Man kan tro att jag är hundra år

Your favorite place

När jag spelade fotboll en gång i tiden ingick "mental träning" i vårt träningsschema. Det innebar för det mesta att ligga på ett golv och lyssna på olika avslappningsband. Ibland skulle man se olika målbilder för sitt inre och ibland uppmanades man av en monoton röst att låta sig tas till en särskild plats. Att blunda och skapa sig ett happy place där man var fullkomligt trygg och lugn.

Min särskilda plats var min farmor och farfars höskulle. Jag vet inte varför det var den bild som spontant dök upp i mitt huvud, men så blev det. Mina minnen därifrån är egentligen få och fragmentariska: Vi hässjar och det är varmt, varje litet strå klibbar fast på kroppen. Mamma är rädd för råttorna som härjar vilt. Överallt finns redskap som verkar uråldriga och obegripliga. Vi blir förmanade, där får ni inte leka, där får ni inte vara, det är farligt.

Men en sak vet jag: höjden av lycka var när höet skulle bärgas och vi barn fick hjälpa till att trampa. Vi trampade och trampade och högarna växte och det dammade och ibland kunde man i smyg lägga sig ner och bara känna hur man bars av allt det mjuka. Hur det doftade sensommar och hur höet omslöt en så att man om man borrade ner sig ordentligt var nästan osynlig.

Nu finns inget hö på skullen och både farmor och farfar har sedan länge slutat hässja. Senast jag var där inne var det rensopat och skurat och dukat till fest. De gamla redskapen har använts för sista gången och hänger i taket och på väggarna som nostalgiska smyckningar. Men vill man kan man fortfarande känna doften, och med lite fantasi även förnimma omfamningen av torrt och sammanflätat hö. Det är bara att blunda.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Skräck

Your fears

Jag skrev "jag är rädd för" i googlesökfältet och fick (exakt, i just denna ordning) följande förslag:

jag är rädd för tjejen i apoliva
jag är rädd för döden
jag är rädd för
jag är rädd för mig själv
jag är rädd för russin

Förutom att en tjej i en reklam tydligen skrämmer folk mest av allt kan jag konstatera att människors stora skräck är döden, intighet, det egna jaget och russin. Intressant.

Jag förstår mycket, men vad som skulle vara så skräckinjagande med russin har jag ännu inte listat ut. Men vi är ju olika. Jag gör en egen lista och fyller i istället:

När jag var liten var jag aldrig rädd för: spöken.
När jag var liten var jag snarare rädd för: fullgubbar.
Jag blir nervös av att tänka på: hur äckliga tangentbord kan vara.
Jag blir inte nervös av att tänka på: hur obetydlig jag är i universum.
Något jag är rädd för helt utan anledning: att lämna tillbaka saker i affärer.
Något jag har anledning att vara rädd för men inte är det: att bli matförgiftad.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig inte för: våldtäktsmän.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig snarare för: störiga män i grupp.
Något som andra verkar rädda för som aldrig skrämt mig: att flyga.
Något som skrämmer mig som andra inte är rädda för: frigolit.
Jag skulle inte komma på tanken att vara rädd för: min egen död.
Det jag är rädd för mest av allt: andras död.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

FÖRST

A first

Först!

Det finns något djupt intressant i först-fenomenet. Ni vet, de ivriga typerna som vid varje nypublicerad artikel eller blogginlägg vill vara den förste av alla att kommentera. Jag ser dem framför mig, hur de med hungriga ögon scannar tidningarnas webbplatser, sitter med flera fönster uppe samtidigt och klickar frenetiskt på uppdateraknappen. Bara för att, när chansen dyker upp, hojta ett litet "först!" och sedan inget mer. Ingen åsikt, inget budskap, bara ett ord.

Det fascinerar mig. Vad tänker de? Vad känner de när de ser sitt namn och sitt lilla "först" som nummer ett? Blir det lite lättare att andas, blir dagen lite gladare, blir livet lite enklare att leva? Jag tänker mig att de med bultande hjärta dubbelkollar att ingen annan verkligen var före, och när beviset finns där svart på vitt undslipper de sig ett halvkvävt "yes!" och i bröstet lägger sig ett lugn. En känsla av fullbordande och framgång.

Sedan går känslan över och de börjar genast leta efter nästa. Uppdatera, uppdatera. Först!

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

God kola

Det där med annonsplacering...

Via twittraren @blisk.

"He once beat me badly"

Fint klipp från Thailand's got talent.
Missa inte intervjun cirka 4.25 in.



Hittat hos Ida.

Världens svåraste spel

Hur mycket kan man egentligen skratta på sex minuter utan att kvävas? Det kändes som att jag försökte ta reda på det när jag såg det här:



Tipstack till Julia Skott.

Gråt

Something that makes you cry

Lyckliga återföreningar. Eller glada överraskningar. Gärna amatörfilmade sådana, uppladdade på nätet i lagom långa klipp. Det är nästan pinsamt hur tätt kopplade den typen av scener är till mina tårkanaler. Faktiskt minns jag inte när jag senast grät för att jag var ledsen. Kanske har jag gjort det... två gånger de senaste fem åren?
När det gäller min egen verklighet är jag tydligen stenhård, men så fort någon lagt lite stråkar på en videosnutt om omaka djur som tyr sig till varandra eller modiga barn som håller brandtal så flödar ögonvrårna över. Favoritkategorier är

- adoptivföräldrar som får se/träffa sina barn för första gången.
- hemvändande soldater som överraskar sina barn/föräldrar.

Eller, om jag är på rätt humör, sånt här. En pappa, en son, en utmaning: Ironman – världens tuffaste triathlon:



Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Världsnyheter

Rensade foton ur mobilen och hittade en bild jag tog på Sundsvalls tidnings förstasida i höstas. Vet inte riktigt varför jag ville föreviga den, det var något oemotståndligt naivt över rubriken bara. Huvudnyhet denna dag var alltså att "DET FINNS MYCKET KNARK I SUNDSVALL!". Herregud vad säger du! Knark! I Sundsvall! Och inte lite heller!

(Som vanligt är det inte barnet på bilden som har skrivit rubriken.)

They fuck men! That's hardly gay.

Det är en fin dag idag. Anton Hysén har brutit en illusion, ifrågasatt en norm, blivit ett ansikte för något som borde varit månghövdat redan. Det finns mycket att säga om homopionjärer (kvinnliga och manliga) och machokulturen inom fotbollen men många har redan sagt så mycket bra. Simon Bank och Anja Gatu till exempel, läs dem.

Själv associerar jag idag av någon anledning till Steve Hughes och hans "straight is the new gay". Tycker att han klär av machokultur på ett rätt avväpnande sätt:



"Go and play with your girly tits you fucking fag."

Leva livet fritt och glatt

Jag fick plötsligt en låt på hjärnan som jag inte haft där på evigheter. En reklamjingel var det, jag hatar när det händer. Man känner sig så duperad. Men vad hjälper det. Nu sitter den där, och jag börjar nynna var femte minut: "Dagar kan passera fort, som en våg på öppet hav..."

Känner du igen den? Här är reklamen: (De unga tu spelas av Jesper Salén och Hanna Alström, som du också kunde se tillsammans i Vita lögner när det begav sig.)



Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Sengångare

Something that makes you feel better

Typ sånt här:


Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Andra chansen

Ska vi inte ta och rösta vidare Loreen ikväll? Hennes röst och låt är en liten guldklimp i myllan av grus och lera som är årets startfält. Jag var och kikade på genrepet igår och hon funkar precis lika bra live. Så kom igen, strunta i de där menlösa jag-dansar-ensam-fast-med-mina-kompisar-brudarna.

Vår plats

Something that upsets you

Jag stod i kö på Systembolaget för en tid sen. Det var mycket folk men ganska stillsamt. Framför mig stod en man med fem-sex öl i famnen. Jag noterade honom knappt nämnvärt till en början, han stod mycket stilla med framskjutna axlar och ölen tryckt mot bröstet. Men när det var hans tur blev det uppenbart att han hade ett, låt oss säga, självmedicinerande förhållande till alkohol.

Han rörde sig med mycket tunga rörelser, som om minsta ansträngning var smärtsam. Och han kunde för sitt liv inte hitta sina pengar. Han letade i alla fickor i jackan två eller tre gånger. Sedan alla fickor i de sjaviga jeansen. Sedan alla fickor i jackan igen. Utan att yttra annat än ett försiktigt mumlande ljud. Till slut hittade han några skrynkliga sedlar – i sina skor. Men då hade kassabiträdet fått nog.

"Nej du, det blir inget för dig idag" sa han irriterat och ställde ölen åt sidan. En säkerhetsvakt hade redan omärkligt positionerat sig till höger om oss. Mannen såg olyckligt ner på sina händer, där han nu äntligen hade sina pengar. Han gjorde en ansats till att lägga dem på disken men kassabiträdet föste bestämt tillbaka dem och mynt och sedlar spreds över disk och golv.

Efter att ha försökt samla ihop dem blev mannen stående orörlig. Killen i kassan fräste igen att han minsann inte skulle få några öl idag. "Men... mina pengar?" sa mannen. "Du har fått dina pengar" sa killen. Jag såg att det inte var sant, det låg bland annat ett par guldtior och blänkte retfullt på varubandet, precis framför kassakillens händer.

Om jag översätter "something that upsets you" till "något som gör dig ledsen" så har ingenting hittills i den här historien uppfyllt den rubriken. Otålig, kanske. Illa till mods, absolut. Skamsen, ja, skamsen över den förbannade villrådigheten när man borde ingripa men bara vill göra sig osynlig. Men inte ledsen.

Inte förrän jag ser på det sätt mannen vänder sig om och går. Inte med ett ord försöker han protestera, inte med en gest försöker han få tillbaka sina förmodat välbehövliga slantar. Han bara resignerar, slår ner blicken och går. Med mindre pengar än när han kom och utan öl lommar han vidare. Så tydlig är hans plats, så obefintlig är hans röst.

Det gjorde mig ledsen.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.