I natt såg jag hela Oscarsgalan, gick och la mig halv sju för att sen vara med i radio klockan åtta och sen åka till jobbet efter det. Vilket gör att jag, såhär sjuttioelva timmar senare, fortfarande kvar på jobbet, har lite svårt att fokusera på bokstäver och formulera hela meningar.
Jag bloggade lite om galan i alla fall, det kan du läsa här.
Om inte situationen i Libyen vore så tragisk skulle Khaddafi (Gaddafi/Qadhdhafi/Kartoffel) vara en mycket komisk person. Hans tv-sända tal idag var en ren uppvisning i galenskap. Själv satt jag och funderade över vem det var han påminde mig om? Jag kom på det efter en stund:
Många verkade under Melodifestivalsändningen vara överens om två saker:
1. Eric Saades låt kommer att gå direkt till Globen.
2. Eric Saades låt är ett plagiat.
Det första var inte så mycket att snacka om. Men när det gäller det andra nåddes inget riktigt konsensus om VILKEN låt som var stulen. Förslagen var flera, bland annat:
Lili & Susie - "Oh mama":
Enligt Carolina Norén hade Fredrik Kempe själv erkänt att trummorna var hämtade från Boney M:s "Nightflight to Venus", men många nämnde också samma grupps "Rasputin":
Andra hävdade att trumslingan var snodd från Cozy Powells "Dance with the Devil". Och så nämndes den här klassikern förstås, Geminis "Kall som is":
Döm själv.
Kvällens miss var väl för övrigt när Rickard Olsson skojade om att Linköping inte har något fotbollslag, att de måste åka till Norrköping för att se bra fotboll "eller nåja, i alla fall halvbra".
Hmm. Ett av Sveriges mest framgångsrika lag, damallsvenska Linköpings FC då? Räknas inte det Rickard?
Stackars Mikael Damberg. Partiledarkandidatens största problem är tydligen att han ser så anonym ut. Som "en VD för ett elbolag."
Och då ser han ändå ut som en av Sveriges mest framgångsrika artister.
Another moment
Det var söndag och jag kröp i radiohusets korridor. Jag skulle sända ett direktsänt radioprogram i P3, men min kropp vägrade räta ut sig och jag fick vältra mig ur hissen och hasa långsamt mot studion. Kvällen innan hade jag sökt vård för diffusa smärtor i mellangärdet och ryggslutet men jag hade inte varit så orolig. Samma sak hade hänt en månad tidigare – då blev det ambulansfärd till sjukhuset – men de hittade inget fel på mig. Jag fick en smärtlindrande spruta och skickades hem, och problemet försvann. Därför hade jag, när vårdpersonalen verkade förbryllad även denna gång, bett om samma behandling. "En snabb spruta, sen går det över!"
Uppenbarligen verkade jag inte alltför rutinerad i mitt drogsökande, för jag fick sprutan. Men den här gången gick det inte över. Det blev värre, och på morgonen stod det klart att jag under inga omständigheter kunde cykla till jobbet som jag brukade. Att ringa in någon annan var inget alternativ – det fanns ingen att ringa, inte med så kort varsel. Jag var ensam producent och programledare för programmet. Lösningen blev taxi, och så kom det sig att jag befann mig där, krypande i korridoren på väg till studion.
Krypandet var oförutsett, riktigt så illa hade det inte känts när jag klev ur taxin. Då räckte ett lätt hukande för att övertyga kroppen om att röra sig framåt. Men nu lydde den inte riktigt. Eftersom det var söndag var huset rätt folktomt, men någonstans halvvägs till mitt kontor hittades jag av en kollega. Med hans hjälp hamnade jag på rätt plats.
The show must go on och allt det där och när klockan slog eterdags och min röst hördes över Sverige kickade adrenalinet in. Om jag torkade svetten ur pannan och satt lätt framåtlutad glömdes obehaget bort nästan helt och hållet. Huvudet var kanske lite luddigare än vanligt, men på det stora hela gick sändningen bra. Så vitt jag minns.
Direkt efteråt satte jag mig på ett tåg i åtta timmar och när jag kom fram var jag så sjuk att det blev akutmottagningen nästa. Fyrtio graders feber, njursten och njurbäckensinflammation kunde de konstatera.
Det här hände för rätt många år sen men jag ser det som min permobilhistoria och jag väljer att använda den på samma uppmuntrande sätt som min vän Freddi använder sin. Med vetskapen om att kan jag krypa till en studio och sända radio mitt i ett njurstensanfall då klarar jag banne mig vad som helst.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
This month
Den här månaden var mitt livs sista i tjugoårsåldern. Jag började den som pigg och åtråvärd tjugo-nånting-kvinna och slutar den som praktiskt taget medelålders. Förbrukad.
Jag minns när min mamma fyllde trettio. Det var en stor besvikelse för mig. Jag hade fäst ett värde vid att ha en ung mamma, och nu var hon plötsligt inte det länge. Nu var hon gammal, som de andra mammorna. Inte ens den spännande present hon fick av släkten, en mikrovågsugn(!), kunde få mig på bättre humör. Den fick man för övrigt inte gå särskilt nära, och aldrig stå framför, eftersom mamma oroade sig för strålningen.
När vi nu stod i samma kök och förberedde ett annat trettioårsfirande, mitt, satt den gamla mikron tryggt kvar på sin hylla i hörnet. Fortfarande är det den, och endast den, mikrovågsugn som min mamma använder. Kanske har den vita färgen mattats lite med åren, men den kan tina och värma exakt lika bra som när hon fick den.
Det är ju tur att man är klokare än man var när man var nio, och surade över sin uråldriga mamma. Idag känner jag mig inte det minsta gammal. Eller förbrukad. Bara nöjd, och förväntansfull. Man kan ju inte vara sämre än en mikro.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Fråga: Är "rasar" tillbaka som seriöst kvällstidningsord? Nu när jag tänker efter blir jag osäker på om det nånsin varit borta, men jag har nog tolkat det lite ironiskt de gånger jag sett det de senaste åren. Ungefär som psykchockskrigsattacken. Vem kan ta det på allvar liksom? Vad gör man när man rasar? Hur ser det ut?
Från aftonbladet.se, enbart startsidan, just nu:
Plus en lite mer befogad användning av ordet:
När man ser den senare är man redan lite hjärntvättad och börjar fundera på hur röster ser ut när de är upprörda och vad det egentligen är de är arga på.
Däremot fanns det bland de sju-åtta puffarna för bantningsartiklar ingen som nämnde hur man "rasar" i vikt. Alltid något.
Something you regret
Vad är det nu man brukar säga? Jag ångrar inget för man lär av sina misstag och allt som hänt har gjort mig till den jag är och allt det där. Man brukar säga det för att det är sant.
Men ändå. Klart det finns saker man ångrar. Ord som vore bättre osagda och handlingar som vore bättre ogjorda. Små korn av skam som ligger och gnager i bakhuvudet och som hoppar fram och påminner en när man minst önskar det. De där småsakerna som inte förändrat mig i grunden, som inte lärt mig något om livet, som bara stör.
Men hur vet man skillnaden? Vilka påminnelser är det man behöver och vilka skulle man klara sig utan? Så länge jag inte vet det väljer jag nog att ångra inget. Och fortsätter göra misstag att lära mig av.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Your favorite memory
Mina föräldrar släpade omkring mig i någon sorts fårskinnspåse när jag var liten. Det var som en sovsäck i miniformat med pälsen inåt som de stoppade ner mig i och drog omkring med på en pulka eller släde när vi var ute. Om någon skulle fråga mig om mitt första minne skulle det nog vara den där pälsfamnen. Även om minnena är fragmentariska och jag inte vet vad som är sanning och vad jag sett på någon bild någonstans eller bara hittat på. Jag tycker mig i alla fall minnas en svidande avundsjuka när jag blev för stor och min lillebror fick åka i den istället.
Nu var det ju inte mitt första minne utan mitt favoritminne det frågades om här, men vem har ett sånt? Att ligga omfamnad av mjukhet och värme och lyssna till medar som glider över snö är hursomhelst ett trevligt minne.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Kommer du ihåg nittiotalets Anders Bagge? Nu är det hans ex-frus tur att få sitt arkiv uppgrävt. Denna fantastiska gymping-video är hämtad från TV21, året var 1993 och de som medverkar förutom Laila Bagge är Ed Hickok (dansare som bland annat syntes i filmen Dancer in the dark) och Åsa Fång (numera meriterad musikalartist).
Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Your favorite birthday
Kanske den här?
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Your first kiss
Jag var sju år. Jag hade en kompis som jag brukade leka med mest för att han hade en hel låda med Tintin-album som jag sände längtansfulla blickar och i sällsynta stunder fick öppna. Men visst, vi hade roligt tillsammans utan Tintin också. En gång kom en tredje vän och ville vara med, men det ville inte vi. Det löste vi genom att leka mamma-pappa-barn och utse honom till barnet. Sedan stängde vi in honom i en garderob där han fick sitta eftersom han inte var född än.
Hursomhelst. Ibland var det bara vi två, och den där leken mamma-pappa-innan-barn var tydligen väldigt spännande. Plötsligt skulle vi kyssas. Jag minns inte riktigt varför eller vems idé det var, men någon av oss visste i alla fall hur man skulle göra: Man skulle ha tungorna i varandras munnar och virvla runt. Det enda jag kan erinra mig med säkerhet är känslan av förvåning när hans tunga var i min mun och den var knottrig.
Han hade väldigt knottrig tunga. Det talade jag om för honom och då blev han sur. Mycket mer än så var det inte.
Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.
Om ni undrar varför jag inte skrivit ett ord om Melodifestivalen har det en enkel förklaring: Jag har inte sett den. Jag tillbringade nämligen min lördagkväll på Berns, med Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts nya föreställning "Ljust & fräscht".
Det var bra förstås. Klokt och varsamt om vår allrådande ängslighet och jakt efter inre tillfredsställelse genom yttre förändringar. Om signalerna vi vill sända som visar att vi är unika, fast inte onormalt unika, bara unika som alla andra. Om vår längtan efter det nya liv som ska börja snart. Vårt riktiga liv. När Fredrik Lindström höll sin monolog om mormors finrum som aldrig fick användas eftersom mormor väntade på någon som aldrig kom fick jag skrovlig hals och trängda ögonlock. Blinkade bort tårar framkallade av skratt och sorg i förhållandet sjuttio/trettio ungefär. Precis som det ska vara.
Det bästa med att lyssna till intelligenta analyser av samtid är de glasögon man tillfälligt ser omvärlden genom efteråt. Plötsligt blev vi väldigt roade av att bartendern på frågan "vad har ni för öl på flaska?" visade upp barens två enda ölsorter – ett indiskt och ett japanskt. "Det japanska är ett risöl" förkunnade han med höjd haka och snörpt mun.
Bredvid oss stod fem killar, alla i rutiga skjortor. De var där tillsammans och stod tätt ihop som en rutig liten flock. Förbryllande. Hade de färgkoordinerat innan? Var de medvetna om sin uniform eller skulle de om man frågade dem oförstående säga "men vadå, min skjorta är rödochvitrutig, den där är ju rödochvitOCHBLÅrutig, de är ju helt olika ju!" En av dem matchade skjortan med en mössa, kanske var han deras ledare.
När det japanska risölet ville ut igen hamnade vi i toakön. Tänk er följande scen:
Finklädda krogbesökare står i krokigt led i stillsam rastlöshet. Den typ av spänd tystnad råder som är bruklig i en kroppsfunktionskö av människor som nyss delat en upplevelse men inget mer. Blicken håller man i golvet eller kanske på sina naglar, foten trummar lätt. Kön ringlar sig förbi en pissoar med svängdörr stor som ett frimärke. Där inifrån dånar plötsligt en röst, klart högre än brukligt:
- Öh, du Viktor. Du VIKTÅÅÅÅRR. Öhdue. DUH.
Grymtningar från ett bås fyra dörrar bort.
- Du, VIKTÅRRR. Jae ha ju polare va. Som ha vare i MONTENEGRO.
Välkammad man 35+ kommer ut från pissoaren men har inte tagit på sig byxorna. Gör det mitt i kön.
- Joemen du. Vet du? Du vet Montenegra... Montenegro? Du VET Montenegro.
Kvävt från båset fyra dörrar bort: - Ahh?
- DOM HA VART DÄR!
- Å fan.
Tystnad.
Intelligensen i det meningsutbytet. Hänförande.
Men vad vet man. Om den välkammade mannen 35+ flyttar till Montenegro, eller bara till en lite större lägenhet i Vasastan, kanske han hittar sitt nya liv. Och börjar smörja in lammbog med rosmarin i drömköket.
Okej, idag slog Aftonbladet nåt sorts rekord i hittepåspråk. När man inte trodde att kvällstidningsorden kunde bli fånigare... Varsågoda:
Inlägg
Alla kommentarer
