Festen som inte blev

Det var avtackning på jobbet idag. Efter 34 år i företaget gick, vi kan kalla henne Sonja, i pension. Sonja är en av de raraste personer jag känner. Men jag fick höra en historia om henne som hemsöker mig en aning, jag ska försöka få den ur sinnet genom att berätta den här.

För en tid sen ordnade ett par kollegor ihopflyttningsfest för att fira sitt nyblivna samboskap. Alla arbetskamrater var inbjudna, de flesta som nappade var de gamla vanliga partyprissarna ur den lite yngre skaran, men den här gången bestämde sig även Sonja för att gå på fest. Både hon och värdparet var mycket glada och förväntansfulla över detta. Lördagen kom, och vi festade och firade. Men ingen Sonja dök upp.

På jobbet på måndagen gick Sonja till kollegan och gav henne en flaska vin. Det visade sig att hon visst hade kommit - men eftersom man behövde portkod för att ta sig in i huset hade hon blivit stående utanför. Hon hade inget telefonnummer till värdparet eller någon av partyprissarna, så hon ställde sig helt sonika att vänta på att någon skulle gå in eller ut. Men ingen kom. Så till slut åkte hon hem igen.
Bilden av världens snällaste Sonja med en vinflaska i handen, ensamt väntande utanför en låst port medan vi stojar och glammar inne på festen har gnagt i mitt bakhuvud hela dagen.

Livet, alltså. Ibland skaver det.

Sommaren med bröllopsfotografen

Åkte lite långfärdsbuss häromveckan med dåligt batteri i min telefon, vilket resulterade i att jag tvingades ta del av den underhållning bussbolaget bjöd på. Den bestod av tre filmer och en bussvärdinna med osedvanligt mörk och beslöjad röst. Hon var dessvärre tyst merparten av resan. Filmerna var Land of the Lost som jag redan sett och verkligen inte vill se igen, Sommaren med Göran och Bröllopsfotografen. Jag såg alltså de två sistnämnda.

Båda överraskade mig positivt. Jag hade visserligen knähöjdslåga förväntningar, så det kanske inte var så svårt, men ändå. Sommaren med Göran är väl ingen toppfilm direkt, men Peter Magnusson är en begåvad skådespelare. David Hellenius är det inte, men jag skrattade ändå högt när han försvarade nakenhunden Tingeling med orden "Du! Det där djuret är som en hund för mig!" Och Bröllopsfotografen känns som ett stabilt Ulf Malmros-hantverk. Jag gillade särskilt hur det hos nästan alla huvudpersonerna fanns nåt som liksom skavde. Ingen var genomgod eller genomond. Visst fanns det några stereotypa karaktärer, men de flesta hade mer än en dimension. Rätt ovanligt för svensk mainstreamfilm.

Ravelli testar Mats Nyström

I Fotbollskväll 1996 visar Thomas Ravelli att han må vara född i Kalmar län, men i själ och hjärta är han alltid göteborgare.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

So not fair

Okej, jag är förmodligen den ende i världen som bryr mig, men HUR kunde Parwin åka ur "Jakten på Julia" igår? Näst efter Frida var hon min klockrena favorit. Morgan, ditt pucko. Visst, Lisette är ett proffs, men så grymt mycket tråkigare.
Det här är om något ett bevis på att det är så få som tittar att släkt-och-vänner-rösterna har mer betydelse än verklig talang.

Bloggen är död, länge leve bloggen

Nej, bloggen är inte död, den vilar lite bara. Men vill du ha mer av mig kan du även läsa min tv-blogg på DN.se. Det senaste jag skrev där var en sågning av Talang 2010 innehållandes en Bertattack, men gillar du inte det kan du läsa om Kvartersdoktorn eller en hyllning till André Pops eller något annat istället.

Jakten på Julia

Såg ni "Jakten på Julia" igår kväll? SVT:s nya stora lördagssatsning? Nä, jag trodde väl inte det. Ordet flopp ligger nära till hands.
Jag har faktiskt följt serien från start, dels för att jag låg på sjukhus när första delen gick och inte hade så mycket alternativ underhållning att välja på, och dels för att det i grunden är ett koncept av den typ jag borde gilla. Men jag har sällan sett en bra idé bli så styvmoderligt behandlad. För det första: I stort sett alla man fick följa och lära känna i de första avsnitten åkte ut i de tidigaste gallringarna. Vilket innebar att när den så kallade "Juliaskolan" började hade man ingen relation till nån av tjejerna. (Utom en, som egentligen är den sämsta av dem men som pga charm förmodligen kommer att gå rätt långt ändå.)
För det andra: Direktsändningen igår? What's up with that? Ljudhanteringen var fumligt dålig. Öppningsnumret var pinsamt uselt. Hela upplägget kändes bortslarvat. Det enda som var någorlunda sevärt var Johan Wester som programledare. Plus ett fåtal av tjejerna som gjorde bra ifrån sig.

Min favorit är Frida.

Vi stänger arkivet för nu

Jag är inte alls förtjust i tanken på att detta ska bli en blogg med enbart uppradade arkivklipp, det är inte meningen. Så när jag som nu går igenom en period i avsaknad av blogginspiration, så pausar jag även grävandet i arkivet.
Återupptas förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan efter det. Den som vill tipsa om skojsiga arkivklipp får gärna göra det i kommentatorsfältet, den som vill tipsa om vad som helst i hela världen man skulle kunna skriva om får också gärna göra det.

Carltons dans

Så är det söndag igen. Den här söndagen tycker jag att vi ska påminna oss om vad Carlton från Fresh Prince gjorde innan han blev Carlton. För innan han dansade så här, så hade han helt andra moves på lager. Förutom att han dansade med Michael Jackson i Pepsireklamen sålde han faktiskt en egen instruktionsbok för att lära andra att dansa:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.