Jag och Magdalena Ribbing
Jag var på middag med Magdalena Ribbing igår. Vårt möte gick till ungefär så här:
Jag: "Ja, hej hej hej hej, Sara, hej hej." Hon: Fast handslag, stadig ögonkontakt. "Hej. Magdalena Ribbing heter jag." (Jag är nästan säker på att hon sa hej, hon kan ha sagt godkväll också men det var nog mer att hon sa Hej så det lät som Godkväll.) Jag bannar mig själv tyst i huvudet, dels för att jag definitivt sa lite för många hej men framför allt för att jag inte presenterade mig ordentligt med för- och efternamn. Förmodligen ett redigt etikettsbrott. Vi går till bords. Jag sitter orimligt rak i ryggen och anstränger mig allt jag kan för att inte lägga armbågarna på bordsskivan. Vi är några stycken som inte känner varandra och det blir försiktigt småprat, "har du varit här förut? Nej, nej inte jag heller, jaha, hur fungerar det här då?", innan Magdalena resolut lägger båda armarna på bordet, lutar sig fram och proklamerar: "Och så har ni mig att vara oroliga för också!"
Så var den spänningen bruten och sen blev det en lång och oförskämt trevlig kväll med ingående diskussioner (vissa om etikett där Magdalenas genomgående råd kan sammanfattas som "vem bryr sig?", andra om guldets historia, majrovor och modern konst) i glada vänners lag. Om jag någonsin når fram till ens hälften av den kvinnans skarpsinne, grace och naturliga pondus ska jag vara för evigt nöjd och tacksam.
4 kommentarer:
Å jisses!
(Jag läste för ett tag sen om folk som bjuder presidenten på sitt bröllop bara för att få ett trevligt tackmennejtack-kort. Fick tvångstanken att bjuda Magdalena Ribbing bara för att se om hon kommer och gör alla förfärligt nervösa.)
Tack för ett ytterst roande inlägg! Fredagens första fniss, faktiskt.
Kul middag. Jag hade gärna varit med.
Majrovor är för övrigt överskattade i juiceform :-/ //lulle
intervjuade ribbing för min studenttidning för många år sen. minns att vi var rörande överens om den förfärliga etikettpolisen :) härligt samtal..!
Skicka en kommentar