Pluggo

A moment

När jag slutade nian var det någon som kom på att vi skulle ha en gala, och utse "Bästa lärare", "Snyggaste killen", "Årets kärlekspar" och sånt där ni vet. Titlarna skulle koras genom allmän omröstning och delas ut under pompa och ståt. Det stod även "Skolans pluggo" på ett av diplomen men det hade vi inte behövt rösta om för jag visste redan att det var jag.

Jag avskydde ordet "pluggo". Inte bara för att det rent fonetiskt var fult, särskilt när det brölades fram på det där viset det brukade brölas till mig, utan också för allt det representerade. I min by var status att vara bra på idrott eller ha en äldre pojkvän eller en dyr moped. Status var inte att ha alla rätt på prov och vilja läsa på universitet. Ett pluggo var för mig någon som inte hade ett liv, och ännu värre, inte brydde sig om att ha ett liv. En som aldrig var ute, aldrig fick hångla, aldrig köpte nya skor men det gjorde ingenting bara läraren klappade uppmuntrande på huvudet och uppsatsen kom tillbaka med en femma. En smilfink, en lismare, en skvallerbytta och tönt. Som sa "nej jag kan inte följa med, jag måste läsa till provet". Det var inte jag, det var verkligen inte jag, jag pluggade mindre än många av mina kamrater och jag kunde väl inte rå för att jag hade det lätt för mig i skolan, kunde jag?

Trots det hade jag pluggostämpeln stadigt i pannan och visste mycket väl att det där diplomet skulle bli mitt för det fanns ingen annan som kunde få det. Ingen annan än jag och det gav mig ont i magen.

När det började närma sig blev jag tillfrågad om att leda galan tillsammans med S. Jag vägrade. De tjatade, jag vägrade. Jag blev konfronterad av S och erkände att jag inte kunde förmå mig att dela ut det där priset till mig själv inför alla. Hon drog mig åt sidan. "Det blev inte du". Va? "Nej, alltså jag borde inte säga det här men rösterna är räknade och det blev inte du." Jag häpnade men hon bedyrade och fyllde i med alla detaljer och stämpeln i pannan och klumpen i magen försvann på en och samma gång. Det blev inte jag! Vilken lycka.

Så kom dagen och det hade byggts en utomhusscen och där stod vi med mikrofoner och finkläder inför elever och lärare. Och hon delade ut priset till skolans pluggo och sa mitt namn, för det var klart att det var jag, det hade hela tiden varit jag, hur kunde jag tro något annat? Och jag tvingade mig att skratta och krama om henne och ta emot mitt diplom och bocka och buga och vinka åt publiken och fortsätta prisutdelningen som om inget hade hänt.

Jag blev ledsen förstås men mest blev jag arg. På mig själv. Mitt spån, hur hade jag kunnat vara så dum? Den enkla sanningen var väl att jag så gärna ville tro henne.

(För dig som tror att detta är något slags djupt barndomstrauma jag bär med mig; det är det inte. Det var inte så kul då, när jag stod på scenen och insåg att jag hade varit en idiot, men egentligen var det bara en grej som hände. Ett ögonblick. Sen gick livet vidare.)

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Bing och Bowie

Jag glömde posta det här i söndags, men vi måste hinna med ett juligt arkivklipp innan helgen så jag tar det idag istället. Detta är ett klassiskt klipp om något, ett musikaliskt möte som nästan inte blev av. David Bowie hälsar på hos Bing Crosby 1977.

Bowies "Peace on earth"-stämma skrevs av producenterna i panik efter att han vägrat sjunga "Little Drummer Boy". Duon övade inte i mer än en timme på det nya arrangemanget men resultatet håller än. Bing Crosby dog bara veckor efter inspelningen och fick aldrig se julspecialen sändas:



Will Ferrell och John C Reilly gjorde humor av den - utan att ändra någonting alls:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Om en vän

Your best friend

Min första bästis var F. Vi träffades när jag var tre månader gammal och hälsade på honom på BB där han just kommit till världen. När vi var tre bet han mig i benet och blev sur när jag skrek eftersom han bara ville "märka timret". När vi var fyra klippte vi av min gunghäst dess vackra man och tänkte att den kanske skulle växa ut igen. När vi var fem bytte vi kläder med varandra och hoppades kunna lura våra föräldrar och gå hem med fel familj. När vi var sex läste jag högt för honom ur erotiska noveller och vi grubblade på vad mystiska ord som "klittan" skulle kunna betyda. När vi var sex började vi även lekis i samma klass och lekis blev ettan och ettan blev sjuan och plötsligt var vi sexton men gick fortfarande i samma klass.

I och med skolstarten kom nya vänner som la beslag på bästisrollen, men vi tappade aldrig bort varandra för det. I mina ljusaste barndomsminnen är han nästan alltid med. Alla de dagar vi följdes åt från skolan men kom hem en timme för sent för vi blev stående i ett vägskäl. Eller varje vår när vi fastnade på grusvägen med att gräva diken mellan smältvattenpölarna så vattnet kunde rinna undan. Eller när vi gömde oss från moppegängen i skogsdungar och rökte vasstrån. Vi har sovit i vindskydd tillsammans, sjungit i kör, klättrat i träd, brutit oss in i lador, upptäckt musik och blivit nybörjarfulla tillsammans. Vi firade nyår ihop varje år innan mina föräldrar skildes och nyår var det jag längtade till mest av allt hela året. Mer än jul, mer än födelsedag, mer än sommarlov.

Jag har ett foto på oss när vi slutade nian, vi står på kyrktrappan hemma i byn. Jag har en ros runt halsen och hans arm om mina axlar. En bild av sexton år av vänskaplig närhet.

Idag bor vi i samma stad och vimlar förbi varandra ibland. Vi ses inte så ofta men det är okej. Han är fortfarande en av de bästa människorna jag känner och jag är glad att ha växt upp som en del av hans liv.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Musikhjälpen

Är som hypnotiserad av Musikhjälpen i SR och SVT. Jag vet inte varför det fascinerar mig så mycket att se glasbursradio i tv, men det gör det. Skänkte nyss hundra kronor och velade länge kring vilken låt jag ville önska. (Venus Butterfly med Angel? En kuplett med Karl Gerhard? Någon NKOTB-dänga? Det finns så många.)

Till slut blev det Alpha Blondy med Journalistes en Danger som fick bli min önskelåt. Det kändes passande. Skickade med en hälsning till Dawit Isaak och alla barn som inte lever i demokrati.

Carpe diem

Your day

Jag föddes fredagen den trettonde. När jag var liten trodde jag att det betydde att jag hade otur alla dagar utom den, alltså samma som gäller alla andra fast tvärtom. Fredagen den trettonde var min turdag, min enda.

Jag har lyckligtvis vuxit ifrån det. Tretton var mitt turnummer en gång i tiden men jag har nog vuxit ifrån det också. Hur kan man ha ett turnummer om man aldrig vunnit något i spel? Fast att jag aldrig vunnit något beror nog mindre på att jag har otur och mer på att jag aldrig spelar. Jo, nu ljuger jag, jag har visst vunnit. En gång vann jag 433 kronor på trav. Jag hade aldrig hört talas om så mycket pengar. Det var inte fredagen den trettonde, eller ens häst nummer tretton. Och så har jag vunnit på chokladhjulet på Gröna Lund. Chokladhjulet på Gröna Lund är det enda jag spelar på. Och kanske en enarmad bandit. Om jag är på casino, för det hör liksom till. Jag har varit på casino en gång. Annars spelar jag aldrig.

Nu för tiden är min turdag alltid idag. Nej, det är klart att det inte är, men så skulle jag skrivit om jag var typen som gick runt och sa "carpe diem" på allvar. I själva verket är jag mer av en "på måndag"-typ. På måndag börjar mitt nya liv. På måndag kommer min turdag.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Wear orange and carry a gun

Jag älskar det här tacktalet.



Mark Rylance vinner en Tony Award 2008. (Talet är en dikt av Louis Jenkins.)

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Kärlek

Your definition of love

Kärlek är en överenskommelse. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans? Din hand i min i väntrummet och min arm runt din i snålblåsten och våra axlar tysta mot varandra varhelst vi står tillsammans. Rätar du min rygg så rätar jag din. Minnet av igår, självklarheten i idag och löftet om imorgon. Och i löftet vilar allt. Rörelsen är alltid framåt och vi är alltid jämsides, även då vi inte är det.

Allt tungt blir lättare när man är två. Att stöka och att städa. Släktmiddag, diskmaskin, tandläkare, logistik. Köra ett lass till skroten och rensa ett förråd. Köpa såpa och nya gardiner och byta däck på bilen. Hjälper du mig så hjälper jag dig och allt jag gör är för oss. Ibland är romantik att boka en tvättid.

Allt det andra vet ni: det kemiska, elektriska, hormonella. Hur ett muskelminne rättar sig efter ett annat. Mina fingertoppar bekantar sig med dina och vet redan hur din skuldra känns. Blicken berusar, på riktigt, med vingel och sludder och allt. Hud blir eld och eld blir hud och vad är däremellan? Jag trodde att jag visste men lär mig att jag inte vet någonting. Man behöver inget veta så länge man lovar. Imorgon och imorgon och imorgon efter det. När min syn ger upp får du läsa för mig och när dina knän ger vika ska jag stötta dig. Så länge jag andas är du inte ensam.

Kärlek är praktiskt, kemiskt, elektriskt, hormonellt. Och genom och under och över och i finns alltid överenskommelsen. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

När tomten är seriemördare

Dagens julvisa står Michael C Hall för. Texten är tveksam redan i original, men sjungen av en seriemördarskådis som sätter sin egen prägel på den... Ja, blir det den mysiga, glädjefyllda julstämning vi var ute efter?

Luuk och Lokko i bordshockey-VM

VM i bordshockey spelades för första gången 1989. Bröderna Martin och Kristian Luuk tävlade för Estland tillsammans med bröderna Lokko (Andres Lokko syns i klippet nedan som betraktare). De kom näst sist. Här möter de Sverige, som senare vann hela turneringen:


Tipstack till Jan Gradvall.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Gylne tider

Det här klippet finns redan överallt men eftersom det är som gjort för den här bloggen så måste det få finnas här också. Det är en förhandsfilm för det norska nostalgiprogrammet "Gylne tider" och blandningen av människor som dyker upp... Ja, vad ska man säga. Från Jason Alexander till Christer Sandelin och lite Miami Vice däremellan. Titta och njut:

Jag och Magdalena Ribbing

Jag var på middag med Magdalena Ribbing igår. Vårt möte gick till ungefär så här:

Jag: "Ja, hej hej hej hej, Sara, hej hej." Hon: Fast handslag, stadig ögonkontakt. "Hej. Magdalena Ribbing heter jag." (Jag är nästan säker på att hon sa hej, hon kan ha sagt godkväll också men det var nog mer att hon sa Hej så det lät som Godkväll.) Jag bannar mig själv tyst i huvudet, dels för att jag definitivt sa lite för många hej men framför allt för att jag inte presenterade mig ordentligt med för- och efternamn. Förmodligen ett redigt etikettsbrott. Vi går till bords. Jag sitter orimligt rak i ryggen och anstränger mig allt jag kan för att inte lägga armbågarna på bordsskivan. Vi är några stycken som inte känner varandra och det blir försiktigt småprat, "har du varit här förut? Nej, nej inte jag heller, jaha, hur fungerar det här då?", innan Magdalena resolut lägger båda armarna på bordet, lutar sig fram och proklamerar: "Och så har ni mig att vara oroliga för också!"

Så var den spänningen bruten och sen blev det en lång och oförskämt trevlig kväll med ingående diskussioner (vissa om etikett där Magdalenas genomgående råd kan sammanfattas som "vem bryr sig?", andra om guldets historia, majrovor och modern konst) i glada vänners lag. Om jag någonsin når fram till ens hälften av den kvinnans skarpsinne, grace och naturliga pondus ska jag vara för evigt nöjd och tacksam.

Julvärdens vara eller icke vara

Det var med blandade känslor jag mottog beskedet om årets julvärd. Jag gillar ju André Pops, men samtidigt kändes valet förkrossande ospännande. Är det verkligen en proffsig programledare vi vill ha som julvärd? Är det inte snarare en extravagant, oväntad, fascinerande personlighet som behövs däremellan de traditionella julprogrammen?

Å andra sidan, det här är ju ett sätt för de annars så neutrala att faktiskt visa upp lite personlighet. Och när det gäller trygghet och trivsel så är väl André det perfekta valet. (En känsla som förstärks när man läser om hans grispussaräventyr). Det ska väl sägas också att jag knappast tillhör målgruppen, ser bara Kalle Anka* av hävd på julafton och vem som påar det nu när inte Arne Weise gör det är väl sak samma. För egentligen är det en enda sak man är ute efter på julafton. Tradition. Men det är just det, om nu SVT går ifrån traditionskonceptet och istället väljer nya värdar varje år, ja då kanske man borde ta ut svängarna också.

Eller bör de ändra sig och försöka återuppväcka traditionen? Varför inte fråga Andreas Weise? Han säger säkert ja.

*Denna julafton kanske jag ser Trolltyg i tomteskogen också, som sänds igen kl 13.05 för första gången på över tjugo år. Läs mer här.

Uppdatering: TV-planeten uppmärksammar mig på ett klipp från trailerinspelningen med tidigare nämnd grispuss. Roligast där är ju när André säger "jag vet inte om det här är nåt man skulle prova... privat?" och får det att låta som att han inte är främmande för intima relationer med djur. Se här.