Klungankaraktärernas medvetenhet

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Så heter föreställningen med Klungan som jag nu äntligen har sett. Jag kom hem med skrattkramp i magen och hjärtknip i bröstet. Jag skrattade så mycket, och de runt mig skrattade så mycket, och ändå fann jag mig flera gånger i bryderier: varför skrattar vi åt det här? Vad är det som är roligt i det här? Jag vet inte. Det är så svart, så tragiskt och outsägligt sorgligt. (tänkte jag mitt i fnitterattackerna.)

En annan sak som slog mig: Varför är det här inte buskis? Det är dialekthumor och kutryggiga gubbar som säger tokroliga saker. Ändå känns det avgrundslångt ifrån Stefan & Krister eller andra buskiskufer.

Jag tror det handlar om att Klungankaraktärerna är så smärtsamt medvetna om sitt utanförskap. Till skillnad från den vanliga, obrydda byfånefiguren med dålig hållning och skojig dialekt känns det som att varje Klungan-gubbe när en djup förståelse över sin roll i samhället, sin ensamhet och sina misslyckanden. Mattias Franssons underbara karaktär "Lacken" visar det kanske allra tydligast, han som släkt'nforskar för att hitta orsaken till sina "sämsttendenser" men kör fast redan vid mamma och pappa. Helt historielös famlar han efter nyckeln till sin sociala inkompetens. Det är hjärtskärande. Och ändå skrattar jag högre än nånsin.