Ett år utan Michael

Idag är det ett år sedan jag skrev det här:

"Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi 'Earth song', högt och falskt.

'Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person' sa jag. 'Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu.' Sambon hummade med. 'Precis nu till exempel. Vad gör han?' sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: 'Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt.' Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en Breaking News-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.

Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.

En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.

Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked."

VM-TV

SVT har bättre för- efter- och kringsnack men TV4 har bättre matchkommentatorer. Det är mitt intryck efter att ha sett alla matcherna i fotbolls-VM hittills. Vissa bara med ett halvt öga, och egentligen ganska lite av studiosnacken, men ändå.
Vuvuzelorna har inte stört mig en sekund. Större irritationsmoment för mig är istället:

1. Alla som klagar på vuvuzelorna.
2. Alla som klagar på de som klagar på vuvuzelorna.
3. Det faktum att jag i och med detta sällar mig till de i grupp 2.
4. SVT-kommentatorn Tony Gustavssons snack om "individuella misstag".
5. SVT-kommentatorn Staffan Lindeborgs snack om "fössvaspel".
6. Allt fuskande.
7. Alla målvaktstavlor.

I övrigt: "Uppvärmningen" i SVT är tillbaka, det är bra. Ofta är det mest strul, men bakom-kulisserna-tänket håller ändå. David Fjäll är en skön typ.

Den vikarierande vuvuzela-mannen

Roligast idag: Sveriges Radio Väst ska ringa upp Per-Erik Jonsson, tekniker på Radio Västmanland som har lyckats filtrera bort vuvuzela-ljudet men ringer istället Per-Erik Karlsson, programchef på Radio Västernorrland och kastar in honom i direktsändning.

Den stackars programledaren deltar först i VM i ordbajsning när hon desperat försöker vinna tid så att de ska hinna få tag i vuvuzela-mannen, sen skriker hon av lättnad när han äntligen svarar i telefonen - bara för att upptäcka att det är fel man. Men av en ödets nyck har fel Per-Erik just läst en artikel om rätt Per-Erik och - ja - resten är radiogrodshistoria.

Vill du höra dagens svettigaste och knasigaste radioinslag, gå in här, välj torsdag 11.30-12.00 och hoppa fram sju minuter in i halvtimmen.

Brev från brunnen

Hej.
Det var länge sen, vad har hänt sen sist?
Jag har läst en dålig bok. "Frälsaren" av Jo Nesbø. Den förra jag läste var helt okej men i den här fångar han mig inte. Eller så är jag bara intill döden less på alkoholiserade huvudrollspoliser med kärleksbekymmer.
Jag har slitit rumpan av mig. Det här med en sysselsättningsgrad på 190-210 % procent är inget jag rekommenderar.
Jag har bloggat lite. Bröllopsbloggat skulle man nästan kunna kalla det, om det inte lät så fånigt. Det handlar dock väldigt lite om bröllop och mer om tv. Jag listar minnesvärda kärlekspar i tv-historien på DN-bloggen. Läs här: Dr & Mrs Huxtable (The Cosby Show). Ellen & Susan (Ellen). Rickard & Tina (Varuhuset). Kommentera gärna. Tipsa också om vilket kärlekspar du tycker jag ska skriva om härnäst! Och varför.
Jag har också hittills sett ALLA matcher i fotbolls-VM. Får se hur länge det håller i sig.
Vad gör du nu för tiden?

Tack för allt, Sverker

Tittar på Plus, det allra sista med Sverker Olofsson. Efter 23 år säger han adjö till tunnan - eller inte riktigt, eftersom han faktiskt fått en av de två studiotunnorna i present och har den hemma i garaget - men han kommer i alla fall inte att slänga saker i den i tv längre.

Jag har haft förmånen att få träffa Sverker några gånger, och han är en sån där person som är exakt likadan utanför tv-rutan som i den. Han har inte så många roller att ikläda sig, han är den han är. På ett väldigt inspirerande sätt. Dessutom är han en av de rakaste människor jag nånsin mött.

Andra gången jag träffade honom tittade han direkt på mig och sa: Och vem är du då? på sitt burdusa men långt ifrån otrevliga sätt. När jag upplyste honom om att vi setts förut, att jag gått en programledarkurs för honom en gång, var hans självklara replik: Jaha. Var den bra?
Och det var den förstås, en av de bästa kurser jag gått.

Plus blir inte Plus utan Sverker, men kanske kan det bli ett annat program som också har sin plats. Det ska bli väldigt spännande att se vad han kan göra med intervjuprogrammet han ska jobba med härnäst.

Avskedsprogrammet från ikväll är nästan en måste-se, oavsett om man brukar titta på Plus i vanliga fall eller inte. Underbara klipp ur arkivet och en inspirerad intervju med Sverker själv. Kika in på SVT Play om du missade det.