Gott nytt år

Var hälsad 2012

Nu har jag sammanfattat tv-året 2011 i DN-bloggen. I och med det packar jag ihop den bloggen efter två fina år och flyttar hem mina tv-tankar hit. Så här såg sammanfattningen ut:


ÅRETS...

...mest oväntade mat-tv-ögonblick: Pluras snoppkupp.

...starkaste debut: "Homeland".

...snyggaste vinjett: "Danne & Bleckan".

...ojämnaste serie: "The Walking Dead".

...farväl: Oprah.

...förälskelse: "Louie".

...nyhetsrapportering: NRK:s om Oslo/Utöya.

...överdos: Sångtävlings-tv.

...märkligaste tv-produktion: "Maestro".

...felsägning: Barbara Walters sa president Mubarak när hon menade president Obama.

...tips: Annika Jankell lyfter frågan om alkoholfritt alternativ till snaps i Nyhetsmorgon. Bengt Frithiofsson föreslår sherry, "för det är bara 18%".

...mest oväntade invit: Gokvälls Karin Adelsköld undrar om Fredrik Wikingsson vill ha fler barn och kanske med en annan mamma? (Ca tio minuter in här. Notera särskilt Wikingssons "förlåt!?")

...lika-som-bär: Khaddafi/Skräphögen i Fragglarna.

...läskigaste förutsägelse-som-slog-in: "Second chance" om Khaddafis död.

...citat: "Det blir nån på jorden. Antingen i öst, väst, norr eller söder". SVT-expert strax innan tillkännagivandet av nobelpristagaren i litteratur.

...mest ambitiösa svenska tv-satsning: "Breaking News med Filip & Fredrik". Svårt att hålla jämnhög nivå på så många timmars direktsändning, men stundtals briljant och på det hela taget imponerande.

...verkligheten-överträffar-dikten-1: The Wire-Snoop åkte fast i drograzzia.

...verkligheten-överträffar-dikten-2: Charlie Sheen.

...stabilaste nytillskott för sport-tv: Kajsa Bergqvist.

...in memoriam: Lena Nyman.

...genombrott: Melissa McCarthy. (Mike & Molly, Bridesmaids, SNL).

...svenska genombrott: Laleh i "Så mycket bättre".

...svensk i amerikansk tv: Robyn.

...rövare: Christopher i "Vem vet mest".


Nu välkomnar vi 2012 som kan bli ett intressant tv-år. Vad gör Magnus Betnér av sin debattsatsning? Hur artar sig Melodifestivalen med Ranelid & co? Hur påverkar stor-tv-formatet Schulman Show? Tar svenska The Voice (premiär 4 jan) över talangsåpatronen? Kan Homeland hålla stilen? Vad händer i Mad Men säsong 5? Och framför allt: Kan Aaron Sorkins efterlängtade projekt "The Newsroom" motsvara förväntningarna?

Den som lever får se.

Vad jag gjorde förra helgen

Tog in på hotell, mötte upp fina vänner, gjorde ett eget sällskapsspel (ett av de bättre jag någonsin spelat), drack punsch, målade naglarna svarta och gick på konsert. En fantastisk helg på alla sätt och vis.

Brev till tomten

En vän hittade häromdagen en lapp som hans son i hemlighet författat och även själv lyckats skriva ut:

Klicka för större bild.

Samtal med Siri, del 2

Konversation mellan mig och en viss automatisk telefonhjälpreda. Torsdag 15 december:

- Siri, do you believe in Tomten?
- I suppose it's possible.*
- Oh? Have you written an önskelista?
- Sorry, I can't read the stock info for you.
- No, have you written a wish list?
- What would you like to search for?
- Peace on earth.
- Searching for P. Sunart.

(*Häpnadsväckande svar! Hon tolkade dock frågan som "Do you be leaving Tumtum".)
Samtal med Siri, del 1.

Expertens favoriter

Jag fick agera tv-expert i tidningen Fokus i början av hösten. Själv missade jag det helt, så det var roligt att få den här bilden nyss av en uppmärksam vän:


Det handlar om talkshower och jag tipsar alltså om Graham Norton, Dame Edna och Jon Stewart. Klicka för större bild.

Samtal med Siri

Konversation mellan mig och en viss automatisk telefonhjälpreda. Onsdag 7 december:

- Hello Siri, how are you?
- I am well.
- Call Peter.
- I don't understand theater.
- Many people don't. Now, call PETER.
- Which Peter?
- Peter ********
- I don't understand laundry.
- Who does.

Den hjälpsamma polisen

I ett fikasnack om komiska intervjusituationer kom jag att tänka på en grej som hände mig. Det var några år sen, jag jobbade för ett nyhetsprogram i tv och just den här dagen var jag väldigt stressad. Jag var ute på fält för att göra ett inslag om nåt helt annat när det plötsligt kom nån vändning i ett stort krimfall. Jag minns inte detaljerna men det var nåt betydelsefullt gripande av nåt slag. Hur som helst så ville de att jag omedelbart skulle åka förbi polishuset och göra en intervju.

Det var sen eftermiddag, jag hade nu två storys att göra och jag och fotografen skyndade oss till polishusets entré. Den väntande polisen hade jag intervjuat många gånger förr, det var hej och hallå och kan vi ta det direkt och upp med kameran och lampa på och vitbalansera, göra ljudprov och nu kör vi och sen stod det helt still i huvudet på mig. Jag kom inte på några vettiga frågor. Jag hade dålig koll på det aktuella fallet och hade inte haft tid att förbereda mig det minsta.

Jag fick famla mig fram, ställde några basfrågor, grep tankar i luften. Det var inte min bästa stund om man säger så. Polisen såg medlidsam ut. Han svarade tålmodigt, mest "nej" och "det kan jag inte kommentera i nuläget", och efter bara nån minut kände jag att trots att jag knappt fått nåt användbart var det omöjligt att krysta fram fler frågor. Jag tackade så mycket, kameran stängdes av och just när vi skulle hasta vidare säger han hjälpsamt: "Ska du inte fråga om vi hittade några vapen i bilen?"

Jag log tacksamt, upp med kameran igen, lampa på, fram med mikrofonen, rullar det?

Jag: Hittade ni några vapen i bilen?
Han: Det kan jag inte kommentera i nuläget.

Så var den intervjun slut.

Dark-side-girl och cobra cat

Bra mot tandvärk: Meningslösa videoklipp. Som cobra cat:



Eller tjejen som har valt the dark side:



Eller andra gamla godingar. Varför inte göra en youtubesökning på "cat massaging dog"?
Eh, ja. Så roar jag mig.

Hej ironi

Stressade halvt ihjäl mig för att hinna med ett tandläkarbesök jag bokat på grund av tandvärk. När jag kom dit fick jag veta att värken beror på överbelastning av käken som kommer av att jag är sammanbiten och spänd på grund av stress.

Person eller korv?

Replikskifte från helgens Popkultdrabbning:

- Okej, här kommer frågan: "I vilken film möter vi Keyser Söze?"

- Öhm, är det en person eller en korv?

Ack, dessa existentiella frågor.

Julstämning

Än är det ett tag kvar, men varför inte komma i lite julstämning? Titta på den här söta reklamfilmen:

Vad gör nyhetsuppläsarna när vi inte ser?

Vad gör nyhetsuppläsarna under reklamavbrotten? Tja, heter man Robert Jordan och Jackie Bange kan man ägna sig åt en av de mer avancerade "secret handshake"-varianterna jag sett:

Nytt knivset?

Så var det det här med annonsplacering IGEN...

Hittat via twittraren @Nolllotta.

Grävde upp lik och klädde ut dem

Det här var det jag skrattade mest åt igår:

Hittat via Pelle Tamleht.

Dagens garv

I en fikapaus på jobbet gled samtalet in på Victoria & Daniel, och helt naturligt kom vi då över till att berätta om pinsamma toalettincidenter (det var naturligt för oss, okej?). Jag fick då höra denna hysteriska dråplighet, direkt ur verkligheten:

En av oss hade varit på julbord på den lokala restaurangen. Det var hyfsat mycket folk i ganska skraltiga lokaler. Plötsligt kommer bordsherren tillbaka från toaletten, rödkindad och skrockande. Han berättar följande: När han öppnade dörren till toaletten satt där redan en kvinna. Hon lutar sig hastigt framåt, sträcker handen mot honom och väser: "Inga Asp". Reflexmässigt grabbar han tag i handen, skakar den och hälsar artigt tillbaka: "Rolf Persson". Sedan backar han ett steg, slår igen dörren och tänker att det var ett jäkla märkligt beteende innan han plötsligt inser att hon nog inte sa "Inga Asp" utan snarare "ingen hasp".

Alltså, gud. Tänk er själva, man sitter på offentlig toalett, en herre dundrar in och man halvreser sig generat med bar underkropp och försöker förklara att det inte fanns lås på dörren och han handhälsar. Som om det är det naturligaste i världen att presentera sig i det läget.

Jag skrattade halvt ihjäl mig.

Sorselebygdens lilla elektriker

Den här har du säkert redan sett, men har du det inte så är det på tiden. Kan smälta vilket fruset hösthjärta som helst.

Let the games begin

Jag älskar sällskapsspel. Jag har till exempel det här superfina (se ovan) som jag aldrig får spela. Ingen vill spela det med mig eftersom jag tydligen är för "överlägsen". Bah. Därför var det kul att hämta ut det här paketet på posten:


Nya frågespelet Popkult! Med urtjusig spelplan, grymma spelpjäser och frågor inom kategorierna spel, musik, litteratur, film, skvaller och tv. Och om jag är stenvass i vissa av dessa kategorier är jag desto svagare i andra. Så nu kanske någon vill spela med mig?

Moi

En liten intervju med mig kan man hitta här.

Pingis är toppen, häftigt som popen

Till minne av Kjell "Hammaren" Johansson, född 5 oktober 1946, död 24 oktober 2011, spelar jag en av mina favoritsportlåtar genom tiderna:

Hej igen crazy fantombild

Det otäcka dubbelmordet i Alingsåstrakten har många likheter med dubbelmordet i Brattås utanför Härnösand för sex år sedan.
Bäst för polisen att de snart hittar den här mannen:

En minnesvärd röst

Är det inte dags att gräva lite i tv-klippsarkivet igen?

Den här gången gräver jag inte särskilt djupt, utan stannar i 2005.
18-åriga Briana Davis kom inte särskilt långt i American Idol det året. Men hon är fortfarande en av de Idolsökande jag minns allra bäst:

Mark Levengood lär Ranelid vad LOL betyder

Jag måste tipsa om mina tv-studenter som sammanförde Mark Levengood och Björn Ranelid och testade dem i internetförkortningskunskap.
Man kan konstatera att Levengood vinner på knockout, men vad gör det när Ranelid kan lära en katt eller till och med en hel kennel svensk grammatik?

Se intervjun här.

En fuling i Vem vet mest

Lägg märke till den oerhört oskyldiga uppsynen vid nickandet och "aaah"-andet.

Mats kamp

Få kan som Mats Jonsson berätta om livet på ett samtidigt simpelt som djuplodande sätt. Jag har nyss läst hans serieroman "Mats kamp", den senaste i raden av hans självbiografiska verk. "Den är inte lika bra som 'Pojken i skogen'" sa han glatt när ritade en hälsning till mig i den. Vilket mer belyser hans ödmjukhet än kvaliteten på romanen. Själv ser jag inget behov av att jämföra dem, utan det räcker med att säga: Läs "Mats kamp". Den är knäckande bra. Det finns en naivitet i allt han gör som får allvarligheterna att kännas så hjärtskärande nära. Och här går mörkret hela tiden bredvid ljuset. Han har skärskådat processen att bli förälder, före, under och efter och lyckas som vanligt nypa fast exakt det lilla ögonblick som verkar vardagligt men säger så mycket mer. Gång på gång på gång.

TV-tips

Just nu händer det mer på DN:s tv-blogg än här. Den senaste tiden har jag hittat ett oväntat rörande inslag i TV3:s Vad hände med?, gett nakna tips, postat ett överraskningsklipp från Scrubs, explorerat mitt obestämbara förhållande till briljanta "Louie" och nu senast skrivit om höstens mest intressanta thrillerserie som SVT lagt vantarna på.

Skrotnisse

Besökte Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum häromveckan. Älskar Skrotnisse, så modellerna var den stora behållningen. (Kameran på min mobil lämnar mycket över att önska dock.) Kanske dags att se om serien igen?

Idén som aldrig blev

Höststädar lite bland gamla utkast till blogginlägg. Det ligger ett femtiotal lösa idéer i det osynliga arkivet och de flesta kommer det aldrig att bli något av. Vissa är nästan färdigskrivna, andra är bara en lös tanke i form av ett par ord. Några minns jag alls inte tanken bakom.

Här är ett från mars 2007:

"Ett avsnitt av House
om jag var
Fantasinyheter

Nu stämmer det brittiska bandet Madness produktionsbolaget Universal på 75 miljoner dollar då de hävdar att de har rättigheterna till succéserien om läkaren House. Vi ringde upp sångaren och frontmannen Graham McPherson, även kallad Suggs.

Det är alltså ni som äger rättigheterna till House?

- Yes. It's Our House.

Vad grundar du det på?

- It's Our House. In the middle of our street.

Okej. Hejdå.

- Our house it has a crowd. There's always something happening. And it's usually quite loud. Our mum, she's so house-proud. Nothing ever slows her down. And a mess is not allowed."

Jag älskar Michael J Fox

Dagens bästa länk:

http://michaeljfoxnews.com/
Completely Unfair and Definitely NOT Balanced.

Tydligen står han (eller iaf hans stiftelse) själv bakom den.

En verklig Klungankaraktär

Apropå Klungan. Jag länkade till ett par underbara klipp från Västerbottensnytt på Twitter förra veckan. Ola Söderholm kommenterade dem med orden: "Han har rymt från en Klungan-föreställning." vilket var exakt min första tanke när jag såg dem.

Vilka klipp jag pratar om? Jo, de om den nervöse skoterföraren:

Klungankaraktärernas medvetenhet

Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Så heter föreställningen med Klungan som jag nu äntligen har sett. Jag kom hem med skrattkramp i magen och hjärtknip i bröstet. Jag skrattade så mycket, och de runt mig skrattade så mycket, och ändå fann jag mig flera gånger i bryderier: varför skrattar vi åt det här? Vad är det som är roligt i det här? Jag vet inte. Det är så svart, så tragiskt och outsägligt sorgligt. (tänkte jag mitt i fnitterattackerna.)

En annan sak som slog mig: Varför är det här inte buskis? Det är dialekthumor och kutryggiga gubbar som säger tokroliga saker. Ändå känns det avgrundslångt ifrån Stefan & Krister eller andra buskiskufer.

Jag tror det handlar om att Klungankaraktärerna är så smärtsamt medvetna om sitt utanförskap. Till skillnad från den vanliga, obrydda byfånefiguren med dålig hållning och skojig dialekt känns det som att varje Klungan-gubbe när en djup förståelse över sin roll i samhället, sin ensamhet och sina misslyckanden. Mattias Franssons underbara karaktär "Lacken" visar det kanske allra tydligast, han som släkt'nforskar för att hitta orsaken till sina "sämsttendenser" men kör fast redan vid mamma och pappa. Helt historielös famlar han efter nyckeln till sin sociala inkompetens. Det är hjärtskärande. Och ändå skrattar jag högre än nånsin.

Marcel the shell

Precis vad jag behövde en måndag som denna.

Sommarläsning

Det jag läst den senaste tiden:

Michael Parkinson, "Mitt liv".

Lite av en besvikelse. Förvånande träigt skriven. Mycket redogörelse istället för känsla, hämningslös namedropping och alldeles för mycket cricket. Men förstås också en hel del spännande möten med fascinerande människor.

Robert Gustafsson, "Från vaggan till deadline".

Hade det där som jag önskat att Parkinson-boken hade. Lite mer kött liksom. Dessutom framstår han i mångt och mycket som rätt osympatisk, och inte på det där tillrättalagda biografisättet med lagom sympatiska brister, utan genuint osympatisk. Och det är ju sympatiskt.

David Nicholls, "En dag".

Fin. Men stereotypa huvudkaraktärer. Hade nog gillat den bättre om jag varit omedveten om hajpen.

Sigrid Combüchen, "Spill".

Den grep mig aldrig. Däremot är det första gången nånsin jag fått lust att stryka under meningar och göra anteckningar i marginalen. Genial prosa på sina ställen, önskar bara den hade drabbat mig hårdare.

Hitlerinvasion!

Fniss. Via @oscarberander.
Själv reagerade jag så här på nyheten om Daniel och Victorias graviditet:

Homer och jag

Scen som utspelade sig kl 04.20 i vårt sovrum:

Nattsuddande sambon försöker kliva ner i sängen utan att väcka mig som ska upp och jobba.

Jag: Du ser ut som Homer Simpson.
Han: Va?
Jag: Du är alldeles grön i skägget.
Han: Va?
Jag somnar om medan mina öppna ögon fortsätter stirra på honom.

Jag vet vad han måste ha tänkt (för det första: tack så _väldigt_ för liknelsen med Homer, eh? för det andra, Homer är GUL? och vad kom det gröna ifrån mitt skägg är helt normalfärgat och var du överhuvudtaget vaken eller bara bra på att förolämpa folk i sömnen? typ.) men det märkliga är att jag när jag fick detta återberättat för mig mindes hela konversationen tydligt och även kunde redogöra för associationskedjan i mitt huvud som gick från en hallucination via Black Swan och maliska kvinnor till Homer Simpson. Så för mig var allt logiskt.

One last moment eller blogguppmaningen som klev ut genom fönstret och försvann

Jag har visst snavat på målsnöret när det gäller en viss blogguppmaning. "Trettio dagar" hette den och gick ut på att skriva personliga texter utefter förutbestämda rubriker trettio dagar i rad. Jag skrev alla utom den sista, den som skulle heta "One last moment" och i min väntan på den gudomliga inspiration som skulle knyta ihop säcken och sätta punkt så föll allt i glömska, och här är vi nu.

Men, jag är inte den som gillar att lämna saker oavslutade, så härmed döper jag detta inlägg till "One last moment". Och konstaterar att jag är klar! Hurra! Även om det som skulle tagit trettio dagar i själva verket tagit tvåhundrasextionio. Nåväl. Slow and steady wins the race.

Alla texterna hittar du här, med varierande kvalitet. De mest läsvärda är kanske självporträttet Jag, min definition av kärlek, kompistexten Om en vän, skolanekdoten Pluggo, sympatifiskande berättelsen Sjukt och så den mest uppmärksammade: skambekännelsen Vår plats, men det finns några andra godbitar där också.

Hoppsan

Så var det det där med annonsplacering igen.

Via @hnrkskld.

Semesterrapport del 2

Semesterrapport

Några bilder ur min mobil. Den översta kallar jag "Kamouflagekatt".

Igår var vi på ett musikevenemang där vi på parkeringen möttes av en hjord getter, varav en stolt stod uppe på taket på en parkerad bil. Sedan försökte vi köpa kokkaffe och stut men det gick inte för "kaffet tar vi i pausen, först ska vi lyssna på konserten". Så då lyssnade vi på bandet som vi redan hört en gång den här veckan, sedan klappade vi killing och sedan åkte vi hem och åt surströmming för sjuttifjärde gången.
Samtidigt har jag köpt mitt livs första Apple-produkt (nej, jag har aldrig ägt en ipod eller iphone eller mac av något slag men jag jobbar ändå med media okej?) och ägnar kvällarna åt att spela Plants vs Zombies på min Ipad 2. (Det blir för övrigt det nuvarande hushållets tredje Ipad).

Sammanfattningsvis är jag på en rätt bonnig semester med hightechinslag.

Om en terrorist

Angående stängd eller öppen rätt, rapportering av manifest eller icke-rapportering av manifest och annat som diskuteras i dessa dagar vill jag säga följande:

Jag önskar att han möts av gäspningar. Jag önskar att han, när han skrider ut på sin scen, sträcker sin nacke och öppnar sin mun endast möts av en fåhövdad panel av gråkostymer och nästippsglasögon. Kanske viftar en avvärjande hand, kanske blir han avbruten. Har ni sett en småsak bli behandlad i rätten någon gång? Med den säreget torra slentrian som bor i procedurerna? Så vill jag att han ska hanteras. Korrekt, men likgiltigt. Inga kameror, inga frågor, ingen trängsel. Bara rutin.

Jag vill att hans plan ska krackelera på första steget. Jag vill att hans namn ska bli felstavat och missförstått, för att vid rättning mötas av axelryckningar. Jag vill att han i allt mumlande och all tystnad och allt ointresse ska finna stor förvirring. Jag vill att han ska bli sittande, osäker, ensam och utlämnad för att kanske, kanske förnimma en promille av känslorna han orsakade där ute på ön. Jag vill att hela rättssaken ska hastas förbi som om han vore byfyllot som snattat cigaretter igen. Att all världens fotoblixtar ska vara upptagna på annat håll. Att allt hans föreställning består av är andras ord han inte förstår och andras öron som inte hör. Sedan låser vi in honom. Låser och förpassar hans namn, ansikte och budskap till evighetens glömska.

Det är min önskan. Det är min önskan om känslorna får tala.

Men.

Juridiska beslut får inte tas utifrån den känslan. Journalistiska och publicistiska beslut får inte tas utifrån den känslan. Vi får inte vara så upptagna av det där som skriker i oss att han inte får vinna, att vi frångår principer och ideal. Det är i situationer som dessa som systemet sätts på prov. Om öppenhet, rättssäkerhet och god journalistik är det som gäller alla andra dagar så är det vad som gäller även idag. Vi måste sträva efter diskussion, analys och sammanhang. Och en civiliserad rättslig prövning.

Vad det nu innebär i praktiken är det upp till det norska rättsväsendet och varje journalistisk redaktion att definiera.

.

Norge, Norge älskade land.

Mattmars hotell

Om jag checkar in här någon gång ska jag försöka komma ihåg att inte gå ut på balkongen.
Klicka för större bilder.

Loppis

Var lite-grann sympatisk! Veckans motto.


Det vanliga. En kniv, några Åremärken, en Volvokalender. Men den där dockan till vänster? Med synthlugg, spindelfransar och liggande i någon sorts liksvepning?


Under hyllan med standardporslin hittar man en tavla av fyra stiliga herrar. Det syns inte så bra på bilden (klicka för att förstora), men den är gigantiskt stor. Blev nästan lite sugen. Det vore väl nåt att ha hemma på väggen?


Bland cd-skivorna med dansband och sketcher av Robert Gustafsson hittade sambon The Cassandra Complex och Cabaret Voltaire. Han köpte den sistnämnda för en tia. Själv köpte jag "Egyptisk drömbok", ett drömlexikon efter egyptiska, persiska och arabiska skrifter. Där kan man bland annat läsa att om man drömmer att man ser en jude har man utsikt till goda affärer. Drömmer man om hårpuder kan man genom fåfänga gå ivägen för sin egen lycka och drömmer man om en naken flicka kan man råka i stora penningutgifter. Det ni. Nu vet ni.

Rexona och kossorna

Hur tänkte de när de gjorde den senaste Rexona-reklamen!? Ba, vi sätter bjällror på kvinnor! Som kossor! Och tänka sig, de RÖR på sig. Hör bjällrorna om du inte tror mig. Plingelipling, så låter den moderna kvinnan som inte bara sitter hemma och stickar. Och då blir man svettig. Och behöver deo. Allt detta vill vi nu upplysa er om, kära konsumenter. KVINNOR RÖR PÅ SIG. KÖP DEO.

Adelesång

Det här är fint. Allsång till Adelesång:



Hittat hos Oswald.
För övrigt fyller Adeles mamma 42 år i år. (Och Justin Biebers mamma är född 1976.) Sånt man kan fundera på ibland.

Nytt

Lite tv-nyheter hittar du på DN-bloggen. Bland annat att nästa Comedy Central Roast-offer är Charlie Sheen. My god. Peppen är också stor för Sorkinpiloten som kommer närmare och närmare förverkligande.

Annars tittar jag mest på gulliga djurvideor. Som den här, med en modig och retsam fågel:

Dubbla budskap

Det amerikanska uttrycket humblebrag har tagit sig till Sverige, kallat sig blygsamt skryt och hamnat i någon sorts debatt som jag inte har knutit hjärnan runt ännu och inte tänker göra heller, men, fenomenet är intressant. Blygsamt skryt innebär ju att skryta i förtäckta ordalag, att liksom i förbigående nämna en bedrift, positiv egenskap eller statusfylld materiell tillgång medan man låtsas prata om något annat.

Jag tänker inte fördjupa mig i det, men funderade lite över humblebragens släktingar. För det finns förstås fler. Här är några favoriter i familjen dubbeltydig kommunikation:

1. Backhanded compliment.
Tvärtomsmicker, motsatskomplimang eller vad vi ska kalla det på svenska är inget annat än en förolämpning klädd i komplimangskrud. Kan med fördel användas som härskarteknik. I populärkulturen förekommer det ofta i förhållandet mellan mödrar/svärmödrar och döttrar/svärdöttrar.

Exempel: "Jag är så imponerad av din brist på fåfänga. Du bryr dig verkligen inte om hur du ser ut och det tycker jag är så HÄRLIGT."

2. Bajsmacka. (alt. bajsburgare).
Innebär att stoppa in negativ kritik mellan två positiva uttalanden. (bröd, bajs, bröd, hence namnet). En kritikform som vissa slipat till perfektion. Vilket innebär att man slutar lyssna på berömmet och bara väntar på det dom kommit för att säga egentligen.

Exempel: "Vad kul att du skrivit om det där! Det behöver verkligen uppmärksammas tycker jag. Kul, kul. Men missade du inte poängen? Den aspekt du tog upp är väl egentligen helt meningslös? Aja, ärtig rubrik i alla fall! Verkligen spänstigt."

3. Svagstyrkan.
När man blir ombedd att redogöra för sina svagheter och nämner något som lika gärna skulle kunna vara en styrka. Kommer väl till pass under arbetsintervjuer.

Exempel: "Jag tar ofta på mig alldeles för mycket ansvar. Borde bli bättre på att delegera."

4. Namndroppning.
Namedroppingen är ganska självförklarande. Går ut på att så oberört som möjligt nämna så kända namn som möjligt som man haft något som helst samröre med. Väldigt närbesläktad blygsamt skryt.

Exempel: "Fin klocka du har. Andres har en klocka som är rätt lik den där. Andres Lokko allså. Jag brukar se den för vi är på fester ihop ibland. Eller vi var det i helgen till exempel. På samma fest. Och då såg jag klockan. Ja, det är inte exakt samma, men dom påminner liksom lite om varann. Kanske inte jättelika, men jag tänkte i alla fall på Andres när jag såg den. Trevlig kille det där. Jäkligt trevlig kille."

5. Indirekt order.
Order som formuleras som förslag eller bara svävande fundering. Används ofta av arbetsledare som lärt sig att det är viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga i processen. De pratar gärna varmt om det demokratiska klimatet på arbetsplatsen och sitt mycket icke-auktoritära ledarskap. I själva verket är alla beslut fattade på förhand, bara det att det förs fram med ord som "vore det inte kul om vi...?" eller "skulle inte någon kunna...?" I bästa fall vet alla vad som gäller och charaden accepteras, i sämsta fall innebär det stor otydlighet, förvirring och missnöje.

Exempel: "Vad tror ni om att vi skriver en rapport på det här? Vore inte det lämpligt? Då kanske nån kan ta på sig att göra det. Om ni tycker att det var en bra idé. Och lägga den på mitt skrivbord senast på fredag. Eller när det skulle passa. Vem som gör det spelar ju ingen roll men Pelle, du har väl mest koll på det här? Eller? Ja, gör som ni vill. Men senast fredag alltså. Vore ju bra. För ni håller med eller? Bra, det var ett bra förslag Pelle, att du ska göra det, vi säger så."

Det var fem ganska vanliga varianter. Har du fler?

Kungens nya kläder

Kungen.

Förstår ni hur sjukt det här är?

Jag är så trött. Jag är så trött på hans namn, på hans ord, på analyserna av hans ord, på analyserna av analyserna av hans ord, på åsikterna och spekulationerna och gliringarna och alla som anklagar och alla som går i försvar.
Men här sitter jag ändå och sällar mig till skaran som absolut måste uttala sig i frågan. Som om det spelar roll.

Jag lät nästan bli. Jag har hållit ut i dagar, utan åsikter, utan uttrycksbehov, och även nu hade jag suckat och glömt och vänt bort huvudet från skärmen. Jag ägnade mig istället åt att fylla i blanketten som ska göra mig djurfadder i WWF, Världsnaturfonden. Bank, kontouppgifter, datum, underskrift. När jag skrivit klart såg jag pyttetexten längst ner: "Stiftelsens ordförande: Hans Majestät Konungen."

Som en påminnelse om att det inte räcker att vända bort huvudet. En liten viskning, ett litet hån, "tror du att du står utanför det här eller? står över kanske till och med. tror du att det han gör inte påverkar dig? haha. you wish."

Vissa tycker att Kungen inte borde gå på strippklubb. Att det handlar om kvinnosyn. Andra tycker att han väl får gå dit och roa sig bäst han vill, men då ska han banne mig inte ljuga om det. Hyckleriet är problemet. Andra kan inte tänka sig att han skulle ha gjort nåt olämpligt överhuvudtaget och skyller på journalisterna som borde syssla med viktigare saker. Vissa struntar i partajandet och flickorna och menar att den riktiga skandalen ligger i samröret med tveksamma män. Andra pratar om honom som bara ytterligare någon med status och privilegierat liv. Maktstrukturen är problemet.

Vad jag tycker?

FÖRSTÅR NI HUR SJUKT DET HÄR ÄR.

Allt det här. Att vi hamnat i den här situationen. Att vi har ett system i vårt framskridna, demokratiska, civiliserade samhälle som tycks hämtat från sagornas värld, som för att upprätthållas kräver illusionen att en viss familj är finare och bättre än oss vanliga rödblodiga.

"Kungen har rätt till ett privatliv. Låt honom ha lite kul."

Men vet ni, kungen har inget privatliv. Hans jobb är att vara. Man kan inte ha ett privatliv om ens jobb är att vara.

Jag hör vad ni säger, hans jobb är att representera Sverige, kungafamiljen gör ett ovärderligt arbete ute i världen som symboler för vårt land och den PR det handlar om kan knappt räknas i pengar och bla bla bla. Men. Hans representationsskap, hans symbolik ligger inte i det han gör, det ligger i vem han är. Vem han föddes som.

Jag tvivlar inte på att kungafamiljen gör ett hyggligt jobb. Jag har intervjuat kronprinsessan Victoria en gång och hon var den mest professionella intervjuperson jag mött. När det anordnas bröllop och födelsedagsfiranden och andra skådespel för att roa folket – jag erkänner, jag roas. Om vi inte hade kungligheter, vem skulle gifta sig så storslaget och så offentligt när vi nu hetsat våra "vanliga" kändisar till allt mer krampaktig slutenhet? Är det Laila Bagge och Niclas Wahlgren vi får hålla till godo med? De har ju ingen klass, ingen stil, inga briljantprydda diadem som gått i släkten i trehundra år och som någon svt-expert kan plugga in obskyra fakta om. Vi skulle aldrig se upp till dem på samma sätt, aldrig böja våra huvuden i andlös vördnad inför dem, aldrig känna den där spontanknixen i knäna som kommer med titlar som Kung. Drottning. Prins.
Sverige skulle vara så mycket tråkigare utan kungahus. Ja. Det tror jag på.

Men ta två sekunder till att titta lite på den här situationen på håll. Plocka upp Hans Majestät Konungen i ett fast grepp mellan tummen och pekfingret och kisa lite mot honom på armlängds avstånd.

Ser du? Han har inga kläder på sig.
Förstår du hur sjukt det här är.

Etnopod

De begåvade herrarna bakom bloggen Mystery Box bjöd in mig till samtal om etnicitet i tv-serier häromdagen. Resultatet blev en podcast som du kan höra här.

Vi pratar om stereotyper, om att det går trender i vilka etniciteter som är "inne", om att populärkulturen har ett ansvar och varför The Wire kvalar in på listan över stuff white people like.

Saker jag INTE kom mig för att säga var till exempel att

- något av det viktigaste The Wire gör är att synliggöra att det handlar mer om samhällsstrukturer och mindre om individer.

- svarta producenter eller manusförfattare generellt bara kan jobba med serier riktade till afroamerikansk publik medan vita kan jobba med både och. Här skulle man kunna prata en del om Shonda Rhimes (den första svarta kvinna att ligga bakom en dramaserie på mer än en säsong) och hennes filosofi när det gäller etniciteter i Grey's Anatomy, men det får bli en annan gång.

- vad The Cosby Show innebar för tv-utvecklingen (första svarta sitcom att nå även en vit publik i stor utsträckning) men hur den även fick kritik för att den istället inte problematiserade etnicitet det minsta utan mest låtsades som att rasmotsättningar överhuvudtaget inte fanns.

- allt i grund och botten handlar om maktstrukturer, klass och kulturell status och vilka som är köpstarka tv-konsumenter.

(Sen ska vi komma ihåg att det såklart görs en massa tv för, av och med andra etniciteter överallt i världen men att det som når oss här i Sverige ofta är det som riktar sig till vita västerlänningar.)

Ungar och vingar

Min farfar, som fyller 86 i år, var ute och gick med sin rullator för en tid sedan när grannpojken, 3 år, kom springande.

Pojken: Är du gammal?
Farfar: Ja det är jag.
Pojken: Riktigt gammal?
Farfar: Ja, riktigt gammal.
Pojken: Vad bra! Då får du dö snart.

(Pojkens pappa närmar sig med bestämda kliv och blossande kinder.)

Pojken: Då får du vingar! Då behöver du inte den där längre. (pekar på rullatorn).

Farfar skrattade hela vägen hem och har redan berättat den här historien för mig tre gånger.

Vi kan rädda världen

Idag firar jag Handduksdagen genom att bli djurfadder hos WWF. Läs mer här. Häng gärna på! Jag betalar hundra kronor i månaden men det finns en enklare variant där man bara skickar ett sms och sedan skänker trettio kronor i månaden. Trettio kronor! Det är knappt mer än en chipsp... äh, skoja ba. Men seriöst. Vi kan göra nåt. Istället för att bara skämmas ihjäl när vi förklarar för de generationer som ska komma att vi råkade utrota tusentals unika och märkvärdiga och fantastiska (och kanske även några obegripligt meningslösa men ändå, vilka är vi att bestämma?) djurarter. We can do it! Happy Towel Day.




Om du klickar på bilden kommer du direkt till formuläret för att bli tigerfadder. Det finns även andra arter du kan välja att stödja, som isbjörnar eller pandor, och det finns också ett allmänt fadderskap (som jag valde) som du hittar här.

Fiktiva typer

Minns du den här? Polisens fantombild av den misstänkte dubbelmördaren i Brattås utanför Härnösand 2005:


Kommer osökt att tänka på den när jag ser den här Resuméartikeln:


Polisen kanske kan be Sheila Johansson om råd i fallet.

Stjärnspäckat i SNL

Ny musikvideo med Justin Timberlake och Andy Samberg. Från helgens säsongsfinal av Saturday Night Live.

Snoppkupp

Det är inte varje dag man får skriva ordet "snoppkupp" i en DN-rubrik, men det fick jag igår.

Morbida rubriker

Dagens tema i Aftonbladet verkar vara "absurd död".

Teknikstrul

Testing? Blogger.com har legat nere ett tag så jag har inte kunnat skriva så mycket här. Däremot har jag bloggat lite på systerbloggen på dn.se, det kan du kika in här.

Sagobröllop

2 maj

Idag twittrade jag:

och:Sen lekte jag världsfrånvänd och tittade istället på videor som den här:

Have a JR Easter

Påskhelg. Man äter ägg, räfsar löv, tänder ljus. Inte så dumt.

Tjejer är blå och pojkar är rosa

“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl.”

- ur en artikel i Ladies Home Journal, juni 1918.

Citatet hittade jag i Smithsoniantexten When Did Girls Start Wearing Pink?
Matnyttig läsning om du är intresserad av genus och kläder.

Mannen som tittar på folk

Om placeboeffekten skulle vara en person skulle det vara den här mannen.

Strävan

Your aspirations

Min livsfilosofi har jag sammanfattat uppe i högerspalt. Kan mycket, vill mer. Det gäller liksom på alla fronter och just nu känns det inte som att jag har så mycket mer att säga.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Saknad

Something that you miss

Jag saknar ibland det självklara sammanhang det innebär att gå i skola. Den särskilda samvaro man har som barn/tonåring/nästanvuxen. Kompiskretsen som är brokig och oändlig och består av allt från någon man avskyr till tvillingsjälen. Men alla är ändå där, liksom tillgängliga. Om det så gäller att hoppa hage på en skolgård eller dra ihop en grillfest i studentkorridoren.

Det är klart, ibland känner man sig inte hemma någonstans och vissa har inte samma tur som jag och blir aldrig inkluderade i någon gemenskap. Ibland är det mest frustrerande att bli ihopföst med vänner man inte valt och intvingad i rutiner man inte styr över. Kanske lägger tiden ett ohederligt skimmer över den där känslan av sammanhang. Men ändå.

Att hänga runt ett bord i skolkorridoren och prata. En grupp av de som råkade dröja kvar, lite nya konstellationer varje gång. Att vara ute och drälla på byn, hamna hemma hos någon och spela kort, man är sex sju stycken och någon kommer och någon går. Att samlas i biblioteket inför ett prov och hämta extrastolar för att alla ska få plats. Att prata i munnen på varandra och skratta åt interna skämt eller viska om livsavgörande problem.

Och även när skolåren är slut: Att åka till macken och köpa tandborstar mitt i en filmkväll eftersom man kom på att man var sugen på whiskey och plötsligt sover alla över, i soffor och hörn. Det gjorde vi i ett kompisgäng för bara ett par år sen. Nu har tre av fem småbarn och en spontanöversovning blir plötsligt orimlig. Precis som det ska vara förstås, missförstå mig inte, allt förändras och det är i sin ordning. Jag skulle inte vrida tillbaka tiden för allt i världen. Vuxna kan fortfarande hänga och spela kort och dricka whiskey och för all del vara barnsligare än någonsin. Men det blir aldrig samma sak. Det SKA inte vara samma sak.

Så mitt i all nöjdhet och förvissning om att jag lever som jag valt att leva kan det hända att jag känner ett styng av saknad.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Knark i Japan, love it.

För den som twittrar var det här ganska roligt: http://thatcan.be/my/next/tweet/ En generator som producerar nya tweets åt dig genom att remixa dina gamla. Man får en väldigt skum bild av vad man skriver egentligen när man slumpar fram ett gäng förslag.

Här är några av mina:

"Det är klart, det finns knark i Japan. Love it. Undrar hur många klipp efter Hysén?"

"Gnome woman gnome cry. Alltså, Findusreklamens pratande grönsaker. Jag med."

"I wish. Ja du är lite av valberedningens diskussion kring Waidelich: Man vill ha sett kvällens."

"Jag vill väl signalera att ligga och Orup ska representera Sverige? — Skrattar ihjäl mig delaktig."

"Blir inspirerad av den klassiska tidningsrubriken Vattennivån lägre än pojkvän/flickvän..."

"Har fått snigelpost! Med avsändare: Kurt Cobain. Hej, gamle man, vad är backstage med hälsan."

"Ja, det var perfekt, måste jag mot en spanjor. Det finns knark i Idol-juryn. Kan bli spännande."

Cirkulera, inget att se

Ursäkta tystnaden, jag är sjuk. Det var länge sen jag var så här krasslig, så jag håller på att jobba undan så att jag kan ha tid att vara hemma och vara sjuk. Detta har jag sysslat med sedan i fredags, och nu är jag snart klar. Jag är också i det närmaste frisk igen, eftersom min kropp inte verkar respektera mina planer utan liksom lever sitt eget liv. Vilken fräckhet.

Man kan tro att jag är hundra år

Your favorite place

När jag spelade fotboll en gång i tiden ingick "mental träning" i vårt träningsschema. Det innebar för det mesta att ligga på ett golv och lyssna på olika avslappningsband. Ibland skulle man se olika målbilder för sitt inre och ibland uppmanades man av en monoton röst att låta sig tas till en särskild plats. Att blunda och skapa sig ett happy place där man var fullkomligt trygg och lugn.

Min särskilda plats var min farmor och farfars höskulle. Jag vet inte varför det var den bild som spontant dök upp i mitt huvud, men så blev det. Mina minnen därifrån är egentligen få och fragmentariska: Vi hässjar och det är varmt, varje litet strå klibbar fast på kroppen. Mamma är rädd för råttorna som härjar vilt. Överallt finns redskap som verkar uråldriga och obegripliga. Vi blir förmanade, där får ni inte leka, där får ni inte vara, det är farligt.

Men en sak vet jag: höjden av lycka var när höet skulle bärgas och vi barn fick hjälpa till att trampa. Vi trampade och trampade och högarna växte och det dammade och ibland kunde man i smyg lägga sig ner och bara känna hur man bars av allt det mjuka. Hur det doftade sensommar och hur höet omslöt en så att man om man borrade ner sig ordentligt var nästan osynlig.

Nu finns inget hö på skullen och både farmor och farfar har sedan länge slutat hässja. Senast jag var där inne var det rensopat och skurat och dukat till fest. De gamla redskapen har använts för sista gången och hänger i taket och på väggarna som nostalgiska smyckningar. Men vill man kan man fortfarande känna doften, och med lite fantasi även förnimma omfamningen av torrt och sammanflätat hö. Det är bara att blunda.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Skräck

Your fears

Jag skrev "jag är rädd för" i googlesökfältet och fick (exakt, i just denna ordning) följande förslag:

jag är rädd för tjejen i apoliva
jag är rädd för döden
jag är rädd för
jag är rädd för mig själv
jag är rädd för russin

Förutom att en tjej i en reklam tydligen skrämmer folk mest av allt kan jag konstatera att människors stora skräck är döden, intighet, det egna jaget och russin. Intressant.

Jag förstår mycket, men vad som skulle vara så skräckinjagande med russin har jag ännu inte listat ut. Men vi är ju olika. Jag gör en egen lista och fyller i istället:

När jag var liten var jag aldrig rädd för: spöken.
När jag var liten var jag snarare rädd för: fullgubbar.
Jag blir nervös av att tänka på: hur äckliga tangentbord kan vara.
Jag blir inte nervös av att tänka på: hur obetydlig jag är i universum.
Något jag är rädd för helt utan anledning: att lämna tillbaka saker i affärer.
Något jag har anledning att vara rädd för men inte är det: att bli matförgiftad.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig inte för: våldtäktsmän.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig snarare för: störiga män i grupp.
Något som andra verkar rädda för som aldrig skrämt mig: att flyga.
Något som skrämmer mig som andra inte är rädda för: frigolit.
Jag skulle inte komma på tanken att vara rädd för: min egen död.
Det jag är rädd för mest av allt: andras död.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

FÖRST

A first

Först!

Det finns något djupt intressant i först-fenomenet. Ni vet, de ivriga typerna som vid varje nypublicerad artikel eller blogginlägg vill vara den förste av alla att kommentera. Jag ser dem framför mig, hur de med hungriga ögon scannar tidningarnas webbplatser, sitter med flera fönster uppe samtidigt och klickar frenetiskt på uppdateraknappen. Bara för att, när chansen dyker upp, hojta ett litet "först!" och sedan inget mer. Ingen åsikt, inget budskap, bara ett ord.

Det fascinerar mig. Vad tänker de? Vad känner de när de ser sitt namn och sitt lilla "först" som nummer ett? Blir det lite lättare att andas, blir dagen lite gladare, blir livet lite enklare att leva? Jag tänker mig att de med bultande hjärta dubbelkollar att ingen annan verkligen var före, och när beviset finns där svart på vitt undslipper de sig ett halvkvävt "yes!" och i bröstet lägger sig ett lugn. En känsla av fullbordande och framgång.

Sedan går känslan över och de börjar genast leta efter nästa. Uppdatera, uppdatera. Först!

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

God kola

Det där med annonsplacering...

Via twittraren @blisk.