Dubbla budskap

Det amerikanska uttrycket humblebrag har tagit sig till Sverige, kallat sig blygsamt skryt och hamnat i någon sorts debatt som jag inte har knutit hjärnan runt ännu och inte tänker göra heller, men, fenomenet är intressant. Blygsamt skryt innebär ju att skryta i förtäckta ordalag, att liksom i förbigående nämna en bedrift, positiv egenskap eller statusfylld materiell tillgång medan man låtsas prata om något annat.

Jag tänker inte fördjupa mig i det, men funderade lite över humblebragens släktingar. För det finns förstås fler. Här är några favoriter i familjen dubbeltydig kommunikation:

1. Backhanded compliment.
Tvärtomsmicker, motsatskomplimang eller vad vi ska kalla det på svenska är inget annat än en förolämpning klädd i komplimangskrud. Kan med fördel användas som härskarteknik. I populärkulturen förekommer det ofta i förhållandet mellan mödrar/svärmödrar och döttrar/svärdöttrar.

Exempel: "Jag är så imponerad av din brist på fåfänga. Du bryr dig verkligen inte om hur du ser ut och det tycker jag är så HÄRLIGT."

2. Bajsmacka. (alt. bajsburgare).
Innebär att stoppa in negativ kritik mellan två positiva uttalanden. (bröd, bajs, bröd, hence namnet). En kritikform som vissa slipat till perfektion. Vilket innebär att man slutar lyssna på berömmet och bara väntar på det dom kommit för att säga egentligen.

Exempel: "Vad kul att du skrivit om det där! Det behöver verkligen uppmärksammas tycker jag. Kul, kul. Men missade du inte poängen? Den aspekt du tog upp är väl egentligen helt meningslös? Aja, ärtig rubrik i alla fall! Verkligen spänstigt."

3. Svagstyrkan.
När man blir ombedd att redogöra för sina svagheter och nämner något som lika gärna skulle kunna vara en styrka. Kommer väl till pass under arbetsintervjuer.

Exempel: "Jag tar ofta på mig alldeles för mycket ansvar. Borde bli bättre på att delegera."

4. Namndroppning.
Namedroppingen är ganska självförklarande. Går ut på att så oberört som möjligt nämna så kända namn som möjligt som man haft något som helst samröre med. Väldigt närbesläktad blygsamt skryt.

Exempel: "Fin klocka du har. Andres har en klocka som är rätt lik den där. Andres Lokko allså. Jag brukar se den för vi är på fester ihop ibland. Eller vi var det i helgen till exempel. På samma fest. Och då såg jag klockan. Ja, det är inte exakt samma, men dom påminner liksom lite om varann. Kanske inte jättelika, men jag tänkte i alla fall på Andres när jag såg den. Trevlig kille det där. Jäkligt trevlig kille."

5. Indirekt order.
Order som formuleras som förslag eller bara svävande fundering. Används ofta av arbetsledare som lärt sig att det är viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga i processen. De pratar gärna varmt om det demokratiska klimatet på arbetsplatsen och sitt mycket icke-auktoritära ledarskap. I själva verket är alla beslut fattade på förhand, bara det att det förs fram med ord som "vore det inte kul om vi...?" eller "skulle inte någon kunna...?" I bästa fall vet alla vad som gäller och charaden accepteras, i sämsta fall innebär det stor otydlighet, förvirring och missnöje.

Exempel: "Vad tror ni om att vi skriver en rapport på det här? Vore inte det lämpligt? Då kanske nån kan ta på sig att göra det. Om ni tycker att det var en bra idé. Och lägga den på mitt skrivbord senast på fredag. Eller när det skulle passa. Vem som gör det spelar ju ingen roll men Pelle, du har väl mest koll på det här? Eller? Ja, gör som ni vill. Men senast fredag alltså. Vore ju bra. För ni håller med eller? Bra, det var ett bra förslag Pelle, att du ska göra det, vi säger så."

Det var fem ganska vanliga varianter. Har du fler?

Kungens nya kläder

Kungen.

Förstår ni hur sjukt det här är?

Jag är så trött. Jag är så trött på hans namn, på hans ord, på analyserna av hans ord, på analyserna av analyserna av hans ord, på åsikterna och spekulationerna och gliringarna och alla som anklagar och alla som går i försvar.
Men här sitter jag ändå och sällar mig till skaran som absolut måste uttala sig i frågan. Som om det spelar roll.

Jag lät nästan bli. Jag har hållit ut i dagar, utan åsikter, utan uttrycksbehov, och även nu hade jag suckat och glömt och vänt bort huvudet från skärmen. Jag ägnade mig istället åt att fylla i blanketten som ska göra mig djurfadder i WWF, Världsnaturfonden. Bank, kontouppgifter, datum, underskrift. När jag skrivit klart såg jag pyttetexten längst ner: "Stiftelsens ordförande: Hans Majestät Konungen."

Som en påminnelse om att det inte räcker att vända bort huvudet. En liten viskning, ett litet hån, "tror du att du står utanför det här eller? står över kanske till och med. tror du att det han gör inte påverkar dig? haha. you wish."

Vissa tycker att Kungen inte borde gå på strippklubb. Att det handlar om kvinnosyn. Andra tycker att han väl får gå dit och roa sig bäst han vill, men då ska han banne mig inte ljuga om det. Hyckleriet är problemet. Andra kan inte tänka sig att han skulle ha gjort nåt olämpligt överhuvudtaget och skyller på journalisterna som borde syssla med viktigare saker. Vissa struntar i partajandet och flickorna och menar att den riktiga skandalen ligger i samröret med tveksamma män. Andra pratar om honom som bara ytterligare någon med status och privilegierat liv. Maktstrukturen är problemet.

Vad jag tycker?

FÖRSTÅR NI HUR SJUKT DET HÄR ÄR.

Allt det här. Att vi hamnat i den här situationen. Att vi har ett system i vårt framskridna, demokratiska, civiliserade samhälle som tycks hämtat från sagornas värld, som för att upprätthållas kräver illusionen att en viss familj är finare och bättre än oss vanliga rödblodiga.

"Kungen har rätt till ett privatliv. Låt honom ha lite kul."

Men vet ni, kungen har inget privatliv. Hans jobb är att vara. Man kan inte ha ett privatliv om ens jobb är att vara.

Jag hör vad ni säger, hans jobb är att representera Sverige, kungafamiljen gör ett ovärderligt arbete ute i världen som symboler för vårt land och den PR det handlar om kan knappt räknas i pengar och bla bla bla. Men. Hans representationsskap, hans symbolik ligger inte i det han gör, det ligger i vem han är. Vem han föddes som.

Jag tvivlar inte på att kungafamiljen gör ett hyggligt jobb. Jag har intervjuat kronprinsessan Victoria en gång och hon var den mest professionella intervjuperson jag mött. När det anordnas bröllop och födelsedagsfiranden och andra skådespel för att roa folket – jag erkänner, jag roas. Om vi inte hade kungligheter, vem skulle gifta sig så storslaget och så offentligt när vi nu hetsat våra "vanliga" kändisar till allt mer krampaktig slutenhet? Är det Laila Bagge och Niclas Wahlgren vi får hålla till godo med? De har ju ingen klass, ingen stil, inga briljantprydda diadem som gått i släkten i trehundra år och som någon svt-expert kan plugga in obskyra fakta om. Vi skulle aldrig se upp till dem på samma sätt, aldrig böja våra huvuden i andlös vördnad inför dem, aldrig känna den där spontanknixen i knäna som kommer med titlar som Kung. Drottning. Prins.
Sverige skulle vara så mycket tråkigare utan kungahus. Ja. Det tror jag på.

Men ta två sekunder till att titta lite på den här situationen på håll. Plocka upp Hans Majestät Konungen i ett fast grepp mellan tummen och pekfingret och kisa lite mot honom på armlängds avstånd.

Ser du? Han har inga kläder på sig.
Förstår du hur sjukt det här är.

Etnopod

De begåvade herrarna bakom bloggen Mystery Box bjöd in mig till samtal om etnicitet i tv-serier häromdagen. Resultatet blev en podcast som du kan höra här.

Vi pratar om stereotyper, om att det går trender i vilka etniciteter som är "inne", om att populärkulturen har ett ansvar och varför The Wire kvalar in på listan över stuff white people like.

Saker jag INTE kom mig för att säga var till exempel att

- något av det viktigaste The Wire gör är att synliggöra att det handlar mer om samhällsstrukturer och mindre om individer.

- svarta producenter eller manusförfattare generellt bara kan jobba med serier riktade till afroamerikansk publik medan vita kan jobba med både och. Här skulle man kunna prata en del om Shonda Rhimes (den första svarta kvinna att ligga bakom en dramaserie på mer än en säsong) och hennes filosofi när det gäller etniciteter i Grey's Anatomy, men det får bli en annan gång.

- vad The Cosby Show innebar för tv-utvecklingen (första svarta sitcom att nå även en vit publik i stor utsträckning) men hur den även fick kritik för att den istället inte problematiserade etnicitet det minsta utan mest låtsades som att rasmotsättningar överhuvudtaget inte fanns.

- allt i grund och botten handlar om maktstrukturer, klass och kulturell status och vilka som är köpstarka tv-konsumenter.

(Sen ska vi komma ihåg att det såklart görs en massa tv för, av och med andra etniciteter överallt i världen men att det som når oss här i Sverige ofta är det som riktar sig till vita västerlänningar.)