När jag slutade vara okysst

Your first kiss

Jag var sju år. Jag hade en kompis som jag brukade leka med mest för att han hade en hel låda med Tintin-album som jag sände längtansfulla blickar och i sällsynta stunder fick öppna. Men visst, vi hade roligt tillsammans utan Tintin också. En gång kom en tredje vän och ville vara med, men det ville inte vi. Det löste vi genom att leka mamma-pappa-barn och utse honom till barnet. Sedan stängde vi in honom i en garderob där han fick sitta eftersom han inte var född än.

Hursomhelst. Ibland var det bara vi två, och den där leken mamma-pappa-innan-barn var tydligen väldigt spännande. Plötsligt skulle vi kyssas. Jag minns inte riktigt varför eller vems idé det var, men någon av oss visste i alla fall hur man skulle göra: Man skulle ha tungorna i varandras munnar och virvla runt. Det enda jag kan erinra mig med säkerhet är känslan av förvåning när hans tunga var i min mun och den var knottrig.

Han hade väldigt knottrig tunga. Det talade jag om för honom och då blev han sur. Mycket mer än så var det inte.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.