Man kan tro att jag är hundra år

Your favorite place

När jag spelade fotboll en gång i tiden ingick "mental träning" i vårt träningsschema. Det innebar för det mesta att ligga på ett golv och lyssna på olika avslappningsband. Ibland skulle man se olika målbilder för sitt inre och ibland uppmanades man av en monoton röst att låta sig tas till en särskild plats. Att blunda och skapa sig ett happy place där man var fullkomligt trygg och lugn.

Min särskilda plats var min farmor och farfars höskulle. Jag vet inte varför det var den bild som spontant dök upp i mitt huvud, men så blev det. Mina minnen därifrån är egentligen få och fragmentariska: Vi hässjar och det är varmt, varje litet strå klibbar fast på kroppen. Mamma är rädd för råttorna som härjar vilt. Överallt finns redskap som verkar uråldriga och obegripliga. Vi blir förmanade, där får ni inte leka, där får ni inte vara, det är farligt.

Men en sak vet jag: höjden av lycka var när höet skulle bärgas och vi barn fick hjälpa till att trampa. Vi trampade och trampade och högarna växte och det dammade och ibland kunde man i smyg lägga sig ner och bara känna hur man bars av allt det mjuka. Hur det doftade sensommar och hur höet omslöt en så att man om man borrade ner sig ordentligt var nästan osynlig.

Nu finns inget hö på skullen och både farmor och farfar har sedan länge slutat hässja. Senast jag var där inne var det rensopat och skurat och dukat till fest. De gamla redskapen har använts för sista gången och hänger i taket och på väggarna som nostalgiska smyckningar. Men vill man kan man fortfarande känna doften, och med lite fantasi även förnimma omfamningen av torrt och sammanflätat hö. Det är bara att blunda.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.