One last moment eller blogguppmaningen som klev ut genom fönstret och försvann

Jag har visst snavat på målsnöret när det gäller en viss blogguppmaning. "Trettio dagar" hette den och gick ut på att skriva personliga texter utefter förutbestämda rubriker trettio dagar i rad. Jag skrev alla utom den sista, den som skulle heta "One last moment" och i min väntan på den gudomliga inspiration som skulle knyta ihop säcken och sätta punkt så föll allt i glömska, och här är vi nu.

Men, jag är inte den som gillar att lämna saker oavslutade, så härmed döper jag detta inlägg till "One last moment". Och konstaterar att jag är klar! Hurra! Även om det som skulle tagit trettio dagar i själva verket tagit tvåhundrasextionio. Nåväl. Slow and steady wins the race.

Alla texterna hittar du här, med varierande kvalitet. De mest läsvärda är kanske självporträttet Jag, min definition av kärlek, kompistexten Om en vän, skolanekdoten Pluggo, sympatifiskande berättelsen Sjukt och så den mest uppmärksammade: skambekännelsen Vår plats, men det finns några andra godbitar där också.