Ett år utan Michael

Idag är det ett år sedan jag skrev det här:

"Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi 'Earth song', högt och falskt.

'Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person' sa jag. 'Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu.' Sambon hummade med. 'Precis nu till exempel. Vad gör han?' sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: 'Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt.' Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en Breaking News-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.

Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.

En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.

Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked."