Marcel the shell

Precis vad jag behövde en måndag som denna.

Sommarläsning

Det jag läst den senaste tiden:

Michael Parkinson, "Mitt liv".

Lite av en besvikelse. Förvånande träigt skriven. Mycket redogörelse istället för känsla, hämningslös namedropping och alldeles för mycket cricket. Men förstås också en hel del spännande möten med fascinerande människor.

Robert Gustafsson, "Från vaggan till deadline".

Hade det där som jag önskat att Parkinson-boken hade. Lite mer kött liksom. Dessutom framstår han i mångt och mycket som rätt osympatisk, och inte på det där tillrättalagda biografisättet med lagom sympatiska brister, utan genuint osympatisk. Och det är ju sympatiskt.

David Nicholls, "En dag".

Fin. Men stereotypa huvudkaraktärer. Hade nog gillat den bättre om jag varit omedveten om hajpen.

Sigrid Combüchen, "Spill".

Den grep mig aldrig. Däremot är det första gången nånsin jag fått lust att stryka under meningar och göra anteckningar i marginalen. Genial prosa på sina ställen, önskar bara den hade drabbat mig hårdare.

Hitlerinvasion!

Fniss. Via @oscarberander.
Själv reagerade jag så här på nyheten om Daniel och Victorias graviditet:

Homer och jag

Scen som utspelade sig kl 04.20 i vårt sovrum:

Nattsuddande sambon försöker kliva ner i sängen utan att väcka mig som ska upp och jobba.

Jag: Du ser ut som Homer Simpson.
Han: Va?
Jag: Du är alldeles grön i skägget.
Han: Va?
Jag somnar om medan mina öppna ögon fortsätter stirra på honom.

Jag vet vad han måste ha tänkt (för det första: tack så _väldigt_ för liknelsen med Homer, eh? för det andra, Homer är GUL? och vad kom det gröna ifrån mitt skägg är helt normalfärgat och var du överhuvudtaget vaken eller bara bra på att förolämpa folk i sömnen? typ.) men det märkliga är att jag när jag fick detta återberättat för mig mindes hela konversationen tydligt och även kunde redogöra för associationskedjan i mitt huvud som gick från en hallucination via Black Swan och maliska kvinnor till Homer Simpson. Så för mig var allt logiskt.

One last moment eller blogguppmaningen som klev ut genom fönstret och försvann

Jag har visst snavat på målsnöret när det gäller en viss blogguppmaning. "Trettio dagar" hette den och gick ut på att skriva personliga texter utefter förutbestämda rubriker trettio dagar i rad. Jag skrev alla utom den sista, den som skulle heta "One last moment" och i min väntan på den gudomliga inspiration som skulle knyta ihop säcken och sätta punkt så föll allt i glömska, och här är vi nu.

Men, jag är inte den som gillar att lämna saker oavslutade, så härmed döper jag detta inlägg till "One last moment". Och konstaterar att jag är klar! Hurra! Även om det som skulle tagit trettio dagar i själva verket tagit tvåhundrasextionio. Nåväl. Slow and steady wins the race.

Alla texterna hittar du här, med varierande kvalitet. De mest läsvärda är kanske självporträttet Jag, min definition av kärlek, kompistexten Om en vän, skolanekdoten Pluggo, sympatifiskande berättelsen Sjukt och så den mest uppmärksammade: skambekännelsen Vår plats, men det finns några andra godbitar där också.

Hoppsan

Så var det det där med annonsplacering igen.

Via @hnrkskld.

Semesterrapport del 2