Spårlöst – mitt skyldiga nöje

Jag är fullt medveten om att jag tittar på TV4-programmet "Spårlöst" av endast en anledning: känsloporr. Det är ett obevekligt frossande i de starka känslor som är inblandade i bortlämnandet av ett barn och sökandet efter sitt ursprung. Egentligen har jag många invändningar mot ett program där adopterade barn letar upp sin biologiska familj framför tv-kamerorna.

Föregångaren "Saknad" med Agneta Sjödin flög in släktingarna, sminkade upp dem och presenterade dem för sitt förlorade barn framför studiopublik och under strålkastare. Jag minns särskilt ett avsnitt där en ung kvinna letade efter sin biologiska pappa. Hon följde reporterns jakt via en storbildsskärm i studion, såg hur föräldern efter mycket om och men lokaliserades och via ett telefonsamtal bestämdes ett möte. Sedan fick hon se bilder från mötesplatsen där reportern ensam vankade omkring. Pappan dök aldrig upp. Agneta Sjödin förklarade för den gråtande tjejen att hennes pappa inte ville träffa henne, och sen bjöd hon dramatiskt in något halvsyskon i studion istället. Som ett tröstpris.

Jag förvånas också ofta över hur aningslösa de är när de berättar för kioskägaren/grannen/nya frun om vilka de är och varför de söker den de söker. Att åka till Thailand eller Rumänien eller USA och berätta för hela kvarteret om den oäkta sonen är kanske inte något familjen i fråga uppskattar.

Ibland gör det bara ont att se. När den stora skammen skiner igenom, när den biologiska modern gråter förtvivlat och skriker "förlåt mig!" "snälla kan du nånsin förlåta mig!" till den hemvändande dottern, eller när det sökande barnet inte alls känner den där förmodat självklara känslan av samhörighet utan finner sig stå obekvämt framför en främling, eller när de fattiga morbröderna köper alldeles för dyra blommor och bjuder på finmat och sitter tysta med böjda huvuden framför den långväga gästen från norr. Då vänder jag bort blicken och undrar varför i hela världen jag inkräktar i deras liv på detta sätt.

Men när det är som det var i säsongspremiären igår, då är det omöjligt att värja sig. Justina var sex år när hon bortadopterades till Sverige, hon pratar fortfarande modersmålet polska och har livliga minnen av sin kvarlämnade storebror. Sökandet efter hennes familj kändes genuint och utan så många framkrystade villospår-för-att-göra-bra-tv. Hon fick se sitt gamla barnhem, och när pappan och brodern till slut hittades var lättnad och uppriktig lycka de känslor som dominerade. Pappan var ingen misärfattig narkoman utan en helt vanlig farbror som framstod som genomsnäll. Den svårt alkoholiserade mamman var död men med ett enkelt man ska inte prata illa om de döda från brodern förstod man att det kanske var lika bra.

Det visade sig också att storebror Fabian skulle gifta sig två dagar senare, och bilden av en strålande pappa Gregorz på sonens bröllop med den i tjugo år saknade dottern vid sin sida... Gud, det går rakt in i hjärtat. Jag kan bara kapitulera.

Se hela programmet här.
Spårlöst måndagar kl 21:00 i TV4.