Sjukt

Another moment

Det var söndag och jag kröp i radiohusets korridor. Jag skulle sända ett direktsänt radioprogram i P3, men min kropp vägrade räta ut sig och jag fick vältra mig ur hissen och hasa långsamt mot studion. Kvällen innan hade jag sökt vård för diffusa smärtor i mellangärdet och ryggslutet men jag hade inte varit så orolig. Samma sak hade hänt en månad tidigare – då blev det ambulansfärd till sjukhuset – men de hittade inget fel på mig. Jag fick en smärtlindrande spruta och skickades hem, och problemet försvann. Därför hade jag, när vårdpersonalen verkade förbryllad även denna gång, bett om samma behandling. "En snabb spruta, sen går det över!"

Uppenbarligen verkade jag inte alltför rutinerad i mitt drogsökande, för jag fick sprutan. Men den här gången gick det inte över. Det blev värre, och på morgonen stod det klart att jag under inga omständigheter kunde cykla till jobbet som jag brukade. Att ringa in någon annan var inget alternativ – det fanns ingen att ringa, inte med så kort varsel. Jag var ensam producent och programledare för programmet. Lösningen blev taxi, och så kom det sig att jag befann mig där, krypande i korridoren på väg till studion.

Krypandet var oförutsett, riktigt så illa hade det inte känts när jag klev ur taxin. Då räckte ett lätt hukande för att övertyga kroppen om att röra sig framåt. Men nu lydde den inte riktigt. Eftersom det var söndag var huset rätt folktomt, men någonstans halvvägs till mitt kontor hittades jag av en kollega. Med hans hjälp hamnade jag på rätt plats.

The show must go on och allt det där och när klockan slog eterdags och min röst hördes över Sverige kickade adrenalinet in. Om jag torkade svetten ur pannan och satt lätt framåtlutad glömdes obehaget bort nästan helt och hållet. Huvudet var kanske lite luddigare än vanligt, men på det stora hela gick sändningen bra. Så vitt jag minns.

Direkt efteråt satte jag mig på ett tåg i åtta timmar och när jag kom fram var jag så sjuk att det blev akutmottagningen nästa. Fyrtio graders feber, njursten och njurbäckensinflammation kunde de konstatera.

Det här hände för rätt många år sen men jag ser det som min permobilhistoria och jag väljer att använda den på samma uppmuntrande sätt som min vän Freddi använder sin. Med vetskapen om att kan jag krypa till en studio och sända radio mitt i ett njurstensanfall då klarar jag banne mig vad som helst.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.