Om en vän

Your best friend

Min första bästis var F. Vi träffades när jag var tre månader gammal och hälsade på honom på BB där han just kommit till världen. När vi var tre bet han mig i benet och blev sur när jag skrek eftersom han bara ville "märka timret". När vi var fyra klippte vi av min gunghäst dess vackra man och tänkte att den kanske skulle växa ut igen. När vi var fem bytte vi kläder med varandra och hoppades kunna lura våra föräldrar och gå hem med fel familj. När vi var sex läste jag högt för honom ur erotiska noveller och vi grubblade på vad mystiska ord som "klittan" skulle kunna betyda. När vi var sex började vi även lekis i samma klass och lekis blev ettan och ettan blev sjuan och plötsligt var vi sexton men gick fortfarande i samma klass.

I och med skolstarten kom nya vänner som la beslag på bästisrollen, men vi tappade aldrig bort varandra för det. I mina ljusaste barndomsminnen är han nästan alltid med. Alla de dagar vi följdes åt från skolan men kom hem en timme för sent för vi blev stående i ett vägskäl. Eller varje vår när vi fastnade på grusvägen med att gräva diken mellan smältvattenpölarna så vattnet kunde rinna undan. Eller när vi gömde oss från moppegängen i skogsdungar och rökte vasstrån. Vi har sovit i vindskydd tillsammans, sjungit i kör, klättrat i träd, brutit oss in i lador, upptäckt musik och blivit nybörjarfulla tillsammans. Vi firade nyår ihop varje år innan mina föräldrar skildes och nyår var det jag längtade till mest av allt hela året. Mer än jul, mer än födelsedag, mer än sommarlov.

Jag har ett foto på oss när vi slutade nian, vi står på kyrktrappan hemma i byn. Jag har en ros runt halsen och hans arm om mina axlar. En bild av sexton år av vänskaplig närhet.

Idag bor vi i samma stad och vimlar förbi varandra ibland. Vi ses inte så ofta men det är okej. Han är fortfarande en av de bästa människorna jag känner och jag är glad att ha växt upp som en del av hans liv.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.