Den hjälpsamma polisen

I ett fikasnack om komiska intervjusituationer kom jag att tänka på en grej som hände mig. Det var några år sen, jag jobbade för ett nyhetsprogram i tv och just den här dagen var jag väldigt stressad. Jag var ute på fält för att göra ett inslag om nåt helt annat när det plötsligt kom nån vändning i ett stort krimfall. Jag minns inte detaljerna men det var nåt betydelsefullt gripande av nåt slag. Hur som helst så ville de att jag omedelbart skulle åka förbi polishuset och göra en intervju.

Det var sen eftermiddag, jag hade nu två storys att göra och jag och fotografen skyndade oss till polishusets entré. Den väntande polisen hade jag intervjuat många gånger förr, det var hej och hallå och kan vi ta det direkt och upp med kameran och lampa på och vitbalansera, göra ljudprov och nu kör vi och sen stod det helt still i huvudet på mig. Jag kom inte på några vettiga frågor. Jag hade dålig koll på det aktuella fallet och hade inte haft tid att förbereda mig det minsta.

Jag fick famla mig fram, ställde några basfrågor, grep tankar i luften. Det var inte min bästa stund om man säger så. Polisen såg medlidsam ut. Han svarade tålmodigt, mest "nej" och "det kan jag inte kommentera i nuläget", och efter bara nån minut kände jag att trots att jag knappt fått nåt användbart var det omöjligt att krysta fram fler frågor. Jag tackade så mycket, kameran stängdes av och just när vi skulle hasta vidare säger han hjälpsamt: "Ska du inte fråga om vi hittade några vapen i bilen?"

Jag log tacksamt, upp med kameran igen, lampa på, fram med mikrofonen, rullar det?

Jag: Hittade ni några vapen i bilen?
Han: Det kan jag inte kommentera i nuläget.

Så var den intervjun slut.