Vår plats
Something that upsets you
Jag stod i kö på Systembolaget för en tid sen. Det var mycket folk men ganska stillsamt. Framför mig stod en man med fem-sex öl i famnen. Jag noterade honom knappt nämnvärt till en början, han stod mycket stilla med framskjutna axlar och ölen tryckt mot bröstet. Men när det var hans tur blev det uppenbart att han hade ett, låt oss säga, självmedicinerande förhållande till alkohol.
Han rörde sig med mycket tunga rörelser, som om minsta ansträngning var smärtsam. Och han kunde för sitt liv inte hitta sina pengar. Han letade i alla fickor i jackan två eller tre gånger. Sedan alla fickor i de sjaviga jeansen. Sedan alla fickor i jackan igen. Utan att yttra annat än ett försiktigt mumlande ljud. Till slut hittade han några skrynkliga sedlar – i sina skor. Men då hade kassabiträdet fått nog.
"Nej du, det blir inget för dig idag" sa han irriterat och ställde ölen åt sidan. En säkerhetsvakt hade redan omärkligt positionerat sig till höger om oss. Mannen såg olyckligt ner på sina händer, där han nu äntligen hade sina pengar. Han gjorde en ansats till att lägga dem på disken men kassabiträdet föste bestämt tillbaka dem och mynt och sedlar spreds över disk och golv.
Efter att ha försökt samla ihop dem blev mannen stående orörlig. Killen i kassan fräste igen att han minsann inte skulle få några öl idag. "Men... mina pengar?" sa mannen. "Du har fått dina pengar" sa killen. Jag såg att det inte var sant, det låg bland annat ett par guldtior och blänkte retfullt på varubandet, precis framför kassakillens händer.
Om jag översätter "something that upsets you" till "något som gör dig ledsen" så har ingenting hittills i den här historien uppfyllt den rubriken. Otålig, kanske. Illa till mods, absolut. Skamsen, ja, skamsen över den förbannade villrådigheten när man borde ingripa men bara vill göra sig osynlig. Men inte ledsen.
Inte förrän jag ser på det sätt mannen vänder sig om och går. Inte med ett ord försöker han protestera, inte med en gest försöker han få tillbaka sina förmodat välbehövliga slantar. Han bara resignerar, slår ner blicken och går. Med mindre pengar än när han kom och utan öl lommar han vidare. Så tydlig är hans plats, så obefintlig är hans röst.
Det gjorde mig ledsen.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Inlägg
13 kommentarer:
Herregud vad den texten berörde mig. Du skriver så bra.
Tack, vad snällt!
Å. Ont i bröstet.
Ja, det fick jag också.
Vilken otroligt gripande text! Och så tänkvärd.
Åh, den här texten tryckte på en öm knapp, men på ett bra sätt. Var längesedan jag tänkte på pappa nu. Mannen du skriver om hade lika gärna kunnat vara min farsa, när han levde. Han sa aldrig ifrån, lät sig köras över gång på gång, till slut var han totalt bottenlös... Och så gick det ju som det gick.
Måste säga att jag tycker det är förjävligt att du inte tog den svages parti där på plats.. sådana as som den som satt i kassan ska sättas dit på plats. Detta blogginlägg fyller ju ingen funktion förutom att ge oss en klump i halsen. Hade du agerat på plats så hade du ju faktiskt kunnat gör lite skillnad.. Kanske är jag konstig, men jag får ingen klump i halsen, jag blir enbart fruktansvärt förbannad på kassa biträdet och på dig. Hoppas innerligt att detta är ett lågvattenmärke i ditt liv och att du i fortsättningen vågar stå upp för folk som behandlas som skit!
Själv blir jag nog snarare förbannad än ledsen. Jag hoppas att jag hade vågat skälla ut kassakillen efter noter om jag varit där!!
Jag började gråta.
Jättefint att du bloggar om hur svårt han har det, men vad gjorde du för ansträngning att hjälpa honom?
Jag kanske missade det i texten?
För det första: Killen i kassan hade rätt att neka mannen köp. De FÅR faktiskt inte sälja till folk som är märkbart påverkade (vilket han var).
För det andra: Det där med pengarna var förmodligen ett misstag. Han såg inte mynten som jag såg.
För det tredje: Mannen vände och gick så snabbt att jag inte hann reagera.
Men jag kan räkna upp hur många bortförklaringar som helst, sanningen är att det hade varit lätt för mig att säga något, särskilt om den där kvarglömda slanten. Men det gjorde jag inte. Jag ville som vanligt inte lägga mig i, inte vara till besvär. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, jag hoppas att jag lär av mina misstag och gör bättre nästa gång.
Jag hoppas också att du gör det bättre nästa gång, det skulle faktiskt räcka med att du gjorde en ansträngning för att göra någonting överhuvud taget, för det gjorde du inte nu.
Ursäkta, men det jag blir upprörd för är inte bara att du gjorde ingenting, utan för att du publicerar ett inlägg om hur illa du tycker att han blir behandlad, utan det minsta sympati, förens några kommenterar det!
Många andra hade inte heller gjort något, men väldigt få hade stoltserat med det...
Hoppas innerligt att du vågar stå ut nästa gång
Va inte en av poängerna hur det känns när vet att man borde göra nåt, men låter det rinna ut i sanden?
Skicka en kommentar