Val mot rasism

Nu har jag röstat. Med andäktiga steg och tungt hjärta.
Precis när jag steg ur vallokalen utspelade sig för övrigt följande scen: Utanför dörrarna stod en liten klick fjuniga ungdomar och delade ut någon slags folder. Just när jag gick förbi stod en av dem med handen darrande utsträckt mot en två meter lång, helkroppstatuerad, ej särskilt nykter mc-knutte.
"Va fan e de här?" muttrade knutten under sin jättemustasch. "Vi är Ungdom mot rasism" pep tonåringen. "Mot rasism?" bullrade knutten. "Men jag är ju rasist".
Ungdomen mot rasism blev stående, fortfarande med handen stelt framsträckt och med ett nervöst uttryck över ögonen, när kamraten intill glatt utropade: "Ta en ändå!"

Ta en ändå. Fasen fjunis, den ska du ha en eloge för.

Kristallen

Kristallengalan påades som "Sveriges motsvarighet till det prestigefyllda Emmypriset" och redan där avslöjar man sig. Priset har - trots att det funnits i flera år - inget värde i sig självt utan måste låna glans och tyngd av den amerikanska förlagan.

Jag har inte mycket trevligt att säga, men så distraherades jag också ganska svårt av landskampen på TV6. Det, i kombination med att jag egentligen tycker illa om slentriandissande av den här galan, ("bara ryggdunkande", "klubb för inbördes beundran", sen när är det så fel med ryggdunkande och beundran?) gör att jag nog håller tyst för nu.

90210

Det känns som om jag borde skriva en hommage till Beverly Hills idag. Det är ju ändå - på amerikanskt vis - datumet 9/02/10.
Men jag tror aldrig jag tittade så mycket på Beverly Hills. Jag såg det ibland, det vet jag, för det bara gjorde man på den tiden. Men jag har inga särskilda minnen, inga särskilt starka känslor.

Min enda relation till serien Beverly Hills är en t-shirt jag bar tidigt nittiotal. En t-shirt med Luke Perrys ansikte på. Jag tyckte han var vansinnigt snygg. Jag köpte tröjan på en marknad, en sån där marknad där man också köpte målade solfjädrar med exotiska motiv och hängde upp på väggen i sitt rum. Tillsammans med planscher av solnedgångar och indiankvinnor och ylande vargar, ni vet vad jag menar.

Jag vet inte var den är nu, förmodligen är den slängd, kanske ligger den i ett hörn i nån garderob. Det spelar ingen roll, om jag blundar kan jag se den framför mig. Samma stil som de där man-i-bar-överkropp-med-kattunge-tröjorna. Vit, fyrkantig, för stor. Billigt tryck. Luke Perrys sängkammarblick riktad mot kameran. Han var bara några år yngre än min mamma och hade tre meter hög panna, men just då var han det finaste som fanns.

Så där har ni det. Mitt starkaste 90210-minne. En marknads-t-shirt med en pannman. Jag får väl skylla på att jag gick på mellanstadiet.