Pluggo

A moment

När jag slutade nian var det någon som kom på att vi skulle ha en gala, och utse "Bästa lärare", "Snyggaste killen", "Årets kärlekspar" och sånt där ni vet. Titlarna skulle koras genom allmän omröstning och delas ut under pompa och ståt. Det stod även "Skolans pluggo" på ett av diplomen men det hade vi inte behövt rösta om för jag visste redan att det var jag.

Jag avskydde ordet "pluggo". Inte bara för att det rent fonetiskt var fult, särskilt när det brölades fram på det där viset det brukade brölas till mig, utan också för allt det representerade. I min by var status att vara bra på idrott eller ha en äldre pojkvän eller en dyr moped. Status var inte att ha alla rätt på prov och vilja läsa på universitet. Ett pluggo var för mig någon som inte hade ett liv, och ännu värre, inte brydde sig om att ha ett liv. En som aldrig var ute, aldrig fick hångla, aldrig köpte nya skor men det gjorde ingenting bara läraren klappade uppmuntrande på huvudet och uppsatsen kom tillbaka med en femma. En smilfink, en lismare, en skvallerbytta och tönt. Som sa "nej jag kan inte följa med, jag måste läsa till provet". Det var inte jag, det var verkligen inte jag, jag pluggade mindre än många av mina kamrater och jag kunde väl inte rå för att jag hade det lätt för mig i skolan, kunde jag?

Trots det hade jag pluggostämpeln stadigt i pannan och visste mycket väl att det där diplomet skulle bli mitt för det fanns ingen annan som kunde få det. Ingen annan än jag och det gav mig ont i magen.

När det började närma sig blev jag tillfrågad om att leda galan tillsammans med S. Jag vägrade. De tjatade, jag vägrade. Jag blev konfronterad av S och erkände att jag inte kunde förmå mig att dela ut det där priset till mig själv inför alla. Hon drog mig åt sidan. "Det blev inte du". Va? "Nej, alltså jag borde inte säga det här men rösterna är räknade och det blev inte du." Jag häpnade men hon bedyrade och fyllde i med alla detaljer och stämpeln i pannan och klumpen i magen försvann på en och samma gång. Det blev inte jag! Vilken lycka.

Så kom dagen och det hade byggts en utomhusscen och där stod vi med mikrofoner och finkläder inför elever och lärare. Och hon delade ut priset till skolans pluggo och sa mitt namn, för det var klart att det var jag, det hade hela tiden varit jag, hur kunde jag tro något annat? Och jag tvingade mig att skratta och krama om henne och ta emot mitt diplom och bocka och buga och vinka åt publiken och fortsätta prisutdelningen som om inget hade hänt.

Jag blev ledsen förstås men mest blev jag arg. På mig själv. Mitt spån, hur hade jag kunnat vara så dum? Den enkla sanningen var väl att jag så gärna ville tro henne.

(För dig som tror att detta är något slags djupt barndomstrauma jag bär med mig; det är det inte. Det var inte så kul då, när jag stod på scenen och insåg att jag hade varit en idiot, men egentligen var det bara en grej som hände. Ett ögonblick. Sen gick livet vidare.)

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.