Idén som aldrig blev

Höststädar lite bland gamla utkast till blogginlägg. Det ligger ett femtiotal lösa idéer i det osynliga arkivet och de flesta kommer det aldrig att bli något av. Vissa är nästan färdigskrivna, andra är bara en lös tanke i form av ett par ord. Några minns jag alls inte tanken bakom.

Här är ett från mars 2007:

"Ett avsnitt av House
om jag var
Fantasinyheter

Nu stämmer det brittiska bandet Madness produktionsbolaget Universal på 75 miljoner dollar då de hävdar att de har rättigheterna till succéserien om läkaren House. Vi ringde upp sångaren och frontmannen Graham McPherson, även kallad Suggs.

Det är alltså ni som äger rättigheterna till House?

- Yes. It's Our House.

Vad grundar du det på?

- It's Our House. In the middle of our street.

Okej. Hejdå.

- Our house it has a crowd. There's always something happening. And it's usually quite loud. Our mum, she's so house-proud. Nothing ever slows her down. And a mess is not allowed."

Jag älskar Michael J Fox

Dagens bästa länk:

http://michaeljfoxnews.com/
Completely Unfair and Definitely NOT Balanced.

Tydligen står han (eller iaf hans stiftelse) själv bakom den.

En verklig Klungankaraktär

Apropå Klungan. Jag länkade till ett par underbara klipp från Västerbottensnytt på Twitter förra veckan. Ola Söderholm kommenterade dem med orden: "Han har rymt från en Klungan-föreställning." vilket var exakt min första tanke när jag såg dem.

Vilka klipp jag pratar om? Jo, de om den nervöse skoterföraren:

Klungankaraktärernas medvetenhet

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Så heter föreställningen med Klungan som jag nu äntligen har sett. Jag kom hem med skrattkramp i magen och hjärtknip i bröstet. Jag skrattade så mycket, och de runt mig skrattade så mycket, och ändå fann jag mig flera gånger i bryderier: varför skrattar vi åt det här? Vad är det som är roligt i det här? Jag vet inte. Det är så svart, så tragiskt och outsägligt sorgligt. (tänkte jag mitt i fnitterattackerna.)

En annan sak som slog mig: Varför är det här inte buskis? Det är dialekthumor och kutryggiga gubbar som säger tokroliga saker. Ändå känns det avgrundslångt ifrån Stefan & Krister eller andra buskiskufer.

Jag tror det handlar om att Klungankaraktärerna är så smärtsamt medvetna om sitt utanförskap. Till skillnad från den vanliga, obrydda byfånefiguren med dålig hållning och skojig dialekt känns det som att varje Klungan-gubbe när en djup förståelse över sin roll i samhället, sin ensamhet och sina misslyckanden. Mattias Franssons underbara karaktär "Lacken" visar det kanske allra tydligast, han som släkt'nforskar för att hitta orsaken till sina "sämsttendenser" men kör fast redan vid mamma och pappa. Helt historielös famlar han efter nyckeln till sin sociala inkompetens. Det är hjärtskärande. Och ändå skrattar jag högre än nånsin.