Have a JR Easter

Påskhelg. Man äter ägg, räfsar löv, tänder ljus. Inte så dumt.

Tjejer är blå och pojkar är rosa

“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl.”

- ur en artikel i Ladies Home Journal, juni 1918.

Citatet hittade jag i Smithsoniantexten When Did Girls Start Wearing Pink?
Matnyttig läsning om du är intresserad av genus och kläder.

Mannen som tittar på folk

Om placeboeffekten skulle vara en person skulle det vara den här mannen.

Strävan

Your aspirations

Min livsfilosofi har jag sammanfattat uppe i högerspalt. Kan mycket, vill mer. Det gäller liksom på alla fronter och just nu känns det inte som att jag har så mycket mer att säga.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Saknad

Something that you miss

Jag saknar ibland det självklara sammanhang det innebär att gå i skola. Den särskilda samvaro man har som barn/tonåring/nästanvuxen. Kompiskretsen som är brokig och oändlig och består av allt från någon man avskyr till tvillingsjälen. Men alla är ändå där, liksom tillgängliga. Om det så gäller att hoppa hage på en skolgård eller dra ihop en grillfest i studentkorridoren.

Det är klart, ibland känner man sig inte hemma någonstans och vissa har inte samma tur som jag och blir aldrig inkluderade i någon gemenskap. Ibland är det mest frustrerande att bli ihopföst med vänner man inte valt och intvingad i rutiner man inte styr över. Kanske lägger tiden ett ohederligt skimmer över den där känslan av sammanhang. Men ändå.

Att hänga runt ett bord i skolkorridoren och prata. En grupp av de som råkade dröja kvar, lite nya konstellationer varje gång. Att vara ute och drälla på byn, hamna hemma hos någon och spela kort, man är sex sju stycken och någon kommer och någon går. Att samlas i biblioteket inför ett prov och hämta extrastolar för att alla ska få plats. Att prata i munnen på varandra och skratta åt interna skämt eller viska om livsavgörande problem.

Och även när skolåren är slut: Att åka till macken och köpa tandborstar mitt i en filmkväll eftersom man kom på att man var sugen på whiskey och plötsligt sover alla över, i soffor och hörn. Det gjorde vi i ett kompisgäng för bara ett par år sen. Nu har tre av fem småbarn och en spontanöversovning blir plötsligt orimlig. Precis som det ska vara förstås, missförstå mig inte, allt förändras och det är i sin ordning. Jag skulle inte vrida tillbaka tiden för allt i världen. Vuxna kan fortfarande hänga och spela kort och dricka whiskey och för all del vara barnsligare än någonsin. Men det blir aldrig samma sak. Det SKA inte vara samma sak.

Så mitt i all nöjdhet och förvissning om att jag lever som jag valt att leva kan det hända att jag känner ett styng av saknad.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Knark i Japan, love it.

För den som twittrar var det här ganska roligt: http://thatcan.be/my/next/tweet/ En generator som producerar nya tweets åt dig genom att remixa dina gamla. Man får en väldigt skum bild av vad man skriver egentligen när man slumpar fram ett gäng förslag.

Här är några av mina:

"Det är klart, det finns knark i Japan. Love it. Undrar hur många klipp efter Hysén?"

"Gnome woman gnome cry. Alltså, Findusreklamens pratande grönsaker. Jag med."

"I wish. Ja du är lite av valberedningens diskussion kring Waidelich: Man vill ha sett kvällens."

"Jag vill väl signalera att ligga och Orup ska representera Sverige? — Skrattar ihjäl mig delaktig."

"Blir inspirerad av den klassiska tidningsrubriken Vattennivån lägre än pojkvän/flickvän..."

"Har fått snigelpost! Med avsändare: Kurt Cobain. Hej, gamle man, vad är backstage med hälsan."

"Ja, det var perfekt, måste jag mot en spanjor. Det finns knark i Idol-juryn. Kan bli spännande."

Cirkulera, inget att se

Ursäkta tystnaden, jag är sjuk. Det var länge sen jag var så här krasslig, så jag håller på att jobba undan så att jag kan ha tid att vara hemma och vara sjuk. Detta har jag sysslat med sedan i fredags, och nu är jag snart klar. Jag är också i det närmaste frisk igen, eftersom min kropp inte verkar respektera mina planer utan liksom lever sitt eget liv. Vilken fräckhet.