Gråt
Something that makes you cry
Lyckliga återföreningar. Eller glada överraskningar. Gärna amatörfilmade sådana, uppladdade på nätet i lagom långa klipp. Det är nästan pinsamt hur tätt kopplade den typen av scener är till mina tårkanaler. Faktiskt minns jag inte när jag senast grät för att jag var ledsen. Kanske har jag gjort det... två gånger de senaste fem åren?
När det gäller min egen verklighet är jag tydligen stenhård, men så fort någon lagt lite stråkar på en videosnutt om omaka djur som tyr sig till varandra eller modiga barn som håller brandtal så flödar ögonvrårna över. Favoritkategorier är
- adoptivföräldrar som får se/träffa sina barn för första gången.
- hemvändande soldater som överraskar sina barn/föräldrar.
Eller, om jag är på rätt humör, sånt här. En pappa, en son, en utmaning: Ironman – världens tuffaste triathlon:
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Inlägg
4 kommentarer:
Tell me about it!
Jag började gråta när jag skulle berätta om klippet med Christian the lion för mina klasskamrater. Pinsamt.
Haha, Christian the lion känns som urtypen av gråtklipp! Omöjligt att värja sig.
Det där klippet satte igång mina tårkanaler också, trots att det var nästan överblödigt med musiken och så.
Annars gråter jag rätt ofta till idrottsprestationer. Senast när jag såg klipp från när Helena Ekholm tog sitt vm-guld, där efter sista skjutningen när hon skjuter fullt och leendet kommer.
Ja, det är nåt med idrottsprestationer! Den här till exempel, my god:
http://www.dn.se/blogg/tvbloggen/2010/02/17/den-olympiska-andan-6298/
Skicka en kommentar