vancouver.

Emmynatt 2012

Hålögd och disträ undrar man nu om det var värt att sitta uppe till kl 05.00 i natt för att se Emmygalan? (Svar: Nej. Det är aldrig värt det.) Hela tillställningen var rätt trist och Jimmy Kimmel gjorde väl ingen direkt minnesvärd insats som programledare. Ribban är satt högre än så. Några ljuspunkter fanns dock.

- En helnaken, tårtätande Lena Dunham i inledningssketchen. Jäklar vad cool hon är.
- Josh Grobans In memoriam till den fortfarande levande Kimmel. (Det gav dock bieffekten att det riktiga In memoriam med den riktiga snyftballaden en kort stund senare fick ett parodiskt skimmer över sig.)
- Prisregn till Homeland och välförtjänta skådisvinster för Claire Danes och Damian Lewis.
- Prisregn till Louis C.K. Älskar Louis C.K.
- När Seth MacFarlane missar sin mick och man tror att det är uppgjort (eftersom han presenterar priset för bästa reality-programledare) men det inte verkar vara det och han får rädda sig med lite Stewie.
- Sketcherna var överlag okej, tex söta Modern Family-Lily-som-bitch-inslaget.

Annars var det mesta slätstruket, presentatörer som tacktal och klänningar som kostymer.

West Wing-reunion!

Kandiderar man till nåt så är det ju inte så dumt att ha ett syskon i West Wing-gänget.

PK om Quick

Igår hölls en välbesökt Publicistklubbskväll i Sundsvall som jag var med och arrangerade, och idag är jag något matt men definitivt nöjd. Det handlade om "cirkus Quick", men vi ville komma bort från pajkastning och skuldfrågespekulationer och istället ha ett konstruktivt samtal om journalistiken och mediernas roll. Det lyckades också, skulle jag säga. Sofia Mirjamsdotter sammanfattar bra.

Hela debatten går att se, om än i halvtaskig kvalitet, här.

Välkomna hem!

Dagen till ära sportar jag Martin-hår och Johan-mustasch!
Gör det du också!

Onkel Sam

Jag har sett Newsroom nu. Serien hade premiär på C More (före detta Canal plus) i söndags och det finns mycket att säga om det men jag tror jag avvaktar för nu.

 Det var roligt att se Sam Waterston och hans ögonbryn dock. Mannen som spelat samma karaktär – Jack McCoy – i fyra olika tv-serier men nu fått en ny snubbe att sätta tänderna i.

 Bilden ovan är från 1970 när Sam gjorde lite modelljobb. Och så här såg han ut 1993 när han fick ta emot pris från självaste MacGyver och Taxi-Elaine:
 
Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Elfte september

Jag är mycket mycket dålig på datum. Minns aldrig vad jag gjort när. Det finns dock undantag.

Idag för elva år sedan satt jag i ett personalrum tillsammans med journaliststudenter, lärare och professorer; alla lika förhäxade av tv-bilderna från New York. Dagen efter ställdes alla ordinarie föreläsningar på journalistutbildningen in och vi skärskådade istället SVT:s nyhetsrapportering.

Idag för nio år sedan satt jag i en radiostudio och ledde ett program där vi fått kasta ut allt planerat innehåll efter beskedet om Anna Lindhs död. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till henne. Vilka vet jag inte. Pratade jag med Torbjörn Fälldin? Nej, det var min kollega någon timme tidigare. Maria Wetterstrand och Alf Svensson? Nej, det var dagen innan, när vi fortfarande trodde det rörde sig om en skada i handen. Åt vi pizza i studion? Nej, det gör man inte. Bara att acceptera att allt jag tror att jag minns antingen skedde före eller efter det svarta hål av fokus som var själva direktsändningen.

Idag välkomnar vi hem Martin Schibbye och Johan Persson. En elfte september med något muntrare förtecken. Bara vi inte glömmer de 14 månader de varit borta. Och de som fortfarande inte fått komma hem.

Vad händer med kvinnor efter 30!?

Utökade nyligen utbudet av tv-kanaler hemma (omodernt, jag vet) och ett oväntat kvällsnöje det förde med sig var att läsa beskrivningarna av de erotiska programmen i tablån. Att någon har betalt för att skriva detta? (Notera att det är samma regissör i de båda exemplen...)

Och vad tror ni om den översta? Hänger man med i intrigen utan att ha sett Double decker sandwich 1-8?

Kristallen 2012

Efter tre timmar med programledarparet som är ljudteknikernas värsta mardröm är man ju lite mör i öronen idag. Och visst var deras prisregn en smula genant när man vet vilket fördelaktigt forum för röstfiske de haft till förfogande.

Men jag tycker faktiskt att Filip & Fredrik är värda en massa priser. "Får vi följa med" var en utmärkt serie, som programledare har de aldrig varit bättre och gårdagens gala var, om än i skral konkurrens, den bästa hittills.

Lite ironiskt då att deras för svensk tv rätt nyskapande och definitivt mest ambitiösa projekt "Breaking News" faktiskt förlorade sin kategori. (Kul för Betnér Direkt dock).

Breaking News-sändningen som följde galan var också – trots programledarnas återkommande ursäkter – kanske mer intressant som tv-fenomen än själva galan. I denna tid av iscensatt reality, manusbunden underhållning och stramt klippta panelprogram var det uppfriskande med live-tv i äkta vilda västern-manér.  Fulla människor i tv (och framför allt folk som pratar om att de är fulla i tv) klarar jag mig helst utan men som format var det kittlande. Men HUR kunde inte Kristin Lundell ha med Gina-släpar-hund-ögonblicket på sin topplista? Obegripligt.

Historieätarna

När vi ändå smygkikar på kommande svenska tv-program tycker jag det är värt att lyfta fram trailern för "Historieätarna" också. Jag är mycket förtjust i BBC-originalets Giles Coren och Sue Perkins men att döma av detta fyller Erik Haag och Lotta Lundgren de skorna rätt väl.
Premiär i november i SVT 1.

Geten har spruckit

Stephen Fry! <3 <3 <3
Förhållandet pepp/depp över kommande "Intresseklubben" (bra namn!) ligger för min del någonstans kring 32/68. Hade önskat att trailern (nedan) lovat mer. Har inte gett upp hoppet, många bra namn finns på medverkandelistan, men jämfört med originalet känns allt naturligtvis lätt urvattnat.

Intresseklubben har premiär lördag 8 september kl 21 i SVT 1.

Befriad utbildnings-tv (och radio)

Idag öppnar UR sitt arkiv och gör 7369 program tillgängliga att se gratis på nätet. Mycket trevligt initiativ i folkbildningens anda. Gå in och frottera dig här.

Sommarpratarna 2012

Foto: Sveriges Radio.

Nu är sommaren över (eller började den aldrig?), (eller är det nu den börjar?) Oavsett vilket så har sommarpratarna slutat prata i P1. Jag har inte hört alla men såhär tyckte jag om de 36 jag har lyssnat på.

Om jag endast får lyfta fram en av de trettiosex som årets "måste-lyssning" så blir det Lars Lerin, lite för att han är ett av de mindre kända namnen men framför allt för att det var det charmigaste, finurligaste och varmaste sommarpratet.

Fast berörde mig allra mest gjorde nog ändå Klara Zimmergren, med sitt fina prat om ofrivillig barnlöshet. Soran Ismail var sedvanligt klok och relevant också. Där har ni min topp tre.

Många gjorde vad man förväntade sig men inte mycket mer, putslustige David Hellenius med sitt provocerande bokstavliga musikval, Martina Haag som skicklig dramaturg, Sara Bergmark Elfgren som pratade bra om nörderi och Lotta Lundgren tillika om mat och bekräftelse.

Överraskande underhållen blev jag av kraftpaketen Anders Olsson och Heidi Andersson som jag inte hade så höga förväntningar på, Elise Lindqvists berättelse var rå och okuvlig och Ison Glasgow gjorde bra ifrån sig. Amanda Svensson var modig och väldigt viktig och Shima Niavarani gjorde mig glad.

Godkända program gjorde också Daniel Sjölin, Daniel Ek, Märta Tikkanen, Christer Björkman, Marika Carlsson, Rakel Chukri, Jan Scherman och Eskil Pedersen. Vissa hade jag kanske väntat mig mer av men alla hade i alla fall något starkt parti, ett som gav mig något, fick mig att känna mitt i all mellanmjölk.

Generellt tycker jag att det har varit på tok för mycket ytskrap. Kom igen, formatet borde hålla för att komma djupare än så. Du måste inte redogöra för hela ditt liv. Välj nåt att berätta istället och se till att berätta det väl.

Anja Pärson har det väl sagts tillräckligt om. Jag tyckte det var... fint, men hade monstruösa problem med den där liksom homofobiska tonen som låg som ett täcke över allt hon sa. Nåväl. Det känns färdigdiskuterat.

Till har-väl-egentligen-inget-att-anmärka-på-men-minns-knappt-vad-de-pratade-om-gänget hör Hannes Holm, Katrin Sundberg, Elsa Billgren, Neneh Cherry, Ebbot Lundberg, Karin Falck, Henrik Dorsin, Marta, Jenny Jägerfeld, Emma Wiklund och Klara och Johanna Söderberg.

Två tråkade ut mig såpass att jag hade svårt att lyssna färdigt: Magdi Abdelhani och Daniel Espinosa.

Odiskutabelt sämst var dock Jan Lööfs svammel om jazz och ogenerade okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Min annars så översvämmande kärlek till Skrotnisse naggades definitivt i kanten. Synd på så rara ärtor.

Adjö London 2012

Jaha. Hej OS-abstinensen. Och vissheten om att detta var sista gången på länge som vi får se de olympiska spelen i SVT gör inte det hela bättre. MTG, som äger Viasat, har ju köpt rättigheterna till de två kommande spelen och även om jag så sent som förra året skrev "Skit i OS, SVT" så får jag nästintill andnöd vid tanken på reklamavbrott och obekanta kommentatorer.

Nåväl, vi överlever väl.

Det här årets sändningar kan hursomhelst sammanfattas som en succé för SVT. Proffsigt och stabilt hela vägen igenom. Naturligtvis inte helt utan problem och förvirring, men oöverblickbarhet och teknikstrul ligger i arrangemangets natur. Marie Lehman och Yvette Hermundstad skötte sig fint och André Pops var André Pops och jag behöver väl inte hylla honom mer än jag gjorde här, kommentatorer och expertkommentatorer var mestadels lyckade, lyfter gärna fram basketparet Becksmo/Myrthil som funkade väl ihop och också kunniga gymnastikkollegorna AnnaMaria Jansson och Veronica Wagner, även om den senare stundtals blev överdrivet pratsam. Handbollsduon Chris och Magnus har skapat ett par klassiker och det kändes väldigt bra att höra Katarina Hultlings arbetsröst igen.

Vad gäller den för mig relativt dominerande friidrotten är Jacob Hård en legendar, Jonas Karlsson stabil (och som krönikör växande), Kajsa Bergkvist fortsatt strålande. Gärderud kan jag ha och mista ärligt talat.

Största minuset obviously Janne Gunnarsson som hade RASISTGUBBE stämplat över alla sina tenniskommentarer.

Missa inte Jens Lind som gjorde Jens-Lindiga-reportage, till exempel det här fina om tyngdlyftaren Matthias Steiner.

POP goes my heart

Har nu haft den här på hjärnan i drygt en vecka. Den är omöjlig att skaka av sig. Ungefär när som helst kommer jag att självantända.

Curiosity

Det här klippet har allt. En Larry David-lookalike. Jubel och tv-kameror och dataspelsgrafik. En mohikankille som syns i en sekund men blev kändis pga cool och nörd – samtidigt! Tusen highfives och ovana omfamningar. Vanvettig glädje över ett pixligt och gråsuddigt foto. Nervositet och förlösande gråt. En rockabillydoftande ledartyp som vankar och vankar och pekar och pekar. Ett långt grått hår. Mannen vid 1.37 – är det inte en något åldrad Chandler? Och förstås redan klassiska repliker som: "Time to see where our Curiosity will take us."

Jag känner direkt att jag älskar de här människorna. Heja teknik och forskning och ingenjörer och smarthet!

Första bilden från Mars! I WISH.

Who killed the cat now then..?

Inne i OS-dimman

Idag för exakt tjugo år sedan stod Derek Redmond på startlinjen för 400 meter i OS i Barcelona. Jag har skrivit om det, och min OS-fetisch, tidigare:

"I vanliga fall byter jag kanal när obskyra sporter visas. I vanliga fall rynkar jag på näsan åt blind patriotism och vi-och-de-alienering. I vanliga fall har jag en sunt cynisk inställning till den massindustri som är elitidrott. OS är inte i vanliga fall.

När det är OS följer jag plötsligt nordisk kombination, denna menlösa gren. När det är OS går jag omkring groggy på jobbet för att jag inte kunnat slita mig från skridskokvalet natten innan. När det är OS skriker jag mig hes av glädje över framgångar som egentligen inte är mina. För mig kan denna galenskap sammanfattas i ett begrepp: The olympic spirit.

Den olympiska andan är en speciell sorts sportslighet som inte finns i något annat sammanhang. Vissa dagar är den bara ett avlägset minne, överskuggad av dopningsfall och big business. Andra dagar är den brutalt närvarande.
 [...]
Friidrottaren Derek Redmond kom till OS i Barcelona för att vinna guld på 400 meter. Han hade haft en skadedrabbad karriär, men var i sitt livs form och gick till semifinal med bästa tiden av alla. Men efter halva loppet hör han en skarp smäll och förlamas av smärta. Han faller ihop och tror först att han blivit skjuten, men inser snart att något gått sönder på baksidan av benet. Här kunde Derek Redmond ha lagt sig ner raklång och gråtit. Ja, i själva verket är det nog det enda vettiga. Men Derek Redmond har inte åkt till Barcelona för att springa 250 meter. Han har kommit för att springa 400 meter och därför reser han sig och börjar hoppa mot mål på ett ben.

Sedan OS i Seoul fyra år tidigare hade han opererats åtta gånger. Den gången tvingades han dra sig ur bara minuter innan start på grund av skada. På läktaren i Barcelona sitter nu pappa Jim och ser sin sons dröm gå i kras ännu en gång. Att följa sonens förtvivlade linkande på håll blir för mycket för Jim som sliter sig genom säkerhetsanordningarna och rusar ut på banan. Stödd av sin far tar sig Derek Redmond hela varvet runt, och tillsammans korsar de mållinjen till publikens stående ovationer."
 
Hur mycket av den olympiska andan har man sett år 2012 i London då? Mja, det har varit lite mycket läggmatcher och skit, men jag gillade bordtennisfinalen där kineserna när domaren dömde fel rättade till saken själva genom att ge bort poäng till motståndaren. De svenska silvermedaljerna har varit andlösa ögonblick också så det finns ljuspunkter bland besvikelserna.

Här några skojiga OS-länkar:

De 28 roligaste OS-namnen.
Hur skulle det se ut om man fotade andra grenar som beachvolleyn?
Simhopparansikten.

Sommaruppdatering

Ens onlinenärvaro blir något oberäknelig när man har semester. Många dagar är sneglingar mot Instagram det mest tekniska jag orkar med (@saraodmark heter jag där), andra dagar fastnar jag i ett "The Glee project"-maraton på datorn såpass att jag glömmer att gå och lägga mig. (Nattsömn sön-mån: 0 timmar. Nattsömn mån-tis: 14 timmar).

Jag lyssnar fortfarande mycket på poddradio, nu senast en massa Sommar i P1 och "Here's the thing" där Alec Baldwin intervjuar folk. Jag väntar fortfarande på min stora sommarläsningsperiod. Den brukar infinna sig vid den här tiden. Boktips mottages tacksamt. Bilder från min Instagram: (Nederst är mitt senaste loppisfynd, en fickspegel.)

Ron Swanson before he was Ron Swanson

Chocken när man tittar på Will & Grace-maraton på TV4 Komedi och plötsligt upptäcker Ron Swanson! UTAN MUSTASCH!?

My week as @sweden / Sara

Jag är @sweden

Idag har jag något Stephen Colbert vill ha: makten över kontot @sweden på Twitter. Ha! Det ska bli väldigt roligt att representera landet den här veckan. Det här är presentationen av mig från curatorsofsweden.com:

"I’m a journalist, currently working at Mid Sweden University as a teacher and as Director of the Photojournalism program. I live in Sundsvall which is located in the north of Sweden in every sense but the geographical where it actually is right in the middle. I share my apartment with two cats and a sound engineer.

Things I love besides cats and sound engineers: tv, cake, nostalgia, equality, CJ Cregg, the olympics, siblings, midsummer, board games, integrity, halloumi cheese, baby sloths, Dawn French, hammocks, more tv and Allemansrätten.

Even though I don’t love spiders the slightest I once held a Black widow in my hand when reporting for a tv nature program. I’ve produced sports shows on Swedish radio and been a tv news anchor. On Twitter I’m normally @alskadedumburk and you find my tv-blog at http://www.alskadedumburk.se/ "

Så här exalterad är jag ungefär:

Sorkins styrka är också hans svaghet

Det har sagts om Aaron Sorkins manusförfattande att han ger alla karaktärer samma röst – sin egen – det vill säga den intellektuella rappkäften med ständigt närvarande sarkasm. Att det därför är upp till skådespelarna att göra karaktären till sin. Och att stommen i Vita husets succé var den fantastiska ensemblen där varje person lyckades med det. Tolka Sorkins röst på sitt eget sätt. 

Man behöver inte ha sett särskilt mycket Sorkin för att veta att det stämmer, och om man var det minsta osäker blev det ännu tydligare efter det här ambitiösa montaget av Sorkinismer som cirkulerat ett tag:

 Det här satte också fingret på något med Sorkins senaste tv-serie (innan nu aktuella The Newsroom), det som kallats hans "flopp": Studio 60 on the Sunset strip. Låt mig först säga: Jag tycker mycket om Studio 60 och dess enda säsong, det finns helt glimrande stunder i den; men den haltar även på betydande punkter.

Ett problem är det jag nämnde ovan. Den ofta briljanta men lika ofta överarbetade och trying-to-hard-dialogen. Ta till exempel när i seriens slutskede (spoilervarning) gravida Jordan hamnar på sjukhus och hennes nyblivne fästman Danny oroar sig till vansinne i väntrummet. Läkaren som tar hand om Jordan. Han beter sig så ORIMLIGT. Lite av det kan ni se i klippet nedan. Att gänget som jobbar med ett tv-humorprogram är genomgående kvicktänkta och vederhäftiga kan man köpa, men den här läkaren? Det är så onödigt! I en vanlig serie skulle han kanske vara en uppfriskande comic relief-typ, men i Sorkinland blir han näst intill en karikatyr, en karbonkopia.  

Vad ville jag säga med det här då? Jag vet inte. Kanske bara att jag ännu inte sett The Newsroom, vilket ni kanske förväntat er, och det här är en av förklaringarna till det. The Newsroom känns helt och hållet gjord för mig, den är skriven av Sorkin, den handlar om journalistik och tv. Jag kan inte tänka mig en mer perfekt premiss. Risken är så stor, så stor, att jag blir besviken. Så jag håller nog lite till på det.

Damn, this girl can sing

Det finns en amerikansk sångerska vid namn Natalie Weiss som jag inte förväntar mig att du är bekant med. Har du överhuvudtaget aldrig hört talas om henne – känn dig inte dum för det. Hon syntes några sekunder i säsong fyra av American Idol men blev utslagen innan liveprogrammen. Sedan dess har hon satsat mest på musikal och hankat sig runt på Broadway som inhoppare.

Hur som helst. Back in 2007 roade hon sig ibland med imitationer, som i detta klipp från en lokal kabaret. Jag säger bara: Lyssna på hennes Britney, hoppa sedan fram till 3:10 och hör hennes version av Celine Dion. (Däremellan härmar hon musikalstjärnorna Heather Headley och Carolee Carmello.) Alltså, rösten? Not bad.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

En underbar idiot

Karaktärer vi minns, del 9: (fortsättning på denna serie).

De flesta kanske ser henne som Honey Thacker, systern till Hugh Grants karaktär i Notting Hill. Men är du tv-nörd som jag kommer Emma Chambers alltid att vara Alice. Galna, kärleksfulla och förbålt korkade Alice från Dibley.

"The Vicar of Dibley" är en brittisk komediserie med geniet Dawn French i huvudrollen. Serien sändes första gången i England 1994 och har sedan repriserat om och om igen. För en svensk publik till exempel i TV4 Komedi och BBC Entertainment, ibland under svenska namnet "Ett herrans liv". Grundhistorien är simpel: den lilla inskränkta bygden får en ny kyrkoherde som Gud förbjude visar sig vara kvinna. Komplikationer uppstår. Vid en första anblick är det en oförarglig historia, men humorn är inte fullt så oskyldig. Tvärtom skämtas det både friskt och grovt om allt från Jesus till tidelag. Och medskapare av denna skruvade komik är den ständiga följeslagaren till Dawn Frenchs kyrkoherde: Alice, spelad av Emma Chambers.

Alice Tinker (senare Horton) har en alldeles unik hjärna. Allt från hennes totala oförmåga att förstå ett skämt till hennes absurda besatthet av tecknade figurer och Doctor Who till hennes långa utläggningar om vardagligheter hon inte begriper. Som tamponger. Eller Jesus återkomst. Eller smör.

Tidigare inlägg om karaktärer vi minns, som till exempel Leo McGarry, Vargtass och odjuret Vincent, hittar du här.

Nazistduo räddade av Bob Dylan och marijuana

För fem-sex år sedan dök den otäcka duon "Prussian Blue" upp i mitt medvetande. Det var så de kallade sig, de amerikanska tvillingsystrarna Lamb och Lynx Gaede som i tidiga tonåren skaffade sig en trogen fanbase via gitarr- och fiolspel i små pop- och folkvisor. Tyvärr handlade visorna påfallande ofta om bevarandet av den vita rasen och systrarna kallade Hitler "en stor man med bra idéer".

Eftersom jag skrev en rad om dem här i bloggen då och därför kanske införde dem i några av era medvetanden så kan det vara trevligt för er att veta att de verkar ha bytt bana sedan dess. De är numera inte lika intresserade av att vara nazister – efter att ha funnit marijuana.

Allt började när de i trettonårsåldern turnerade med svenska vit makt-sångerskan Saga och fick för sig att framföra Bob Dylans "Knocking on Heaven's door" på scen. Publiken buade ut denna judiska musik, men tvillingarna gillade låten och fortsatte spela den. Ett frö av tvivel och uppror såddes och när de kom hem kände de sig färdiga med turnélivet.

Så drabbades Lynx av cancer och efter en svår tid av smärtor var hon en av de första minderåriga i Montana att få medicinsk marijuana utskriven. "Marijuanan räddade mitt liv" sa hon i en intervju i The Daily förra året. Även Lamb hade hälsoproblem och har även hon fått drogen på recept. Nu kämpar båda för en legalisering. Om sitt förflutna säger de att de inte visste vad de gjorde. De var bara barn som blev affischnamn för en rörelse de inte kunde förstå och kallar sig idag "liberala".

De har nog inte släppt sina gamla värderingar helt och hållet, men verkar långt mer toleranta. Och det var väl för väl. Hur de ser ut nu för tiden kan du se här.

Sportar Robinsonlooken

Har jag sagt att jag har den här i min ägo? Världens första Robinsonvinnartröja från 1997. En tv-nördsraritet, vad man än tycker om programmet. Och fläckarna är kvar.

The Newsroom i svensk tv

Nu har "The Newsroom" fått ett svenskt premiärdatum: 9 september kl 20.00 börjar Aaron Sorkins nya tv-drama att sändas på C More Series och C More Series HD (det som förut hette Canal +).

Om man inte har tillgång till den kanalen får man förmodligen ge sig till tåls till dess att det naturliga kretsloppet för en HBO-serie (HBO ---> Canal +/C More ---> SVT) fullbordats.

Ryan Gosling dansar

Har hamnat i en smärre fotbollsdepression och stirrar mest in i väggar på min lediga tid. Om man inte enbart vill titta på stora vita ytor kan man titta på Ryan Gosling som sjunger och dansar. Det muntrar alltid upp.

Kevin Bacon i ny thrillerserie

Den kommande serie jag är mest nyfiken på, förutom Sorkins "The Newsroom", är för övrigt den här:
"The Following", en ny thrillerserie från Fox med Kevin Bacon i huvudrollen. Premissen med att ta in en före detta FBI-agent (Bacon) för att stoppa en gammal seriemördare som återupptagit dödandet känns visserligen lite trött, men de som sett piloten kallar den välskriven och extremt spänningstät och trailern bådar gott tycker jag. Den är tänkt som midseason så vi får nog vänta till 2013 på den dock.

Mer om den bästa poddradion

Fortsätter sluka poddradio. Förutom tidigare nämnda Värvet, Filip & Fredrik, Strömstedt & Berg och Luuk & Lokko även tex Hannah & Amanda, Tjejbikten, TSKNAS, allt från TV Heads och naturligtvis kungen av formatet  –  WTF med Marc Maron. Jag vet att många har tipsat om honom före mig men det är verkligen en guldgruva att ösa ur för den som gillar det goda samtalet.

För den som inte känner till WTF så är det den amerikanske komikern Marc Maron som intervjuar andra komiker. Det låter kanske en smula simpelt men han har en förmåga att omärkligt nästla in en i nyfikenhet kring även den mest obskyre ståupparen. Som exempel på måste-lyssning kan jag nämna intervjun med Ron Shock som är ett par år gammal men som nyligen återpublicerades efter att Shock dött i cancer. Hans livsöde är makalöst. Och historien med hur han tar hand om sin heroinberoende, svårt bilkraschade ex-fru... Herregud. "Ron Shock Remembered" heter den och hittas gratis på Itunes.

En pigg nykomling har också presenterat sig i och med Alex & Sigges podcast. Behållningen tycker jag främst är Alex generösa självrannsakan, men han kompletteras av en mer distanserad och analytisk Sigge. Några saker jag tänkte på under senaste avsnittet:

– Vilket vansinnesskratt Sigge har. Ett sånt där skratt som kommer lite för plötsligt, där man i en i övrigt sansad människa ser en skärva av galenskap.
– Angående den återkommande "vem var det egentligen som gömde porrtidningarna i skogen?"-frågan. Ett svar är: JAG. I min hemby var det jag och vännen F som i åtta-nioårsåldern sådär snodde R:s storebrorsas tidningsskatt och sprang med den ihoprullad mot bultande bröstkorgar över åkrar och gömde dem i vad som skulle bli vårt och hela bygdens ungdomstillhåll efter det.
– Jag har inte sett filmen "The Village" och den är säkert rätt lökig men på Sigges resumé lät det som ett fantastiskt slut. En glimt av det som kunnat bli, en hisnande insikt som på en sekund ställer filmens premiss på ända.

Nåväl. Poddradio, vilket genialt medieformat.

Alexander Skarsgård sjunger schlager

Bonusklipp till föregående inlägg:

Alexander Skarsgård sjunger Tusen och en natt från filmen "Leende guldbruna ögon" (2007):
Hörde någon som föreslog honom som programledare för ESC nästa år. Ja, varför inte? Om man får drömma vore det väl trevligt med en återförening av ABBA också. Förra gången vi anordnade Eurovision var 2000, då med Anders Lundin och Kattis Ahlström. HELA den showen finns att se här.

Apropå diskussionen kring Wahllöfs krönika: Jag har också väldigt svårt för den patriotism, vi-och-dom-förstärkning och masshysteri som alltid kommer med stora nationella event, men i ESC-fallet måste jag säga att jag upplever tävlingen långt mer enande än delande för Europa.

Tusen och en natt

Charlotte Perrellis "Tusen och en natt" spelas på radion. Sambon: Alltså, det låter ju fint det där. "Jag ska älska dig i tusen och en natt". Men vad är det för jävla löfte egentligen? Liksom, jag ska älska dig, få se nu, man ska ju inte lova för mycket men jag ska älska dig länge, jättelänge, fast nu ska vi inte ta i här, jag ska älska dig en två-tre år i alla fall.

The Newsroom närmar sig

Peppen inför Aaron Sorkins "The Newsroom" blir ju inte mindre av att diverse tv-folk i bekantskapskretsen nu fått se piloten och rapporterar hem positiva omdömen. Här kan man få en snabbtitt bakom kulisserna. 24 juni är det premiär.

Euphoria

Jag älskar detta.

Tipstack till Hans G.

JAAAA! Stockholm 2013!

Ronja Rövardotters vårskrik anno 2012 vann! Hurra för oss! Jag röstade en gång på Serbien, en på Albanien och två gånger på Estland. Twittrade såhär om Storbritanniens Engelbert Humperdinck:

Om Estlands Ott Lepland, som var väldigt lik Chris O'Donnell:

Om den svenska låtskrivardominansen:

När det började vankas seger:

...och så i efterspelet:

Alltså, medielogiksmässigt gör ju Rapport rätt. Det är det som är det sjuka. (Och hon hade kunnat dämpa sig liiiite med det där NATURLIGTVIS.)