I morgon är det dags för det tråkigaste startfältet på flera år att strida om vem som ska få representera Sverige i Oslo. Om jag skulle rangordna bidragen efter min högst personliga smak skulle det se ut ungefär så här:
1. Anna Bergendahl - This is my life
Jag skulle bli väldigt glad om vi skickade Anna. Den är inte fantastisk, men jag tycker om henne, jag tycker om låten, jag tycker om numret. Den är ingen ESC-vinnare men vi skulle verkligen inte behöva skämmas heller.
2. Salem Al Fakir - Keep on walking
Jag skulle bli minst lika lycklig om Salem vann. Låten är egen och intressant, Salem har smittande karisma och han var glimrande live.
3. Peter Jöback - Hollow
Att det här bidraget hamnar topp tre är 80 procent artist och 20 procent låt. Och då är jag generös mot Kempe. Verserna och arret är rätt spännande, men refrängen är bland det mest gäspningsframkallande jag hört på länge. Men Peter Jöback är sjukt snygg och sjunger sjukt bra (sluta överartikulera allt bara) och strålar som en supernova på scenen.
4. Darin - You're out of my life
Här har vi star quality, det är svårt att förneka. Men det blir aldrig mer än okej i mina öron.
5. Andreas Johnson - We can work it out
När jag såg numret första gången gav det mig absolut ingenting. Tråklåt. Men sen hörde jag den på radio nån vecka efter delfinalen och tänkte "åh, länge sen man hörde den här gamla hiten". På radio kändes den plötsligt som en riktig låt igen.
6. Erik Saade - Manboy
Snygg kille, sjunger helt okej, bra shownummer, ändå helt ointressant.
7. Ola - Unstoppable
Trevlig poplåt, trist artist. Skulle lika gärna kunna ligga femma i den här listan, mittenplaceringarna ändras efter dagsform.
8. Jessica Andersson - I did it for love
Det finns nåt lite fint nånstans i den här balladen, men Jessicas röst är för tunn för att få den att lyfta.
9. Timoteij - Kom
Nej. Det här helfalska bubbelgumsschabraket går inte hem hos mig. Refrängen är trallvänlig, tjejerna är snygga, men det finns inget som känns på riktigt i det här. Jag associerar till teletubbies och Sarekinspirerade smurfhits. Eller "fasen, det känns som vit makt-musik" som en vän utbrast.
10. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar
Som artist är Pernilla Wahlgren visserligen många gånger proffsigare än Timoteijhejpådejtjejerna, men det här känns som gammaldags schlager där gammaldags betyder "mossig", "daterad" och "pinsam" snarare än "klassisk".
Vad tycker du?